Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

TV-klubben – Homeland s.03 ”The Yoga Play”

Inlägg av Måns Lindén den 30 oktober 2013 i

TV TV-Klubben

homeland_wallpaper_3-normal

The Yoga Play

Lindén: Efter förra veckans chockerande twist förväntade jag mig någon form av förklaring. Logiken, eller snarare bristen på logik undergrävde allt som har hänt i säsongens tre första avsnitt. Jag hade hoppats på någon typ av flash back som visade hur och när Saul och Carrie kokade ihop den här djärva planen. Något sådant hände inte. Quinn fick istället bli tittarens ombud. Han ställde relevanta frågor till Saul men svaren avslöjade ingenting som vi inte redan hade fattat. Avsnittet var överlag rätt kantigt det avseendet att dialogen väldigt ofta kändes ”skriven” och redovisande. Homeland brukar vara mer subtilt, så det gjorde mig besviken, irriterad och gav mig en känsla av att bli idiotförklarad.

Avsnittet använde Carries storyline som spegelbild mot Danas. Båda blev infångade – den ena frivilligt, den andre not so much. Danas kärlekshistoria med den allt mer labile Leo är ett sidospår som nu är bortom all räddning. Förhoppningsvis tonas det ner nu så att fokus hamnar på Carrie/Iran-spåret. Problemet med Dana är att Brodys frånvaro gör henne irrelevant. Det var alltid relationen dem emellan som gjorde att man brydde sig. Han svek sin fru och sin son, men den minnesgode kanske kommer ihåg att det faktiskt var Dana som hindrade Brody från att utlösa självmordsvästen. Han ville inte, med någon form av skruvad logik, svika sin dotter. Men relationer bygger ju som bekant på någon form av samvaro och nu när Brody ruttnar bort i Caracas känns Dana helt överflödig.

Även detta avsnitt bjöd på en överraskning. Allt pekade på att Saul skulle bli permanent chef för CIA, men under en gubbig gåsjakt kungjordes att den sliskige senatorn som ledde förhören med Carrie tar över rodret. Han är Sauls motpol och nu seglar en intressant konflikt upp. Den nye chefen tycker att drönare och lönnmord är melodin medan Saul gillar ”fötter på marken”. Saul har två veckor kvar som tillförordnad chef och man undrar ju om Homeland i sann 24-anda nu kommer accelerera handlingen och låta resten av säsongen utspela sig under dessa två veckor. Eller kommer Saul dra i trådarna (tillsammans med Dar Adal) och sätta käppar i hjulet så att den nye chefen inte blir godkänd av kongressen? En ny antagonist har hur som helst gjort entré.

Även den storyn fick en spegel när antagonist nummer två, den mystiske ”Magikern”, smet över gränsen för att ta sig an Carrie. Avsnittets titel syftar ju på Carries old school-knep för att avleda uppmärksamheten från sina bevakare. I sådana lägen är Homeland som bäst. Det bekräftar också att hon är Sauls protegé: fötter på marken och gammal hederlig list. Quinn, som på Sauls order bevakade Carrie, fick skina i det här avsnittet. Hans och Carries intimt skildrade telefonsamtal var riktigt bra tv och kidnappningsscenen var även den väl skildrad. ”Magikerns” sista replik om Carries yogalektioner lämnade ett rafflande frågetecken dinglande i luften: vet han att hon luras eller var det bara en markering att dem har övervakat henne? Brände Quinn hennes täckmantel när han gjorde sin klumpiga manöver utanför yogastället?

Jag är fortfarande intresserad.

610-homeland-quinn-two-hats1

Quinn. Alltid pressad.

Embla: Måns är nästan lite för snäll. Själv är jag väl med handen på hjärtat mer intresserad än i avsnitt 2, men återigen slarvades en cliffhanger bort och jag orkar liksom inte bry mig mer snart. VAD HÄNDE MED JÄVLA BRODY, undrar jag men antar att jag ska nöja mig med det egentänkta svaret att han nog fortfarande ligger i någons lags knark-koma i vart-det-nu-var-han-var i förrförra avsnittet. Tonårskärleken är över och jag tackar åtminstone manusförfattaren för att slippa se deras lilla roadtrip mer. Truliga ungar är liksom inte min grej överhuvudtaget – särskilt inte i den här serien. Ska erkänna att det tändes en liten låga i mig när yoga-tricket utfördes, och visst slutade det ju lite spännande – men efter att ha blivit lockad med Brody och blivit lovad en vändning efter förra avsnittets twist känner jag mig lite blåst på konfekten nu.

Ingrid: Nu när jag äntligen kommit i kapp er andra tar jag och hoppar in här i TV-klubben också! Även jag tycker att det har varit rätt segt i början av den här säsongen, och att det inte riktigt kommit igång. Och när eftertexterna började rulla efter förra avsnittet satt jag förvirrad i soffan och undrade vad som just hände. Va? Var det här alltså planen hela vägen? Saul och Carrie hade planerat allt? Men var, när, hur? Va? Det gick ju absolut inte att bara köpa det rakt av, men ändå, nu fanns det ju potential till att bli riktigt spännande igen. Och självklart så förväntade jag mig någon form av förklaring i detta avsnitt, eller kanske till och med en flash back som Lindén föreslog. Men icke. Och det är inte bara frustrerande, utan gör också att jag tycker det är svårare att hålla reda på vem som är på vilken sida, vem som övervakar vem, osv. Den här Dar Adal till exempel, vad är grejen med honom egentligen?

804_0_0_c-13263_1024x512

Dar Adal – vem är du ens?

Men samtidigt, trots denna frustration, så satte det ju äntligen igång nu och blev mer spännande, och jag hoppas det fortsätter så och mer.  Och nej, precis som ni andra sagt, storyn med Dana och Leo har verkligen ingen plats här. Precis som Lindén skriver så krävs en relation till Brody för att Dana ska vara intressant att följa. Och Brody, honom har man ju nästan glömt bort vid det här laget.

Den här nya tråden med senatorn som föreslås som ny CIA-chef har ju potential att bli riktigt jobbig. Helvete vad störig han verkar. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur trovärdigt det är, att han vill satsa på mer militära insatser som drönare och lönnmord istället för ”intelligence”. Hur hade han tänkt att man skulle komma fram till vem man ska anfalla med drönarna då? Tänker att det är lite för skruvat, typ som när man i första avsnittet insinuerade att regeringen faktiskt på allvar funderade på att stänga ner hela CIA efter attacken på Langley. Not so bloody likely väl?

gameon3700

Äntligen tog er jävla resa slut

Lindman: Nej men ge mig godiset och ta ifrån mig det innan jag ens har hunnit börja njuta, gör det! Ja, precis så känns det. Efter att den segdragna omstarten, i förra avsnittet äntligen fick lite fart och dessutom bjöd på en förstklassig twist, visserligen helt osannolik precis som jag skrev redan då men ändå, det hände i alla fall något så var man nu tillbaka i gamla fotspår igen. Ett steg fram, två steg bak.

Det blir en kort analys från min sida, av den enkla anledning att det inte hände ett förbannat dugg förrän de sista minuterna och inte ens då var det särskilt upphetsande. Jag förstår kollega Lindén när han säger att kidnappningen var bra TV. Carrie blev här tvingad att klä av sig för att bli genomsökt från topp till tå och en hårt ansatt Claire Danes börjar nu närma sig Helena Bergström i ”konstant lipande på film.” Dock har väl Carrie det något körigare i Baltimore än vad Fanny hade det i Änglagård. Men visst, eftersom det inte fanns så mycket annat att jämföra med i ett synnerligen slätstruket avsnitt så blev det ju lite så men inte satt jag och tuggade ner mina naglar till banden för det, inte heller blev jag särskilt paff när överfallet skedde. Det var så väntat att jag nästan förväntade mig att Carrie skulle logga in på Twitter och skriva #snart #kidnappning #terror #hjälp!

En lättnad, en knuten högernäve och en tyst segerrop blev det i alla fall när de enerverande skitungarnas rebellresa äntligen tog slut. Smekmånaden är över och Dana går rakt in på sitt rum och lägger sig och gråter, i exakt samma position som Carrie tidigare använt på psyket och Brody i sin Venezuelanska källare. Ergo, hon kan inte fly sitt förflutna. Det mörka rummet är hennes fängelse och jag hoppas nu på ett rejält utegångsförbud för Dana och en isoleringscell för Leo.

1200

”Över min döda kropp att du blir min efterträdare Saul!”

Annars är det ju som vanligt Saul som lyfter även det här avsnittet. När han i full jaktmundering smärtsamt får erfara att han egentligen bara har varit en målvakt och en syndabock för byrån på grund av resursbristen som uppstod efter Langley-bombningen ser man besvikelsen i ögonen. Han var ju så säker på att det var klart. Mira var också säker och hon såg för första gången på länge glad ut när hon lutade sig mot trappräcket i blommig klänning. Hon tänkte kanske att det nya prestigefyllda jobbet skulle innebära en gladare Saul och dessutom lite klirr i kassan men det sket sig som sagt och man ropade hej lite väl tidigt. Det är lite som att gå och köpa sig en ny bil direkt efter första anställningsintervjun eller som en bekant gjorde, att basunera ut på diverse sociala medier att jobbet var hans för att sedan få ett samtal om att han tyvärr inte ”passade in i profilen”. Nåväl, att Lockhart istället blev nominerad kan bli intressant för fortsättningen men det kan givetvis lika gärna bara bli ännu ett sidospår som sakta rinner ut i sanden. Det har ju varit temat för den här säsongen. Kämpa dig genom 40 minuter av halvsaggig maktkamp mellan griniga gamla gubbar, tomma blickar och utredningar som inte leder någonstans för fyra minuter av överraskning. Jag tycker det är en rätt kass deal men tack vare eller på grund av, vilket man nu föredrar, de där sista skälvande minuterna och med dem ett embryo av extas finns det i alla fall ett incitament att titta vidare.

 


Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg