Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Apornas Planet: Uppgörelsen – Recension

-80ff70ca-0e2f-4841-9038-68c5e83fb50a
Gryning = Uppgörelsen

Tio år efter den stora katastrofen har mänskligheten blivit svagare och de genmanipulerade aporna har vuxit sig allt starkare. I utkanterna av San Francisco, pandemins epicentrum tvingas människa och apa leva sida vid sida i fred men det är en bräcklig fred som balanserar på en knivsegg. Nu riskerar ett fullskaligt krig att bryta ut mellan människor och primater för att en gång för alla bestämma vem som egentligen styr den här planeten.

Lindman: Redan i öppningsscenen, där aporna jagar rådjur i den lummiga skogen känner jag att detta kommer att bli något extraordinärt. Matt Reeves bygger här upp en aura av både realism och spänning som får mig att känna att mina sjukt högt ställda förväntningar på den här uppföljaren kanske ändå kommer att infrias. Det ligger en påtaglig och riktigt obekväm känsla av att något hemskt kommer att inträffa och jag känner oron i hela kroppen.

Lindén: Visst är det så. Stämningen infann sig direkt och jag gillade verkligen hur man plockar upp tråden från förra filmen. Den genetiskt förstärka evolutionen har bidragit till att aporna nu har byggt upp ett väl fungerande jägarsamhälle men visst finns finns det orosmoln på himlen. CGIn är om möjligt ännu bättre den här gången och aporna känns osannolikt levande. En annan sak som imponerade var hur mycket som berättades utan dialog. Genom gester och blickar etablerades relationerna inom flocken på ett alldeles mästerligt sätt under den första kvarten.

XXX DAWN-PLANET-APES-MOV-JY-3806-.JPG A ENT
Tre apor och en statist

Lindman: Verkligen! Jag har nog aldrig sett CGI användas så väl som här. Jag vet vad du tänker säga men nej, inte ens i Gravity. Det här var något helt annat. Här gav effekterna liv åt fantasivarelserna på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt. Andy Serkis återvänder ju i rollen som alfahannen Ceasar och det går verkligen inte att föreställa sig att det faktiskt är han som är där, processad eller vad man nu skall säga. Och när alla välrenderade aporna sitter där i sitt naturliga habitat och samspråkar och leker med sina små så är känslan snarare att jag sitter och tittar på De Dimhöljda Bergens Gorillor, ja i en version där de har automatvapen då förstås. Men även bilden av ett dystoptiskt San Francisco med sina övervuxna ruiner och gator är mitt i prick och jag får flashbacks från förra årets zombiespel, The Last of Us. Vansinnigt vackert. Gary Oldman är ju ledaren i människolägret, vad säger du om hans insats. Håller han fortfarande eller har han stagnerat?

new-dawn-of-the-planet-apes-trailer-0582014-064803
Dålig stämning

Lindén: Jag tycker Gary Oldman levererar utifrån förutsättningarna. Han har ju trots allt bara en biroll. Precis som alla andra människor i den här filmen. Jag älskar det faktum att det här är en film där aporna står i centrum hela tiden. Och att det funkar så bra, det är ren filmmagi att Matt Reeves lyckas får mig att engagera mig känslomässigt i datagenererade figurer. På många sätt är det vår förra gemensamma film Transfomers raka motsats. Till skillnad från den filmen bryr man sig här om alla karaktärer, alla vändningar känns logiska och actionscenerna är alltid konsekvenser av karaktärernas handlingar snarare än något man slänger in för att man tror att publiken känner sig uttråkad. Jag tycker även att man har hanterat det post-apokalyptiska scenariot på ett nyktert vis. I många fall drar man för stora växlar på laglösheten och misären. Här är det bara ett ramverk som alla förhåller sig till. Att den utlösande faktorn för hela filmens konflikt är elförsörjningen känns således realistiskt i sammanhanget. Gary Oldman är den mänskliga sidans antagonist och på aporna sida är den diaboliska Koba. Vad säger du om hans insats? Jag hoppas (kanske något naivt) på en Oscar-nominering för bästa biroll. För jag kan inte minnas senast jag såg en så väl uppbyggd, komplex och välspelad skurk.

dawn-of-the-planet-of-the-apes-ew-2
Koba!

Lindman: Koba är årets filmskurk. Precis som att man kan läsa sorgen i Ceasars stora ledsna ögon så kan man riktigt känna hatet, vreden och vansinnet i Kobas svarta pupill, han har ju bara en. Som ett resultat av människans plågsamma djurförsök har han inte glömt eller förlåtit. Ärren på den härjade kroppen berättar historien och jag älskar hur han bidar sin tid och låter Ceasar vara den godhjärtade ledaren alla ser upp till bara för att hugga till när det känns som mest. Jag kan dessutom förstå hans drift och varför han inte vill ha människorna i sin närhet. Det är som du säger, apan förtjänar mycket riktigt en Oscar. Hela berättelsen är ju ganska enkel och du var ju inne på det. Där de flesta dyra blockbusters lägger allt krut på en komplex plot eller hjärndöd action i kubik så vilar Apornas Planet: Uppgörelsen på en ren dramatisk grund, en enkel och realistisk saga om två arter på kollisionskurs. En kollision som dessutom är mer eller mindre oundviklig eftersom båda sidorna bär på samma emotionella egenskaper. Inte minst det faktum att båda sidor gör vad som helst för att rädda sina nära och kära. Skall jag hitta något att klaga på så är det väl att det är en otroligt grabbig film, sett till antalet kvinnor alltså. Det är väl egentligen bara Keri Russell som får något utrymme och det är rätt begränsat det med.

Som film och berättelse betraktad så är det här annars mästerligt exekverat, från början och ända fram till det svettiga slutet. Ledsen och lycklig på samma gång. Så här ambivalent tror jag inte att jag har varit på bio sedan Titanic sjönk.

No monkey business, det här är årets mest stabila fullpoängare.

dawn-of-planet-of-apes07
It´s on like Donkey Kong

Lindén: Ja, den här filmen sällar sig till den exklusiva skara film-serier där uppföljaren slår originalet på fingrarna. Och liksom Empires Strikes Back avslutas den i moll. Den visar hur skör freden är och hur missförstånd kan få katastrofala följder. Koba är som du säger fantastisk, men Ceasar är minst lika bra. Han är det ofrivillige ledaren som genom yttre omständigheter tvingas skrota sin moraliska kompass och inleda resan till mörkrets hjärta. Manegen är krattad för en tredje del och enligt Apornas Planet-kronologin borde det vara den som bäddar för den första filmen från 1968.

Vi har pratat mycket om den dramaturgiska grunden och hur väl man hanterar relationerna karaktärerna emellan, men tro inte för den sakens skull att det här är ett stillsamt kammarspel. Actionscenerna är spektakulära och vansinnigt snyggt koreograferade. Det blåa fotot adderar till den dystopiska stämningen som man bär med sig långt efter filmen är slut.

Att du känner dig ambivalent är nog ett bevis på hur bra filmen är. För hur ondskefullt Koba och Gary Oldman än agerar gör de det alltid utifrån vad de tror är bra sin art. Man förstår deras drivkrafter precis som man förstår Ceasars. Det är en välskriven, komplex historia med närmast Shakespeare-mässig botten. Den är dessutom svinsnyggt gjord och underhållande från början till slut. Full pott!

Apornas Planet: Uppgörelsen har biopremiär 18 juli

betyg5

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."