Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Extramaterial

Joy Division på teaterscen: Kärleken kommer att skilja oss åt

kärleken kommer skilja oss åt
Foto: Dramaten

Onyanserat har gått på den Kungliga Dramatiska Teatern igen! Närmare bestämt till det lilla scenrummet Lejonkulan, i teaterns bottenplan, med 60 åskådarplatser. Där i det lådliknande rummet såg vi Kärleken kommer att skilja oss åt – Joy Division i översättning av Sara Stridsberg, med idé och koncept av Sally Palmquist Procopé, Stefan Johansson och Mats Sahlström.

INGRID: Så, vad var det vi såg egentligen? Beskrivningen av föreställningen är ju lite oklar kan man säga. Men det var alltså helt enkelt så här: författaren Sara Stridsberg har översatt åtta Joy Division-låtar till svenska, som Sally Palmquist Procopé, Stefan Johansson och Mats Sahlström sen gjort en scenföreställning av. Bandet Tonbruket (som också spelade i den förra Dramaten-pjäsen vi var på, Mannen utan minne) spelade, och fem skådespelare sjöng och agerade. Egentligen inte alls någon regelrätt teater, utan mer av en live-musikvideo eller en iscensättning av en konsert – så kanske man kan beskriva det. Vad förväntade du dig innan vi gick dit, Emil?

EMIL: Jag tänker inte sticka under stolen med att mina förväntningar var skyhöga. Joy Division har en rätt central plats i det som jag skulle definiera som jag. Och jag hade bara hört gott från vänner. Sedan läste jag också Linda Skugges sågning i Expressen. En sågning som mer recenserade Ian Curtis liv än ”pjäsen” – om den nu kan kallas det – men som också anklagade skådespelarna för att skända Curtis, Joy Division, Tonbruket och Stridsberg. Och en recension som ifrågasatte varför det inte var Nirvanas musik användes istället (?). En jättedum recension.

Kärleken kommer att skilja oss åt träffar rätt i magen. Troligtvis beror det till ganska stor del på den relation jag har till bandet. Men det är sällan jag sett och hört något som så pang på träffar ”själen”. Det opolerade och amatörpräglade i det välkoreograferade, förstärker bara pang-på-känslan. Och Stridsbergs text för bara Curtis och Joy Division ännu närmare. Jag vet knappt hur jag ska beskriva effekten, det här överskrider liksom allt av bedömning och värdering. Det känns som destillerat liv in i ögon och öron. Är du lika lyrisk Ingrid?

Kärleken kommer att skilja oss åt
Nina Zanjani. Foto: Dramaten

INGRID: Det var en upplevelse, det var det! Det är som du säger, svårt att beskriva effekten och känslan. Det är ju egentligen rätt abstrakt, eftersom det inte finns någon direkt handling. Men jag håller verkligen med om att det träffar rätt i magen. Med en gång vid den inledande Sjukdomen/Disorder när ett blixtrande ljus lyser upp den dimmiga lilla ”grottan” som bandet befinner sig i, och det vibrerar i rummet av musiken (alla i publiken har vid ankomst erbjudits ett par öronproppar, eftersom ”det kan vara väldigt högt ljud” ). Vissa melodislingor ger mig hjärtat-i-halsgropen-känsla eftersom de påminner om ett yngre liv, då musiken var en så fruktansvärt viktig del i tillvaron och kunde ge en helt annan typ av upplevelser än nu. Joy Divisions musik passar ju perfekt för det här, både musikaliskt och textmässigt.  Det lite monotona, men samtidigt melodiösa och taktfast frenetiska är dessutom skitbra tolkat av Tonbruket. De är väl egentligen snarast ett jazzband, men också överlag grymma musiker som jobbat med massor av olika grejer (på klaviatur har vi ju t.ex gamle Soundtrack of Our Lives-medlemmen Martin Hederos). Och så kul att höra Peter Hooks pumpande basslingor spelade på kontrabas! Funkar väldigt mycket bättre än vad man skulle kunna tro.

Föreställningen hade ju som sagt ingen direkt handling, och skaparna har också sagt att det inte handlar om Ian Curtis eller bandets historia. Jag vet inte om jag därför tolkar in för mycket när jag associerar en spastisk dansscen till Ian Curtis epilepsi, som ju också påverkade hans kroppsspråk på scen… Tänkte du på detta?

EMIL: Japp, och jag tycker inte att du gör något slags övertolkning. Curtis epilepsi påverkade hans (och bandets) musik och definitivt hans rörelsemönster på scen. She’s Lost Control handlar väl till och med om en kvinna som får epilepsianfall. Annars är det inte så mycket Curtis i skådespelet. Solitärer/Isolation ackompanjeras exempelvis av en Charlie Chaplin-präglad slapstick-middag ”from hell”. Och jag tycker banne mig att det funkar strålande.

Tonbrukets tolkningar ger också en ny dimension. Repetiviteten, ödsligheten och knyckigheten blir i bandets händer mer organiskt levande. Det kan ju tänkas att detta är att ta udden av vad som är själen i Joy Divisions musik. Men jag tycker snarare att det lyfter och öppnar fler dörrar i Manchester-bandets kosmos. Joy Division är fortfarande bäst, men det här är också väldigt bra – för att uttrycka det enkelt.

Kärleken kommer att skilja oss åt 3
Maia Hansson Bergqvist. Foto: Dramaten

INGRID: Av Linda Skugges text som du nämnde tidigare förstår jag ärligt talat ingenting. Och att i en recension ifrågasätta varför verket inte gjorde något helt annat än det gjorde – i det här fallet att basera föreställningen på ett helt annat bands musik – är ju bara märkligt. Däremot spånade vi ju lite efter att vi kommit ut från föreställningen. Det väckte onekligen en tanke om att det borde göras fler sådana här föreställningar, baserade på andra band! Jag säger The Cure – vad säger du?

EMIL: Ja, jag var inne på Morrissey, eller mer korrekt The Smiths. Det känns som att en sådan här uppsättning behöver en artist eller ett band omgivna av en viss mystik. Och starka texter!

INGRID: Sant, mystiken behövs. The Cure är väl egentligen inte tillräckligt stora i det allmänna medvetandet, men jag gillar verkligen tanken. Dramaten, ge oss mer av detta upplägg!

EMIL: Sedan grinade jag också, i två omgångar, under Sjukdomen/Disorder och Kärleken kommer att skilja oss åt/Love Will Tear Us Apart. Manliga tårar är ju inte så hett så här post-Turist – bara patriarkal makt som muterar. Och det grinas ju i tid och otid i media – det är en påstådd yttring som liksom väger tyngre än bara resonerande text. Men ibland är det ju bara så svårt att värja sig. Å andra sidan har jag grinat på grund av många och maffiga trummor på Sepultura-konsert. Så värdet på mina tårar är omstritt. Men detta är något av det mest omtumlande jag sett och hört. Och definitivt mer av detta upplägg!

Kärleken kommer att skilja oss åt spelas på Dramaten till och med 7 juni. 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.