Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Path – En första titt

Inlägg av Måns Lindman den 31 mars 2016 i

TV

TP2

Vad gör du dagen när allt rasar samman? En del hittar styrkan att överleva trots alla odds. Vissa söker tröst i flaskan eller med piller. Andra lägger sina liv i händerna på en högre makt och ber att någon skall se dem.

I Jessica Goldbergs nya serie The Path får vi följa en grupp människor som flytt den svåra vardagen, tagit varandras händer och börjat tillbe någon form av Gud. Det är en för syftet påhittad religion kallad Meyerism men läser man mellan raderna, eller nej låt mig omformulera det där. Man behöver inte alls läsa mellan raderna för att redan i de två första avsnitten inse att det är en illa dold Scientologpropaganda mixat med en rejäl portion New Age-flum och mindfulness som trycks ner i våra halsar.

Hit, till den isolerade lilla byn kommer man när samhällets säkerhetsnät fallerar och man anser att den folkligt valda landsfadern inte är rätt person att guida en genom livets prövningar. Då, när allt är som mörkast står han där med öppna armar och välkomnar sina adepter.

TP3

Reach out and touch faith!

Den karismatiska Cal Robertson (Hugh Dancy) leder den dagliga verksamheten då religionens skapare för tillfället befinner sig någonstans i Peru. Hans fysiska status är högst oklar då vi bara får se honom i korta klipp, liggande i en sjuksäng tillsammans med en stor gul pytonorm, inga konstigheter men han verkar vara vid liv i alla fall. Den alltmer populära trendreligionen Scientologi innehåller en hel del rymdvarelser men så är det inte här. Nej, här är det snarare ljuset, en stege upp till Gud och det allseende ögat som tillbes av en dedikerad skara människor och det är gott om symbolism och spirituella upplevelser som skapar individen. Meyerismen är dock ingen dogmatisk religion där man förväntas bekänna sig till något, baserat enbart på tro. Precis som i Scientologin upptäcker man själv de sanna principerna genom att tillämpa dem och observera eller uppleva resultaten. Slutmålet är sann andlig upplysning och frihet.

När Sarah Lanes (Michelle Monaghan) make, Eddie (Aaron Paul) kommer tillbaka från en ytterst flummig uppplysningsresa till just Peru är han både bekymrad och frånvarande. Hon är helt övertygad om att han har varit otrogen och vill att han tar ”14-dagarsbehandlingen.” Det är nämligen inga större problem att vara otrogen inom Meyerismen. Det är frivilligt men om man hoppar på behandlingen blir man instängd i ett rum i två veckor och förhörd och efter det är allt borta. Inga mentala ärr eller avsky följer med. Vi vet inte anledningen till Eddies plötsliga transformation men i feberlika drömmar ser vi eld och bön. I mörkret förstår vi att något har fått honom att tvivla.

TP1

Aarons Pauls ansiktuttryck genom hela förhandstitten

Cal och Sarah har en historia. En gång i tiden, innan ljuset valde hon mellan dem båda och hon valde Eddie eftersom han var ”äkta” men valde hon rätt? Även hon börjar tvivla. Cal håller storvulna tal i dammiga lador, han står där på podiet och mässar med armarna i luften medan krucifix och solstrålar passerar på projektorduken bakom. En upphöjd frälsare som applåderas och överöses av kärlek och respekt. Eddie är vanilj. Han går mest omkring och ser plågad ut och han döljer uppenbarligen något.

Alla lider bakom lyckta dörrar och när ångesten inför Gud blir alltför överväldigande funkar det alltid med ett snabbt och brutalt ångestligg, ackompanjerat av ett domedagssoundtrack som skär genom mina trumhinnor och lämnar mig med en migränliknande värk som inte ens kan dämpas med dubbla Treo.

Visst finns det intressanta frågor i The Path där den mest delikata frågeställningen enligt mig är – hur avgör vi vad som är religion och vad som är en kult? Cal hävdar att Meyerismen inte är kult och att den behöver spridas till folket. Om alla var som vi skulle det råda fred på Jorden predikar han. Men är han verkligen godheten själv? Givetvis inte. I de lugnaste vattnen och så vidare. Han är trots all symbolism och mystik blott en människa av kött och blod och precis som alla andra har han både brister och svagheter.

TP4

Att svårmodigt titta ut genom ett fönster ger alltid dramatisk effekt

I den mördande konkurrensen säljs The Path in med tre riktigt tunga namn där Dancy utklassar sina kollegor Monaghan och Paul. Problemet för mig personligen är att det är svårt att svälja den svulstiga propagandan som här har blivit draperad i någon form av mörkt triangeldrama. Dessutom är Monaghans rollfigur ett mjäkigt och vilset får som skall slitas mellan två vargar där den ena är en självutnämnd frälsare och den andra en duperande skitstövel. Eddie låter nämligen Sarah att tro på otrohetsaffären snarare än att erkänna att han har börjat tvivla på sin egen religion. De älskar så klart varandra yada yada men kom igen!

Det värsta är dock hur Goldberg har vräkt på med varenda klyscha för dramatisk effekt. Kulten, ja, jag väljer att kalla den för kult är så tröttsamt daterad att det blir svårt att ta den på allvar. Alla symboler och trosbekännelser blandat med majjarökande hippies, tomatodlingar och predikande i lador gör att i alla fall jag har svårt att se varför man skulle välja just den här vägen. Paradoxalt med detta är avsnitten så vansinnigt deprimerande och tunga att de blir svåra att se. Jag förstår att andemeningen är att vi skall bli berörda av kraften i tron snarare än tron själv men med så svaga grunder att stå på blir det mest blir gudsförgäten gibberish av det hela.

The Path visas på HBO Nordic från 31 mars

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg