Senaste Kommentarer

Top Commenters

Spartacus: Gods of the Arena – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 15 mars 2011 i

TV

I väntan på en ny säsong

Jag erkänner att ”Blood and Sand” hade en hel del brister gällande skådespeleriet, framför allt tidigt i serien.

Jag erkänner att våldet och fontänerna av blod kunde gå till överdrift.

Jag erkänner att de ibland hade mindre kläder än i filmerna som visas efter midnatt på vissa betalkanaler.

Jag erkänner också att jag var barnsligt förtjust i denna halvnakna hack n’ slash-fest från Starz och att den har fängslat mig på ett ovanligt och oroväckande sätt. Jag är normalt en sucker för intelligenta och välspelade produktioner. Jag stod aldrig längst fram i hyllningskåren när ”Gladiator” slog igenom med buller och bång och tyckte att ”300” var det snyggaste som visats på vita duken men undrade samtidigt om någon satt skiten på repeat för något mer enformigt effektsökeri hade jag aldrig varit med om.  ”Rome” var en riktigt bra och snygg produktion men den saknade den där nerven och karaktärsbygget som gör att man likt en narkoman går cold turkey om man inte direkt får se nästa avsnitt för att stilla sitt kickbehov. Spartacus hade varken de mest erfarna skådespelarna, högsta budgeten eller originaliteten men underhållningsvärdet var skyhögt. I Spartacus bryr jag mig verkligen om vad som händer med de olika karaktärerna, jag blir förbannad och ledsen när de förlorar och stolt när de vinner. Det kanske låter töntigt men är det inte det som utmärker en bra TV-serie, att man faktiskt engagerar och bryr sig?

"Vuxna män gör saker tillsammans"

En stor del av denna fascination kunde givetvis tillskrivas John Hannah i rollen som Quintus Lentulus Batiatus, ägare av den största gladiatorskolan i landet. Hans prestationer i serien var makalösa. Han for fram som en Duracell-kanin på speed och hans känsloregister verkade i det närmsta outtömliga.

I väntan på säsong 2 försöker man nu att reda ut ett gäng frågetecken i en prequel, Spartacus: Gods of the Arena, vilket jag tycker att man lyckas utmärkt med. Gods of the Arena är faktiskt mer välspelad och har en bättre dialog än sin föregångare, även om könsorden fortfarande haglar. En nackdel är att man ibland vet utgången av flertalet händelser och strider redan på förhand men det spelar faktiskt inte så stor roll och det är väl i det närmsta oundvikligt om man skall kunna berätta hela storyn bakom Blood and Sand. Nu lär tyvärr nästa säsong  av serien dröja då Spartacus själv, Andy Whitfield har drabbats av blodcancer. Rykten säger dock att Wentworth Miller från Prison Break är på gång att axla manteln som den hårdföre gladiatorn med det mjuka hjärtat.

I Gods of the Arena får vi istället lära känna Batiatus och gladiatorskolan tiden före Spartacus. Hannah är som vanligt seriens största behållning men även hans far Titus, spelad av Jeffrey Thomas gör en mycket stark och trovärdig insats. Här får vi bakgrunden till den infekterade relationen mellan far och son, intrigerna bakom affärsuppgörelser och de uppoffringar man tvingas göra för att nå toppen, eller bara för att överleva dagen. Kön och våld till trots så ligger faktiskt seriens tyngdpunkt i politik, intriger och relationer.

I övrigt är det mesta sig likt. Det visuella övervåldet fortsätter att imponera för hur sjukt det än må låta så är det verkligen vackert. Det ligger något konstnärligt i varje blodsdroppe och aldrig har väl ett kranium krossats så snyggt som i Spartacus: Gods of the Arena.

Med detta sagt så erkänner jag att jag faktiskt längtar till andra säsongen av Spartacus: Blood and Sand.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg