Solsidan – En helt onyanserad recension

”Du skall icke ha några gudar jämte oss”

Satfläsk, det är söndag igen!

Varje söndag mellan klockan 20.00 och 20.24 stannar Sverige.

Under denna tid kan du inte ringa din bästa vän eller dina föräldrar för småprat. Till och med din mormor låter signalerna eka i luren. Hon som normalt alltid svarar på första signalen, oavsett tidpunkt och skulle du få för dig att ta en joggingtur eller promenad så ligger staden helt öde. Tänk Danny Boyles ”28 days later” där du vaknar upp bara för att inse att du är… on your fucking own!

Det enda livstecken man kan se är flimret från grannarnas fönster, det är söndag och det är Solsidan!

Ah, Solsidan. Denna heliga stund vi alla delar. Det spelar ingen roll om du är hårdhudad huligan i förorten eller en solvent byrådirektör med fyra välartade barn, solsidan förenar.

Vare sig du sitter där med en ljummen folköl i handen eller frossar i vaktelägg och gåslever så delar ni dessa 24 heliga minuter i veckan.

Solsidan är egentligen inget TV-program, det är en religion, det är en livsstil, det är en kompis, det är en partner för de ensamma. Kort sagt, Solsidan snackar man inte skit om!

Hur kan man överhuvudtaget överväga att säga något ont om dessa mysiga, gemytliga människor på Saltis som alla kan känna igen sig i? Ja, det stämmer, alla känner igen sig i Solsidans karaktärer. Alla säger att det är så och det står också så i media samt på var och varannan statusuppdatering på Facebook under hela den kommande veckan. Då måste det givetvis vara så.

”OK, vi har använt mussla, vulva, kärleksgrotta. Vad skall vi köra nu?”

Men ponera att man ändå skulle hoppa ur den där mysiga, härliga bubblan för en stund och se verkligheten för vad den egentligen är. Då skulle de flesta upptäcka att man absolut inte har någonting gemensamt med dessa karaktärer. Jag kan ärligt säga att jag känner oerhört få personer som äger ett enormt, vitt designerhus med ett taxeringsvärde på 18 millar glider omkring på en Segway och ser ner på folk, faktiskt inte en enda om jag skall vara helt ärlig och trots att jag inte har egna barn så har jag svårt att tro att det är en sådan pina som man vill få oss att tro. Genomgående i serien är att man sällan får se föräldrarnas lyckliga stunder tillsammans med barnen. Det är enbart press, ångest och stress. Om något så har Solsidan snarare gett mig en kraftig skepticism inför att skaffa barn. Jag kände mig därför tvungen att fråga vänner med barn vad de tyckte. Först hävdade de givetvis att det var precis som i serien men efter lite psykologiskt manipulerande, Freud-style så klev de ur drömbubblan och höll väl med om att det kanske inte var på det viset. Någon jämförde föräldraskap med lumpen och det kan i alla fall jag relatera till. För vem minns de köttiga skavsåren efter 3 mil till fots, doppet i isvaken tidigt i januari eller den kulinariska måltiden bestående av rötter och myror?  Nej, när man väl har gjort sin militärtjänstgöring minns man de roliga delarna, som när man skapade kaos på stan genom att blockera huvudgatan med bandvagnar, placerade fejkade handgranater i officerarnas rockfickor eller fixade översvämning i tjejernas duschutrymme.

”Tjenare mannen!”

Men Ove då? Han är ju så rolig och söt! Ja, du läste rätt, de flesta tycker att han är söt! Själv hade jag flyttat på dagen om jag tvingades umgås 10 minuter med en sådan enerverande, snål och egotrippad person. Detta kommer dock aldrig att inträffa i Solsidan då alla huvudkaraktärer helt saknar egen självbevarelsedrift. Den enda som har cojones är faktiskt just Ove, han tar ingen skit från ”vänner” fruar eller mammor.

Övriga män är hunsade, osäkra och helt utan integritet. Felix Herngren har framgångsrikt spunnit vidare på sina tidigare karaktärer från ”Vuxna människor” och ”Adam & Eva”, där han också gestaltade en undergiven mes utan egen vilja.

Så nej, jag kan inte säga att jag känner igen mig och jag känner heller inte igen någon annan av mina vänner. Det är klart att det alltid finns igenkänningsfaktorer men det gör det trots allt i de flesta produktioner. Själv känner jag igen mig i Dr. Gregory House som den bittra, sarkastiska och missuppfattade martyren som folk kommer till för att söka hjälp men bara för det så loggar jag inte direkt in på Facebook och går med i varenda grupp som har ett citat från serien som namn.

Avslutningsvis vill jag klargöra att jag inte alls tycker att Solsidan är en dålig TV-serie. Tvärtom tycker jag att vardagskomiken i Solsidan är riktigt bra och träffsäker. Det är mest hysterin och engagemanget kring serien som förbryllar mig. Samtidigt är det bara att lyfta på hatten och applådera en riktigt lyckad kollektiv hjärntvätt.

Jag kommer att fortsätta att titta på Solsidan men jag kommer också att svara i telefonen om den mot all förmodan nu skulle ringa mellan 20.00 och 20.24 på söndag.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Fler inlägg av Måns Lindman Maila Måns Lindman