Senaste Kommentarer

Top Commenters

Touch – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 11 april 2012 i

Recensioner TV

Jake Bohm (David Mazouz) är 11 år gammal. Han har mörkt lockigt hår och stora bruna ögon. Han gillar popcorn och läsk och han kan se in i framtiden. Jag vet, det låter både löjligt och overkligt men så är det. Jake kan se in i framtiden. Han känner helt enkelt när någonting i universum är fel och rättar då sonika till dessa avvikelser. Det finns dock en hake, en ganska stor sådan. Pojkvaskern har inte sagt ett ord under hela sin livstid. Han är egentligen inte stum, inte i medicinsk betydelse, han använder helt enkelt inte ord. En bild säger mer än tusen ord heter det ju och i Fox nya TV-serie Touch blir detta faktum väldigt tydligt. Jake använder väl visserligen inte bilder i sin egentliga bemärkelse, snarare sifferkombinationer. Hela sidor fullklottrade med siffror om och om igen. Dessa siffror skiljer sig från dag till dag men gemensamt är att de alla indikerar att någonting kommer att inträffa någonstans, vid någon tidpunkt någon dag. Ni förstår, dessa siffror kan nämligen symbolisera vad som helst. Det kan vara ett telefonnummer, ett datum, ett flightnummer eller någons bonuspoäng på ICA Maxi.

Jake visste exakt hur många gånger de spelat "Den svenska björnstammen" i radio senaste veckan.

Hur tyder man då dessa matematiska rebusar? Ja, det blir Jakes farsgubbes otacksamma uppgift. Martin (Kiefer Sutherland) en tidigare toppjournalist som efter sin hustrus tragiska död i terrorattacken mot World Trade Center, tagit ett par steg ner på karriärstrappan för att numera tjäna sitt levebröd som bagagepackare på JFK flygplats. Han har aldrig pratat med sin son och fysisk kontakt är heller inte att tänka på. En enkel far till son kram skulle få grabben att gå i taket men det funkar. De har det faktiskt rätt bra där i sin smakfullt inredda trerummare ända tills den dagen då det sociala ringer på dörren. Clea Hopkins (Gugu Mbatha-Raw) tycker inte att Martin som ensamstående far och bagagepackare är lämpad som vårdnadshavare till ett barn med särskilda behov. Jake behöver istället snarast komma till ett pedagogiskt forskningscenter för att bygga med klossar och lyssna på djurläten. Staten har bestämt att så blir det, klubbat och klart, stämplat och godkänt. Som tur är har just det här forskningscentret förmodligen världens sämsta säkerhet så pojken lyckas rymma varje dag, lagom för att hinna lämna sina ledtrådar till Martin som sedan får ge sig ut på jakt efter en händelse han inte har en susning om. Han är oftast lika vilsen som Linda Rosing på antagningsprovet till Mensa men det dyker alltid upp en ledtråd att följa. Skulle det ändå skita sig har han alltid sitt bollplank och mentor Arthur Teller (Danny Glover), en åldrad new-age snubbe som babblar på om både kvantfysik, mänskliga antenner och Fibonaccisekvenser.

Touch är ett spänningsdrama från skaparen av Heroes, Tim Kring och trots att det ofta är både over the top och i sina stunder väl långsökt så måste man ändå säga att sättet man syr ihop alla dessa berättelser, personer och händelser på inte kan kallas annat än genialiskt. Hur en mobiltelefon som försvinner i USA för att sedan dyka upp i Japan kan vara en egen liten berättelse eller hur en liten pojke som aldrig lämnat sin by i Afrika kan föra samman två svikna själar i en helt annan världsdel är fascinerande. Touch handlar nämligen inte bara om våra medmänniskor i samma stad eller ens samma land. Vi får följa familjer i både Ryssland och Mellanöstern då Jake ser det som ingen annan ser när han avläser de mönster och kombinationer som bygger och förbinder allting runt omkring oss. Alla dessa små trådar som väver ihop oss människor på jorden är både snyggt illustrerat och berättat och gör faktiskt Touch till den mest originella och intressanta produktionen just nu.

Far, son och socialarbetare. En helt vanlig familj i USA.

Det är klart att det finns en tydlig underton till religion eller en tro till någonting större men man viftar aldrig med den heliga skriften eller försöker trycka ner någonting i halsen på tittarna. Det är upp till var och en att bilda sig en egen tro, en egen uppfattning om hur saker och ting fungerar. Vill man tro att Jake är Guds förlängda arm så är det helt okej, vill man hellre tro att Touch mer bygger på karma eller verkan och orsak så är det också helt okej. Serien fokuserar också på teknik och det moderna samhället. Har tekniken fört oss närmare eller är det faktiskt så att vi ständigt distanserar oss med tekniken som ursäkt?

Kiefer Sutherland är perfekt som den förtvivlade fadern som finner hopp och blir något av en vardagshjälte i det tysta. Jag har alltid förundrats över hur Kiefer år efter år lyckas bibehålla sin höga standard trots sin gravt alkoholiserade vardag och han lockar alltid stor publik. När pilotavsnittet sändes i USA tittade 12 miljoner amerikaner. Filmkritiker kallade avsnittet: ”compelling, emotional, mature and hopeful” och Sutherlands rolltolkning fick betyget magnetisk. Det är bara att instämma i samtliga superlativ.

Touch visas just nu på Fox och har köpts in av TV4 för att visas senare i höst.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg