Senaste Kommentarer

Top Commenters

We want to believe – Vi listar våra favoritavsnitt av Arkiv X

Inlägg av Måns Lindman den 28 januari 2016 i

TV

Arkiv X

I want to believe. The Truth is out there. Hand upp alla som någon gång slängt upp en poster på väggen i pojk- eller flickrummet med ett suddigt UFO i förgrunden. Fox Mulder och Dana Scully gick raka vägen in i våra hjärtan och längtan efter ett nytt avsnitt var i det närmaste olidlig i en tid när streaming var science fiction. FBI-agenternas ständiga sökande efter sanningen gjorde att vi fick bekanta oss med allsköns udda personligheter och övernaturliga fenomen och när den karaktäristiska titellåten ljöd genom de skramliga högtalarna på tjock-TV:n var svenska folket i extas. Nu är det dags för en ny omgång och det är med lika delar rus och fasa vi räknar ner timmarna till premiär. Har våra hjärtan fortfarande plats för sanningen eller borde vi lämnats i ovisshet?

Om inte annat ger det oss ett ypperligt tillfälle att lista våra personliga favoriter från säsongens samtliga 10 säsonger.

darknessfalls

Det är ett jävla surr i skogen!

Lindman: Darkness Falls, säsong 1, avsnitt 20

Ja jävlar i min lilla låda vad svajig jag var efter det här avsnittet. Det var nästan läge att slagga med lampan tänd, vuxenblöja på och med en fluffig nallebjörn i famnen. Mulder och Scullys skogsäventyr är i sanning ett riktigt test för nerverna. I sökandet efter ett par försvunna skogshuggare stöter de på en osynlig mördare. Någon tjomme har huggit ner ett träd djup inne i självaste urskogen som innehåller en uråldrig art skalbaggar. Ett ytterst aggressivt kryp som har den osofta vanan att endast svärma i skymningen. Och som de svärmar sen! För maximal skrämseleffekt har agenterna placerats i en mörk träkoja mitt ute i ingenstans. Som tittare har man inte en sportmössa att veta när insekterna slår till. Är man inte mörkrädd innan så finns det en god ”chans” att man blir det efter en timmas Darkness Falls. Hela avsnittet hör hemma under avdelningen fobier. Du har insekter, du har mörker, du har klaustrofobi och du har ensamhet. Full pott! Dessutom bjuds vi på flertalet sköna twister och en lagom svulstig känga eco-hot. Chris Carters manus är ramstarkt och Scullys och Mulders ständiga dialoger och trätande om geologi, botanik och entomologi gör dem till de sexigaste nördarna i TV-historien.

Pusher

Arga leken börjar nu!

Lindman: Pusher, säsong 3, avsnitt 17

I det här magnifika Vince Gilligan-skrivna avsnittet lämnar vi monster och kryp för att istället krypa in i hjärnan på ett monster. Han går under epitetet mental samuraj, bara en sån sak. Med sin hypnotiska röst kan Pusher, spelad av en Robert Wisden i toppform, få folk att ta livet av sig själva. Det dröjer inte länge innan Mulder blir fanatisk och går all in för att knäcka denne i hans ögon, en av få värdiga motståndare, men snacka om att det blir bakslag när han helt plötsligt sitter och siktar med en laddad puffra i nyllet på Scully och med Pushers mjuka oemotståndliga röst i skallen. En rysk roulette fast med någon annans liv på spel. Hela avsnittet är fyllt av svettiga situationer som när en gråtande FBI-agent ber för sitt liv innan han tänder eld på sig själv. Eller vad sägs om en frammanad hjärtinfarkt som grädde på moset? Nu låter det här som gammal skåpmat eftersom konceptet har använts rätt friskt i diverse nyare produktioner, Blacklist och Jessica Jones för att nämna några, men när det begav sig var det här fresh as a sweet Sunday morning. Jag gillar skarpt det mindgame som utspelas mellan de tre aktörerna där samtliga involverade försöker hitta den där enda svaga punkten som kan bryta försvaret och sätta in den dödande stöten. Det här var också avsnittet där agenterna höll varandra i handen för första gången och satte igång en megakampanj bland fansen som ville se en romans. Jag kom dock inte hit för kärlek, jag kom hit för död och det fick jag med besked.

tooms

Tooms, läskigheter till trots, inget som gjorde Embla hooked.

Embla: Tooms, säsong 1, avsnitt 21

Jag ska erkänna att jag inte alls var ett särskilt stort X-Filesfan när det begav sig. Jag tyckte Scully var alldeles för kall (ett problem skådespelaren har kvar även i The Fall om ni frågar mig) och Mulder lite åt andra hållet. Men av någon sjuk anledning har jag ändå ett gammal VHS-band liggande, och jag tror inte ens att en hel säsong ryms utan typ två avsnitt. Eller kanske till och med ett. Hur som helst var Tooms med på det, passande nog avsnittet en vecka efter Måns Lindman ovan låg i fosterställning. Jag var sen på bollen och hade ett ganska svagt intresse, men det var tydligen tillräckligt bra för att jag skulle få mardrömmar om en äcklig liten karl som kunde ta sig in i helt overkligt små hål. (Och nej, jag menar MAR-drömmar!)

Jag minns inte hur avsnittet slutade, förutom att det handlade om vilka möjligheter en ondsint hjärna har om den sitter i en kropp som kan forma sig ungefär som Barbapappa. Och det var ganska många.

Jag såg väl några avsnitt efter Tooms, men fastnade aldrig. När sen Buffy kom blev det min favoritserie of all times.

Arkiv X, Home

Ett inavlat Pearl Jam?

Emil: Home, säsong 4, avsnitt 2

Jag gillade aldrig själva grundstoryn i Arkiv X särskilt mycket, den med alienkonspirationen, ufona och Cancer Man. Dessa avsnitt kallades ”mytharc episodes”. Istället diggade jag ”monster of the week”-avsnitten. De avsnitt som hade en egen story som (oftast) avslutades inom den där tv-timmen som programmet varade.

Home är ett maxat, absurt och skruvat stycke Arkiv X-avsnitt. Manusförfattarna Glen Morgan och James Wong hade slutat skriva för serien efter den andra säsongen. Nu var de tillbaka till den fjärde och ville göra avtryck. Och nog blev det ett avtryck allt.

I ett taggtrådsomgivet, ensligt ruckel på hillbilly-vischan bor Peacock-familjen. ”I guess you can call them human”, säger den lokale sheriffen till Fox och Scully. FBI-agenterna har kommit till byn för att en vanställd, levande begravd bebis har hittats nära kåken. Särskilt rafflande dramaturgi har inte avsnittet, istället är det en visuell fest i resultatet av många generationers inavel. Och en familj som värnar sitt oberoende … lite för mycket. Ett avsnitt som har hängt kvar i mig i alla dessa år och alltid poppar upp när serien ska diskuteras. Home var också det första tv-avsnittet i reklam-tv-historien som kom med (den ärofyllda) varningen: Inte lämpligt för barn under 17 år.

The Host

Eww, vad ÄR det där?!

Emil: The Host, säsong 2, avsnitt 2

I Arkiv X var det ofta avsnittens monster som var behållningen. Fox och Scully kunde vara rätt slätstrukna. Precis som att Batmans fiender ofta varit betydligt intressantare än Batman själv. I andra säsongens andra avsnitt berättas en story om ett avloppsdjur – en korsning mellan människa och sugmask, typ. Inte heller i detta avsnitt är det dramaturgin som bländar, utan kreativiteten när det kommer till att hitta på monster och knåpa ihop monstrets backstory. Sedan är levandegörandet av monstret förträffligt utfört, precis som missfostren var välsminkande i avsnittet Home. Det verkligen osar ruttet dasspapper och möglig avföring om ”The Flukeman” – som ser ut som en knulldocka från helvetet – där han glider runt i sin urindränkta existens.

Den helt nya säsongen av The X-Files har svensk premiär på TV3 28 januari kl 21:00. Från den 28 januari kan samtliga gamla säsonger ses på Viaplay. 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg