Senaste Kommentarer

Top Commenters

Succession – en dysfunktionell rikemansfamilj man faller handlöst för

Inlägg av Cissi Eriksson den 7 juni 2018 i

TV

 

Enda sedan Sopranos och Six feet Under har jag alltid kunnat räkna med HBO:s ständiga kärlek i form av välproducerade serier. En lång och välmående relation oss emellan och med nya Succession kan jag inte vara mer nyförälskad.

Serien handlar om mediemogulen Logan Roy (Brian Cox) som byggt sitt imperium från grunden (sägs vara löst baserad på Rupert Murdoch). Han är ett hänsynslöst ärkesvin som trots en dalande hälsa klamrar sig fast vid sin position med näbbar och klor. Roy är inne på sitt tredje äktenskap och har producerat fyra barn av skiftande personligheter. Det är ett ytterst nyanserat galleri av karaktärer och jag faller handlöst för dem allihop. Äldste brodern Connor (Alan Ruck) är den mjuka i syskonskaran som bara vill att alla skall tycka om varandra, näst äldsta brodern Kendall (Jeremy Strong) kämpar stenhårt att glömma sin stora kärlek kokain och att vinna faderns respekt genom sin ambition i företaget, systern Shiv (Sarah Snook) är pappas flicka med politiska intressen och yngsta brodern Roman (Kieran Culkin) kvalar in som ättens psykopat. Dessa människor är uppväxta i  ofantlig lyx och att åka helikopter för att spela baseball på pappas 80-års dag är precis lika normalt som att ta en tur till Liseberg i Volvon.

Skål från psykopaten Roman (Kieran Culkin).

En scen som dröjer sig kvar hos mig är när American psycho inspirerade Roman erbjuder sonen till en av arbetarna en miljon dollar om han lyckas slå en homerun under baseballmatchen. En check skrivs och när pojken faller på målsnöret är inte Roman sen med att riva sönder checken mitt framför ögonen på den förtvivlade pojken och familjens advokat ber föräldrarna skriva på ett avtal om att ”detta aldrig har hänt”. Vet inte om man skall skratta eller gråta för vidrigt är det i all sin fantastiska prakt.

Även birollerna runt familjen skall nämnas då de är minst lika minnesvärda. Logans brorson Greg (Nicholas Braun) är pinsamt inställsam på ett väldigt underhållande vis. Shivs fästman Tom (Matthew Macfadyen) är en opportunist av världsklass och vänder kappan efter vinden oavsett om det handlar om att sparka uppåt eller nedåt. Roys nuvarande fru Marcia (Hiam Abbass) har ett heltidsjobb med att ta hand om sin tyrann till make och se till att han inte slår ihjäl sina barn då han inte verkar speciellt förtjust i dem. Äpplet faller inte långt från trädet och man kan förstå att barnen är så skruvade som de är (uppenbart att de håller kontakten med pappa endast på grund av alla hans dineros). Kendall vill inget annat hellre än att ta över företaget och i en scen får han ett råd av pappsen om hur man gör affärer: ”Sometimes it is a big dicks competition”. Bara att ta av sig byxorna och hoppas på det bästa med andra ord.

Klart man tar helikoptern till familjeutflykten.

Jag är otroligt imponerad av produktionen i Succession, allt från den handhållna lite skakiga kameran som likt sann Susanne Bier manér zoomar in på skådespelarnas ansiktsuttryck till musik som är perfekt i sammanhanget. Skaparen Jesse Armstrong (In the loop, Four lions) har skrivit en serie som inte faller i den förutsägbara fällan om rika stereotyper utan har ett mångsidigare djup i denna dysfunktionella familj. Det är vansinnigt roligt med en cynism på gränsen till absurdum som levereras avsnitt efter avsnitt. Skådespelarna är helt fantastiska och räkna med prisregn vid nästa gala, speciellt Brian Cox vars porträtt av aset Logan definitivt kommer leda till nomineringar. Manusarbetet och regin smakar bättre än ett glas Prosecco i solen efter en lång dag på jobbet.

Min kärleksrelation med HBO fortsätter att vara intakt då jag i sann familjen Roy-anda vågar sticka ut hakan och hävda att Succession förmodligen är årets bästa serie. Faktiskt en av de allra bästa jag har sett. En serie att avnjuta inomhus trots det vackra sommarvädret.

Succession hade premiär på HBO Nordic den 4 juni. Nytt avsnitt kommer varje måndag. 

 

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg