Senaste Kommentarer

Top Commenters

TV-seriernas hall of fame and shame

Inlägg av Måns Lindman den 30 augusti 2011 i

TV

Twin Peaks (1990-1991)

Det finns ett enda intro som för evigt etsat sig fast i mitt minne. Den hypnotiskt vackra kompositionen, signerad Angelo Badalamenti, de rykande skorstenarna, de tuggande sågklingorna och rödhaken som förkunnar förekomsten av kärlek i den lilla staden Twin Peaks.

Twin Peaks, en av historiens mest banbrytande produktioner fångade betraktaren i ett förföriskt och närapå destruktivt grepp och vägrade därefter att släppa taget. Med sina udda och geniala personporträtt slog Twin Peaks ned som en bomb i det svenska samhället och Agent Dale Cooper är förmodligen den coolaste katten genom alla tider. Hans enkla passioner och egendomliga beteende förtrollade miljoner svenskar varje vecka under en kort tid under början av 90-talet.  Vad var verklighet och vad var fiktion och vem mördade egentligen Laura Palmer? Twin Peaks bröt mot alla konventioner genom att vara provokativ, innovativ och sensitiv, allt på en gång och just när man trodde att man knäckt nöten så kom det alltid en ny twist och rörde om i grytan och man var tillbaka på ruta ett igen.

Twin Peaks var serien som enligt all statistik och vetande aldrig borde blivit en folkhemssuccé men likt förbannat blev ett begrepp inom TV-historia och ett samtalsämne på varenda arbetsplats och skolgård under 90-talet.

The Wire (2002-2008)

The Wire har av många kallats ”världens bästa TV-serie” och det är lätt att förstå varför. Aldrig tidigare har en TV-serie berört sin tittarskara så djupt och skildrat verkligheten så naket och realistiskt som i The Wire. Våldet och knarket är ständigt närvarande men ingenting förskönas eller bagatelliseras. Det finns nämligen inga goda och det finns heller inga onda, alla gör precis vad man behöver för att överleva dagen, oavsett om du är snut eller gangster. Något jag gillar med The Wire är att det är en enda lång sammansatt historia. Man kan alltså inte ”hoppa in” i säsong 4 och slökolla ett avsnitt eller två. Detta gör att hela storyn och alla karaktärer sakta men säkert lämnar rutan och flyttar in i ditt vardagsrum och vägrar att lämna dig ifred. Jag tror heller inte att jag har sett en enda dålig skådespelarinsats under hela seriens livslängd. Från hårdkokta snutar, till 12-åriga knarklangare, desperata crackpundare och förtvivlade föräldrar som tvingas identifiera sitt barns döda kropp efter en knarkuppgörelse mitt på ljusa dagen.

I The Wire finns inga cliffhangers, inga hjältar och heller inga lyckliga slut, bara ett starkt jävla beroende efter mer.

Arrested Development (2003-2006)

Arrested Development är serien som blev en massiv succé efter att den lades ned.

Det finns som bekant mängder med framgångsrika sitcoms och jag kunde valt både Vänner och Seinfeld men måste jag välja en så blir det ändå A.D. Där andra sitcoms fokuserar på enkla snabba one-liners eller skämt, följt av burkskratt så tog A.D. genren till en helt ny nivå genom riktigt genomtänkta, smarta skämt som kunde påbörjas i ett avsnitt och avlutas först i ett senare. Jag kan plocka mängder med oförglömliga ögonblick och karaktärer men jag kan inte plocka ut en ren favorit, någon som är lite roligare än den andra. Det kan jag däremot i både Vänner och Seinfeld och det får avgöra striden.

Seinfeld lade grunden och Vänner tillförde något nytt de första säsongerna men A.D. utvecklade konceptet och var solitt rakt igenom och hur man kunde lägga ner en sådan här fantastisk serie är fortfarande ett av TV-historiens största mysterium.

Pacific Blue (1996-2000)

“Sexy cops on bicycles” Jo, jag tackar jag. Det var med den taglinen man öste man in pengar i ett försök att göra ett Baywatch på land. Hur blev det då? Ett gäng cykelpoliser i tights, mobbade av övriga poliskåren, jagar väskryckare och raggar på storbystade blondiner längs stranden i Santa Monica. Serien är så dålig att den ännu inte släppts på engelskspråkig DVD. Faktum är att det faktiskt finns ett on-lineformulär som måste fyllas i av tillräckligt många för att serien överhuvudtaget skall ges ut. Nästan 2 000 namn i skrivande stund och vill du också återuppleva Lt. Anthony Palermo och hans cykelsnutar så är det väl bara att krita på:

http://www.petitiononline.com/pacblue2/petition.html

Sex and the City (1998-2004)

Nu kommer jag väl att få mina fiskar varma men trots den enorma framgången så är SATC i mina ögon en fruktansvärd serie. Skådespeleri och dialog är så uselt att man riktigt kan ana hur de håller sina manus i handen och läser innantill. Showen försöker säga oss sex är det viktigaste i varje relation, ändå är poängen med hela serien att alla skall hitta äkta kärlek, the one! För att hitta denna enda sanna kärlek så hoppar man i säng med varenda fåne man springer på och förväntar sig ett frieri, helst dagen efter. Blir det inte så så bölas det, skriks och kastas föremål. De här kvinnorna är självupptagna, ytliga karikatyrer och skrämmande nog förebilder. Jag har inget problem med att tjejer har sex, makt och pengar, tvärtom. Det är snarare hur man belyser detta faktum som skrämmer mig. ”Har han lämnat dig för någon annan? Gumman, gå och köp en väska från Chanel och ta dig en Cosmopolitan så skall du se att Mr. Right dyker upp ikväll”. What? Om du är ledsen och förbannad, gör vad fan du vill men gå inte och köp en väska bara för att den är dyr och för att din bästa vän, som för övrigt låg med din dejt säger så! Sensmoralen är fruktansvärd. Köp dig lycka och eftersom män har förtryckt kvinnor i massor av år, se för sjutton till att utnyttja så många som möjligt på vägen annars kommer de att utnyttja dig. Det finns nämligen inga goda män, alla män är svin. Nej, köp en sexleksak och sitt och gagga på dyra fik istället. Och när en av dessa stackare slutligen hittar ett ”riktigt liv”, då skall hon genast talas ur det för att inte riskera att bli sårad. Sorry, men det här är pinsamt och förolämpande för alla kön.

Joey (2004-2006)

Matt LeBlanc fick storhetsvansinne efter den enorma succén med Vänner. Han ville ha en egen serie där alla kunde dyrka bara Joey Tribbiani. Utan Matthew Perry vid sin sida gick det dock inget vidare. Ingen tyckte att LeBlanc var särskilt kul utan sin parhäst och man lade snabbt ner skiten och slängde resten av manuskriptet, uppskattningsvis ca. 4 sidor, i papperskorgen och gick vidare.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Mats Janson

    Bra artikel, men angående SATC har du fel, fel, fel.

  • Måns Lindman

    Det är givetvis en helt personlig reflektion och åsikt men den står jag för. Jag har själv sett vad SATC gör med kvinnor, framför allt i USA och det är verkligen ingen sund relation de har till denna TV-serie. Det är givetvis bra att vara engagerad och fängslad av en produktion men när man helt förändrar sitt beteende och försöker att spela en roll istället för att vara sig själv då ringer varningsklockorna.

    Jag är givetvis inte heller ensam om denna åsikt och det finns förmodligen ingen som har återgivit fenomenet bättre än Wajahat Ali i denna artikel. Den är sjukt lång men vartenda ord är värt att läsa.

    http://www.counterpunch.org/2008/06/01/quot-sex-and-the-city-quot-through-a-man-s-eyes/

  • Måns Lindman

    Tack förresten! 😉

  • Mats Janson

    Personligen har jag rätt svårt att uppröras över om några vilsna brudar i USA får för sig att de är Carrie Bradshaw. Däremot tycker jag att uppfattningen att serien endast handlar om några kvinnor som har sex till höger och vänster mest tyder på att man faktiskt inte sett tillräckligt många avsnitt. Jag anser att det är betydligt mer nyanserat än så. Jag tror dock det handlar mycket om tycke och smak: personligen tycker jag dialogen är fullständigt briljant och asrolig, medan andra uppenbarligen tycker den är infantil och tramsig. Man har väl helt enkelt olika sorters humor antar jag.

  • Mats Janson

    Personligen har jag rätt svårt att uppröras över om några vilsna brudar i USA får för sig att de är Carrie Bradshaw. Däremot tycker jag att uppfattningen att serien endast handlar om några kvinnor som har sex till höger och vänster mest tyder på att man faktiskt inte sett tillräckligt många avsnitt. Jag anser att det är betydligt mer nyanserat än så. Jag tror dock det handlar mycket om tycke och smak: personligen tycker jag dialogen är fullständigt briljant och asrolig, medan andra uppenbarligen tycker den är infantil och tramsig. Man har väl helt enkelt olika sorters humor antar jag.

  • Emma

    Har försökt titta på AD men tycker att den är rätt usel faktiskt.

  • Axel

    Kul artikel! Jag tycker också att man bör framhålla SATC som en fruktansvärd serie; skönt när någon uttrycker detta offentligt. Vad gäller Arrested Development så har du också helt rätt, det är en fantastisk serie och troligen kan man nog också beskylla seriens något udda utformning, med bland annat skämt som sträcker sig över flera avsnitt, för att den sen lades ner. Vad jag undrar är hur du kan skriva artikel om serier utan att omnämna brittiska The Office? Vänner må vara kul, men inte alls i närheten av The Office.

  • Måns Lindman

    Tack! Jo, jag vet och jag hatar mig själv för det. The Office slår ju givetvis Vänner varje dag i veckan. Jag kommer att få leva med detta misstag i resten av mitt liv och tyvärr har jag inte ens en bra förklaring, jag får helt enkelt skylla på tillfälligt hjärnsläpp.

Fler onyanserade inlägg