Senaste Kommentarer

Top Commenters

Vinyl – Droger, dekadens och ond bråd död

Inlägg av Måns Lindén den 14 februari 2016 i

Recensioner TV

Vinyl-Key-Art-FINALd

Vinyl

Martin Scorsese, Mick Jagger och Terence Winter (Boardwalk Empire) är exekutiva producenter till den nya HBO-serien Vinyl, som handlar om skivbolagsbossen Richie Finestra (Bobby Cannavale) och hans kamp för att rädda sitt bolag och hitta nästa stora sound i 70-talets New York City.

Vi ser en man av italiensk härkomst i en bil. Näsan full med kokain. En berättarröst förtäljer på bredast möjliga New Yahk-dialekt om det dimmiga livet på skuggsidan. Därpå följer ett montage som visar huvudpersonen i klubbvärldens mest glittriga miljöer. Är det Maffiabröder jag tittar på? Nej – det är första avsnittet av Vinyl. Regisserat av Martin Scorsese.

Scorsese återvänder alltså till det New York som Travis Bickle röjde runt i. Porrkvarteren runt 42nd Street har ännu inte Disneyfierats och stadens finanser är körda i botten. Giulianis nolltolerans är än så länge en utopi och tunnelbanan är livsfarlig. Men det är också staden som Patti Smith skildrade så fint i Just Kids – en fristad för konstnärer av alla de sorter. Och där det finns konstnärer finns det även människor som ser monetära möjligheter.

screen-shot-2015-10-05-at-8-21-12-am

Guld!

Richie Finestra är skivbolagsbossen med ”a golden ear, a silver tongue, and a pair of brass balls.” Och en fäbless för kokain. Enorma mängder kokain. Serien utspelar sig 1973 och skivindustrin är i gungning – Finestra och hans partners bestämmer sig därför för att sälja sitt bolag, American Century, till det tyska konglomeratet Polygram. Tack vare kreativ bokföring värderas bolaget till en summa som skulle göra Finestra och hans kumpaner till snuskigt rika medelålders pensionärer.

Men när en stenhög Richie trillar in på en klubb där New York Dolls spelar får han en uppenbarelse. Hans bolag har en rätt trött samling artister och efter att de missat att kontraktera Led Zeppelin är Donnie Osmond det stora affischnamnet. Och så vill han inte ha det. Han vill göra bolaget relevant igen. Efter uppenbarelsen stormar han in till sitt hunsade och rätt slappa A&R-gäng och ger ett ultimatum: var och en måste hitta en ny artist inom två veckor. Annars blir det kicken.

sturgill-simpson-sugar-daddy-theme-song-hbo-vinyl-mick-jagger-640x426

Nästa stora band?

På många sätt handlar alltså Vinyl om en manlig medelålderskris. Har vi sett det förut? Ja, det har vi. Men sällan på ett så förrädiskt beroendeframkallande sätt. Men den nostalgiska förpackningen är mer än bara yta. Precis som med Mad Men och Boardwalk Empire och Halt and Catch Fire används miljöerna och tidsandan som projektionsyta för idéer som aldrig känns dammiga: rädslan för det okända, känslan av att inte hänga med, men också en naiv framtidstro driven av ett ljus som bränns i bägge ändar.

Bobby Cannavale har en magnetisk karisma som inte så lite påminner om en ung Al Pacino. Om man bara lyckas se förbi överspelet är det en komplex karaktär. Den genuina kärlek för musiken som var hans ingång i branschen har korrumperats av kokain, pengar och livsleda. Han brottas mellan att vara den han vill vara och den han förväntas vara. Så Vinyl handlar lika mycket om att rädda sig själv som att få ett bolag på fötterna. Som vanligt när Scorsese står som upphovsman har maffian ett finger med i spelet och parallellerna mellan det skrået och skivindustrin gestaltas på ett trovärdigt och rätt skrämmande sätt.

Vinyl

New York Dolls

Cannavale backas upp av svängig ensemble; Ray Romano är förvånansvärt habil som den kolasnörvlande PR-mannen som känner alla radiopratare i landet. DJs som gladeligen tar emot pengar under bordet för att spela Centurys artister; Payola förbjöds men försvann aldrig. James Jagger (ja, det är hans son) spelar en trovärdigt trulig proto-punkare, och en närmast oigenkännlig Andrew Dice Clay slukar varje scen han är med i. Olivia Wilde briljerar som Richies fru – hon är en före detta Warhol-tjej som lämnat det glamorösa Manhattan-livet för att bli en lydig hemmafru i Connecticut. Det går sådär.

En rejält slant har även lagts att köpa loss riktig musik. Precis som i HBO-serien Treme vävs liveframträdanden in mellan scenerna på ett sömlöst sätt – inte sällan kommenterar låtarna det som just har hänt eller är på väg att hända. Skådespelare som gestaltar Little Richard, Lou Reed, Otis Redding, Alice Cooper, Led Zeppelin (och många fler) dyker upp under seriens gång utan att rubba illusionen på grund av undermålig mask, smink och kostym.

vinyl-hbo-teaser-trailer-1

Bobby Cannavale

Med Vinyl visar HBO återigen var skåpet ska stå. För i ärlighetens namn har de inte producerat någon som både haft tyngd och blivit en publiksuccé sedan The Sopranos. Boardwalk Empire var hyllad av kritikerna men älskad av få, The Leftovers likaså. Att HBO en gång i tiden tackade nej till Mad Men svider nog än idag, så Vinyl är någon form av upprättelse för gamlingen i gården.

Stämningen och det lätt maniska drivet i berättelsen är helt oomkullrunkelig. Man sugs in i miljöer man alltid vill befinna sig i och synden gestaltas som något man vet är dåligt men ändå vill ta del av. Lite som att äta glasstårta till frukost, lunch och middag. Efter fem avsnitt ligger jag kvar på soffan och känner både saknad, tomhet och abstinens. Jag är fast. Det kanske bara är rock n´roll. Men jag gillar det.

Vinyl har premiär 15 februari och det släpps ett avsnitt varje måndag efter det. 

betyg4

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg