Senaste Kommentarer

Top Commenters

Veep – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 29 maj 2012 i

Recensioner TV

Julia Louis-Dreyfus

Lena Adelsohn Liljeroth: Jaha, men ska vi fika då?

Reporter: Ja, det låter bra…men du har väl inte med dig tårta (nervöst skratt)

Lena Adelsohn Liljeroth: Nej, det är klart jag inte har det…

Reporter: Ok, vad bra

Lena Adelsohn Liljeroth: …jag tog med mig lite negerbollar istället.

Vallarnas Friluftsteater? Knivstarevyn?

Icke.

Det var ett exempel på svensk politisk satir hämtad från God Morgon Världen i P1, samhällsredaktionens flaggskepp. Inslaget är en del av programmet och kallas Public Service, och varje söndag morgon, år efter år, levereras liknande inslag av Erik Blix & co. God Morgon Världen har hög svansföring och gott renommé och därav kan man antagligen dra slutsatsen att detta är den bästa politiska satir som går att uppbringa i vårt lilla land.

Att plocka så billiga poänger skulle Armando Iannucci inte ens drömma om. I brittisk TV (The Thick of It) och på film (In the loop) har han visat hur underhållande politisk satir kan vara. Om man gör det intelligent. Och roligt. Och elakt. Kan även tillägga att Iannucci är medskapare av karaktären Alan Partridge. Engelsmännen fick Armando Iannucci och vi fick nöja oss med Erik Blix.

Staben

Efter framgångarna på hemmaplan åkte Armando över Atlanten och fick ett erbjudande från HBO att göra politisk satir för en amerikansk publik. Han skulle kunna gjort det enkelt för sig och helt enkelt producerat en remake på The Thick of It, men hur kul vore det? Han satte sig istället ner med ett blankt ark och började skriva på en helt ny serie som fick titeln Veep. I serien möter vi en frustrerad vice-president, Selina Meyer (Julia Louis-Dreyfus) och hennes stab av likasinnade politiska hantlangare.

Det Armando Iannucci, och även Ricky Gervais, har förstått är att den riktiga humorn finns att hämta i undervegetationen. I The Office är det den ryggradslösa mellanchefen och i Extras är det statisterna som i sin fruktlösa strävan uppåt i karriären vaskar komiskt guld i brytningspunkten mellan skratt och ångest. I Veep får man aldrig se presidenten; men det gör honom bara än mer närvarande. Selina Meyers ständiga fråga om presidenten har ringt visar på hennes maktlöshet och ringa betydelse trots att hon bara är en aneurysm från kärnvapenkoderna.

Veep

Iannucci använder sig av samma anti-estetik som han gjorde i The Thick of It för att understryka arbetsplatsens tristess. För det är frustrationen på arbetsplatsen som är drivmedlet i Veep. Även om det aldrig sägs, så förstår vi att hon är en kompromisslösning. Presidenten har ingen kontakt med henne och gång på gång sticker han hål på hennes motioner och initiativ för att plocka egna politiska poäng. Julia Louis Dreyfus är en intelligent komiker och det utnyttjas till fullo. Det är ingen blåst Sara Palin-typ som tecknas, snarare en politiker som en gång hade en agenda men som i sin nuvarande, till synes mäktiga position paradoxalt nog knappt lyckas uträtta något alls. Dialogen är fullständigt fenomenal. Det är rappt och riktigt roligt och framför allt är det mellan Julia Louis-Dreyfus och Anna Chlumsky (som spelar hennes stabschef) som det svänger allra bäst. I och med att det är HBO så behöver inte manusförfattarna sila bort svordomarna och det är inte effektsökeri; svavlet bygger karaktärerna och gör personerna mänskliga.

Julia - igen

Veep är humor när den är som allra bäst. Det är späckat med intelligens och tilltro till sin publik och tempot är hektiskt i naggande goda 30-minuters avsnitt. Ensemblen är allt igenom briljant och med illasittande kostymer och automatkaffe harvar de på för att tjäna sin chef. I alla fall till något bättre dyker upp – lojaliteten är relativ i Washingtons politiska landskap. Allra bäst skildras det när presidenten blir allvarligt sjuk och Selina Meyer tilldelas (med illa dold glädje) landets högsta post för ett par timmar. Attitydförändringen hos det tidigare hånfulla medarbetarna från presidentens stab är omedelbar och hyckleriet cementeras sen när presidenten tillfrisknar och allt återgår till det normala igen.

I Veep vrids verkligheten ett kvarts varv och det gör att alla konflikter, drev och misstag som förekommer känns väldigt nära verkligheten. Det är så bra satir fungerar – överdrifterna måste finnas – men det måste även finnas en intelligens och känsla för kontexten. Armando Iannucci har förstått det och det gör Veep till det roligaste som visas på tv just nu.

Veep visas på Canal Plus nu.


Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg