Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

And Then We Danced är en otrolig film som träffar rätt i hjärtat

Betyg

Något av det bästa jag vet är när en film ger en fysisk upplevelse. Filmen sätter sig liksom i bröstet och framkallar massor av olika sensationer och känslor, och stannar definitivt kvar i flera dagar, säkert veckor. Det känns som den ultimata manifestationen av att älska film, när det känns inuti. Det hände med Call me by your name, med Fish tank, med Laurence anyways och med God’s own country. Och det hände definitivt med And then we danced, Levan Akins fina och kraftfulla film som drabbade mig med både hjärtsnörp, lyckorus och tårar.

På ytan är And then we danced en helt georgisk film, men det är alltså en svensk produktion (med en del franska pengar) av svenske manusförfattaren och regissören Levan Akin (med familjerötter i Georgien). Det är hans tredje långfilm, efter Katinkas kalas och Cirkeln, och det känns som han verkligen har blommat upp nu! Alltså, jag tyckte om både Katinkas kalas och Cirkeln (särskilt Cirkeln, även om jag var ett sedvanligt lite gnälligt bok-fan när jag recenserade), men det här är liksom i en helt annan liga. Det här är fantastiskt! Och, mycket välförtjänt, årets svenska Oscarsbidrag.

And then we danced handlar om Merab (Levan Gelbakhiani) som är dansare i den unga truppen på Georgiens nationalensemble, i huvudstaden Tbilisi. Han har dansat med sin partner Mary sedan han var liten, med målet att få en plats i den ordinarie ensemblen, de som får göra de stora framträdandena. Det är traditionell georgisk dans det handlar om, en av Georgiens stora kulturella stoltheter. En fascinerande dans som är otroligt fysisk och uttrycksfull, och väldigt rotad i traditionen och traditionella könsroller.

När den nye dansaren Irakli (Bachi Valishvili) kliver in i salen blir han Merabs stora rival, men rivaliteten byts snart mot längtan när de dras mer och mer till varandra. Vilket är allt annat än okomplicerat i deras tillvaro. Och Merab måste förhålla sig till det han hittar inom sig, och till de gamla traditioner och normer som kraschar med den han är och vill vara.

And then we danced. Foto: Lisabi Fridell/ TriArt Film
Bachi Valishvili (Irakli) och Levan Gelbakhiani (Merab). Foto: Lisabi Fridell/ TriArt Film

Levan Akin har berättat att idén till filmen började med att han såg bilder från Pride-demonstrationen i Tbilisi 2013, där gayaktivisterna blev brutalt attackerade av en folkmassa, däribland flera ortodoxa präster. Inspirerade av den georgiska ortodoxa kyrkans ledare, patriarken Ilia II som kallat homosexualitet en sjukdom och sagt att gay-paraden var “en förolämpning mot georgisk tradition”. Levan Akin reste till Georgien, där hans familj har sina rötter, och började jobba med projektet som något dokumentärt, som till slut utmynnade i den här spelfilmen. Där mycket av det dokumentära han samlade in också finns med i handlingen, och som karaktärer och personer som medverkar i filmen. Och det bidrar alldeles säkert till att filmen känns så organisk och verklig, och till att den drabbar mig så mycket.

And then we danced är en vacker och smärtsam film, en kärlekshistoria, en coming-of-age-historia och en berättelse om vikten av att få vara fri, i ett samhälle som är otillåtande mot den som bryter mot normerna. Och det är en film om dansens kraft! För låt oss prata om det här med dans.

And then we danced poster. TriArt Film.
Ett ypperligt exempel på en fin filmaffisch! De är ju tyvärr allt för sällsynta.

När And then we danced visades i Cannes (premiär på Directors Fortnight på Cannes-festivalen, hur mäktigt?) la Levan Akin ut ett klipp på Instagram, där skådespelarna dansar till Kites låt Johnny Boy, som närmast är filmens theme song. En och en dyker de upp i rummet och faller in i dansen, och det är ett så jävla fint och härligt klipp som framkallade kolsyra i bröstet på mig! Varmstarka känslor – check. Ett perfekt exempel på hur påverkad jag kan bli av dans, även om det bara är ett litet insta-klipp…

För det är ju något så otroligt starkt med dans. Det är livsbejakande och kroppsligt. Och sexigt. Alltså inte alltid på det där mest uppenbara sättet, men i grunden liksom. Det kan vara både befriande och extremt begränsat. Och det gör mig ofta väldigt tagen. Filmer som utspelar sig i någon slags dansmiljö är alltså en garanterad intresseväckare för mig, och förutom att jag rent allmänt älskar att se dans så visar verkligen And then we danced kraften och de olika stämningar som dans kan uttrycka och fånga.

Här har vi dels den traditionella georgiska dansen – och jag imponeras och fascineras verkligen av den – men också dans på klubbar och fester, och särskilt en scen till Robyns låt Honey som jag egentligen inte vill skriva för mycket om för att inte förstöra upplevelsen, men som jag ändå måste nämna. För herregud. Den är fullkomligt magisk. Så mycket sprakande spänning och känslor, jag får gåshud bara av att tänka på den, för att inte tala om när jag hör låten (japp, jag lyssnade absolut på Honey typ fem gånger om dagen veckan efter jag såg filmen).

And then we danced. Foto: Anka Gujabidze/ TriArt Film
Levan Gelbakhiani (Merab). Foto: Anka Gujabidze/ TriArt Film

Just den scenen är bara ett exempel på hur fint Levan Akin berättar historien snarare genom handlingar än genom ord. Berättandet sker liksom i karaktärernas ansiktsuttryck och vad de gör, snarare än vad de säger. Det outtalade begäret, blickarna, kroppsspråket. Det här kräver ju otroligt mycket av skådespelarna, som också verkligen är något alldeles extra.

Levan Gelbakhiani är nästan osannolikt bra i huvudrollen som Merab. Det är så mycket outtalat som ändå uttrycks så tydligt i hans ansikte. Längtan och frustration, rädsla och åtrå. Även när han egentligen inte gör någonting speciellt så berättas så mycket bara genom hans blick och hur han rör sig. Han är dansare och debuterar här som skådespelare i en av de finaste prestationer jag sett. Kemin mellan Levan Gelbakhiani och Bachi Valishvili (som spelar Irakli, också väldigt bra) är dessutom helt magnetisk. Hur hittar man ens så här bra oetablerade skådespelare? Och hur får man som regissör dem att göra så här bra ifrån sig? Jag är så imponerad av alla inblandade.

Jag älskar också hur Levan Akin visar oss en del av Georgien med den här filmen. Biroller, miljöer och scener ur Merabs liv gör att filmen liksom inte bara handlar om den här specifika kärlekshistorien men också om ett utsnitt från Merabs liv i Tbilisi idag. Hans hem där han bor med sin bror, mamma och mormor, hans arbete på en restaurang, fester hos vänners familjer. Det är särskilt två långa tagningar i filmen som är helt otroliga. Ett bröllop och en traditionell georgisk supra – en stor middag med mängder av tal och sång. Det är så vackert och stämningsfullt filmat av den fenomenala filmfotografen Lisabi Fridell (fotot i hela filmen är så fint!).

And then we danced. Foto: Anka Gujabidze/ TriArt Film
Giorgi Tsereteli (David) och Ana Makharadze (Sopo). Foto: Anka Gujabidze/ TriArt Film

Det märks verkligen att Levan Akin har en stark kärlek till Georgien, samtidigt som han visar hur brutalt och nedbrytande det kan vara att leva i ett homofobiskt samhälle. I en film som troligtvis är väldigt kontroversiell i delar av just det samhället (och inte har fått något georgiskt stöd till produktionen). Men jag hoppas hoppas verkligen, av hela mitt hjärta, att And then we danced kommer att visas i Georgien framöver. För det finns så mycket kraft i den.

And then we danced kastar mig mellan känslor och träffar rätt i hjärtat, den är omtumlande. Levan Akin har gjort en otrolig film som förtjänar att ses av många. Så, gå och se den!

And then we danced har biopremiär fredag den 13 september.

 

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.