Senaste Kommentarer

Top Commenters

”Störst av allt” – första svenska Netflix-serien nånsin!

Inlägg av Ingrid Forsberg den 7 april 2019 i

TV

Netflix producerar allt fler produktioner som inte är amerikanska, och nu har turen kommit även till Sverige. Störst av allt är alltså Netflix första svenska produktion, och det är en filmatisering av Malin Persson Giolitos succéroman som fick pris som årets bästa kriminalroman 2016. Ingrid och Embla har sett den och är kanske inte så oense som de först tror.

18-åriga Maja Norberg är huvudpersonen. Polisen tar henne på plats efter en skolskjutning på hennes gymnasium i Stockholms kanske mest välbärgade förort, Djursholm. Hon höll i ett av vapnen, hon har blod på händerna. Genom tillbakablickar får vi veta mer om Maja, och om relationen med den extremt välbärgade pojkvännen Sebastian Fagerman, som leder fram till skolskjutningen. Och frågan är såklart: vad var det egentligen som hände, och varför?

Ingrid: Låt oss direkt avklara detta: har du läst boken som serien är baserad på? Det har jag. Och med tanke på att den fått pris som årets bästa kriminalroman, så vill jag ändå framhålla att den är något annat än bara en i raden av alla dessa kriminalromaner som ges ut i Sverige. Det handlar visserligen om ett brott, men det är inte en polis-ska-lösa-ett-brott-historia. Snarare en blandning av rättegångsdrama och psykologiskt drama, där ljuset sätts både på klassamhället och på minst sagt dysfunktionella relationer. Om Netflix första svenska serie hade varit ännu en nordic noir-polisdeckare hade jag spytt av uttråkning, men detta är ju alltså inte det.

Embla: Precis vad jag tänkte inleda med också – jag har alltså inte läst boken. Men jag har förstått av diskussioner att det kan avgöra en del för hur man tar emot serien. Med det sagt tycker jag mycket om det du beskriver: hur vi får vara med i alla delar av processen, det känns nytt för Sverige. Roligt också att Malin Persson Giolito själv är med i en roll, som häktningsdomare i första avsnittet, sånt tycker man ju alltid om!

Men du som har läst – hur håller den i en jämförelse?

Ingrid: Boken är berättad i förstapersonsperspektiv, och man får följa Majas tankar. Det var ett tag sedan jag läste den nu, men jag kommer ihåg det som att Majas tankar var det som drev handlingen framåt hela tiden. Det var genom att hon bearbetade saker och tänkte tillbaka på vad som hänt, och hur hon uppfattade saker, som historien utvecklades. Sånt måste ju vara skitsvårt att överföra till film eller serie på ett bra sätt. I värsta fall kanske man får idén med en berättarröst som säger vad karaktären tänker, men det har man ju som tur är inte satsat på här. I serien varvas scener från nutiden, som börjar med skolskjutningen och sedan följer förhören och rättegången mot Maja, med återblickar som börjar den dagen då Maja träffar pojkvännen Sebastian och leder allt mer fram till att allt går åt helvete.

Maja i häktet

Ingrid: Det är svårt att inte sakna det mer psykologiska djupet som kommer av att få följa Majas tankar i boken – men det går ju inte att göra på samma sätt i en serie. Tycker att de har löst det på ett rimligt sätt som funkar, med varvning av nutid och dåtid. Förutom precis i början när det kändes väldigt onaturligt hur advokaten (David Dencik) ber Maja berätta om sin pojkvän och hon börjar prick från punkt A för att berätta om dagen de träffades. Det är alltså första gången advokaten och Maja har ett längre samtal, borde han inte börja med att fråga något annat? Då befarade jag att det skulle bli ett väldigt klumpigt upplägg för att få till den här blandningen av nutid och dåtid.

Du som kan frigöra dig från förväntningarna man får från boken, tycker du att det här berättarupplägget funkar bra? Att du liksom får pusselbitarna för att förstå varför det som hände hände?

Embla: Ja, mina förväntningar var ju noll, förutom då den hajp som har varit kring serien, förstås, vilket kan vara svårt att bortse från. ALLA verkar älska den. Och den är bra. Gillar som sagt upplägget massor. Men det finns luckor som jag misstänker kommer av att man har försökt få ner en längre handling och har varit tvungen att banta. Jag tycker till exempel att Majas relation med bästisen Amanda är svår. Dels för att vissa reaktioner och händelser dem emellan inte förklaras, som när Maja pratar om att göra slut med Sebastian, som uppenbart är väldigt kontrollerande – men också för att de inte känns så nära.

Försvarsadvokaten (David Dencik) och Maja (Hanna Ardéhn)

Ingrid: För en gångs skull skulle jag faktiskt vilja ha fler avsnitt. Netflix brukar göra för långa serier (Lex Marvelserierna), så en serie med bara sex avsnitt är ju rätt skönt. Men, hade man lagt till ett eller två avsnitt så kunde vi fått mer fördjupning i det psykologiska här, och i de där luckorna du nämner. Jag saknar till exempel mer skildring av Majas relation till föräldrarna. I serien bränner det till vid ett tillfälle när Maja frågar sin mamma: Varför frågar du aldrig något viktigt? Den där icke-relationen till mamman, som är väldigt noga med ytan i överklassammanhanget de lever i, utforskas mycket mer i boken och jag minns det som en viktig grej. Men här blir det inte mycket av det. Visst ligger det en kall känsla av dysfunktionella relationer över hela serien, men det grävs inte riktigt i det.

Embla: Jag håller verkligen med. Spelet är ibland lite ojämnt, men eftersom det finns sådana fantastiska toppar i samma skådespelare, tänker främst på Hanna Ardéhn som Maja och Felix Sandman som Sebastian här, så funderar jag på dels om de svagare delarna är inspelade först och att de blir mer och mer varma i kläderna eller om det är manuset i sig som gör det svårt.

Hur tycker du att de lyckas gestalta bokens Maja och Sebastian?

Sebastian (Felix Sandman) och Maja (Hanna Ardéhn)

Ingrid: Det kan väl bero på svajig regi också? Svårt det där, att skilja på om det är skådespeleriet eller regin som brister när det är något som skaver. Eller manus, för den delen. Jag håller med om att det inte blir helt hundra här, hela tiden. Dialogen haltar betänkligt ibland, men det är inte genomgående som tur är. Hanna Ardéhn som spelar Maja är överlag väldigt stark tycker jag, och det är ju en förutsättning för serien eftersom hon är med i alla (!) scener.
Mello-artisten Felix Sandman är lite oväntad här, det är ju hans första roll. Bilden av honom som mysig mellosångare som är bästis med Benjamin Ingrosso har nu fått en annan dimension också, haha. Han är bra på att spela psyko tycker jag, men jag saknar något som helt förklarar hans dragningskraft. Kanske behövs det lite mer charm, lite mer sex appeal , för att verkligen få en att förstå vad det är Maja fastnar för. Jag tycker liksom inte att serien helt lyckas skildra varför hon vill vara med honom. Det var som sagt ett tag sedan jag läste boken, men där kan jag inte komma ihåg att jag kände så. 

Embla: Ja, det hade faktiskt kunnat ge ytterligare en dimension åt deras relation! Men med det sagt tycker jag att Felix är grym! Det är alltid roligt när någon visar sig vara bra på annat än det man förknippar hen med. Dock finns ju alltid lite eftertanken att de som är kända för något har ett carte blanche att göra vad de vill. ”Kokbok, absolut? Ge ut skiva, kör! Filma lite, javisst!” Men i det här fallet blev det ju väldigt bra!

Vad tycker du om miljöerna då? Jag kämpar lite med det här med festerna som Sebastian har. Stora knarkfester med inhyrda vakter, gästlista och champagne till alla. Så sjukt over the top när de knappt är 18? Är det min bakgrund som småstadsbo som gör att jag känner att det är lite väl amerikansk film över alltihop?

Ingrid: Jag tänkte att det var realistiskt för någon i Sebastian Fagermans ”liga” så att säga. Hans familj (hans vidriga pappa) skildras ju som extremt rik, med lyxyacht i Frankrike med besättning på 14 pers, jaktresor till Sydafrika, sjukt stort hus med pool etc. Det är ju en del i både Sebastians dragningskraft och hans olycka, den här extremt privilegierade tillvaron. Där han har allt materiellt men ingen som verkar bry sig om honom som person.

Man tar med sin nya flickvän till lyxyachten i Frankrike. Helt naturligt.

Embla: Ja, jag är helt med på det, det kanske bara är hur det skildras, jag kan inte sätta fingret på det. Pengarna är inte problemet, snarare krocken mellan vuxen/barn. Och lite klichéer som det kanske hade kunnat snålas in på utan att handlingen skulle drabbas. Jag brottas på något vis med ett filter mellan mig och dem här. Jag återkommer om jag kan formulera detta bättre.

Men avslutningsvis: en sjukt hajpad serie. Jag tycker mycket är bra, till och med riktigt bra,  och jag tycker absolut att den är sevärd, men samtidigt finns det saker jag hade önskat mig mer av. Som du säger, fler avsnitt för att kunna förklara vissa karaktärer och val kanske hade varit fint. Hur tänker du?

Ingrid: Det är överlag en riktigt bra produktion tycker jag, och verkligen sevärd. Känns som att den har potential att bli sedd i många andra länder också. Det måste vara rätt mäktigt för de inblandade, att göra en serie som släpps i över 200 länder samtidigt! Det är en annorlunda story, det är överlag bra skådespelat och inget övertydligt manus. Det är ju berättat helt ur Majas perspektiv, och eftersom hon själv inte verkar förstå exakt vad som egentligen hände där i klassrummet så gör inte vi som tittare det heller, förrän i slutet. Men som sagt, jag saknar mer fördjupning i varför allt händer.
Och en sak till – serien slutar för tidigt, tycker jag. 
Historien i en film eller serie är inte självklart slut för att mysteriet blir löst, polisen hittar den skyldige, någon får sin dom etc. Kan vi inte få i alla fall en liten glimt av efterspelet också? Något som hintar om vad som kommer efter, eller väcker en tanke om hur det skulle kunna bli. Det saknar jag väldigt ofta i serier och filmer.

Embla: Ja, med fler avsnitt kanske man hade haft råd att gå den där omvägen som gjorde att slutet gav en rejäl utdelning. Visst ville jag se klart – men jag blev lite besviken över att allt var som jag trodde.
Hur var det då, tänker du som läser? Jamen det får du se själv.

Störst av allt, 6 avsnitt, finns på Netflix. Huvudmanusförfattare är Camilla Ahlgren (med Alex Haridi och Veronica Zacco) och huvudregissör är norska Per-Olav Sørensen (med Lisa Farzaneh).

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg