Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Åsa-Nisse Wälkom to Knohult – Recension

Eftersom vi tycker det är viktigt att genomlysa film från flera håll bestämde vi oss för att göra en dubbel-recension!

Alex:

Det var med ett stön och en sur bismak i munnen som jag såg trailern till ”Årets Stora Svenska Komedi” Åsa-Nisse Wälkom to Knohult, humorn kändes plump, förlegad och inte särskilt rolig. Så det var med minst sagt föga entusiasm som jag klev in i biosalongen med plats för ett hundratal besökare tillsammans med ett tjugotal recensenter och journalister, jag räknade med att sitta och våndas i knappa en och en halv timme. Det skulle visa sig att jag mot all förmodan hade fel, inte helt åt helskotta fel… men ändå fel. Svenskar kan helt enkelt inte klippa trailers.

"Jahau duu, jau prautar smaulännska serru... kisen."

Jag har svårt för så kallad buskishumor och humorformens galjonsfigurer Stefan och Krister står ganska långt upp på min lista över ”Folk som ska dö den dagen jag flippar”, men där Stefan och Krister misslyckas så lyckas faktiskt Åsa-Nisse ganska bra. Filmen går så fullt ut med hela sitt bondhumorkoncept att jag inte kunde göra annat än att kapitulera inför löjligheterna (och tro mig dom är många) och låta mig underhållas. Humorn är löjlig men ändå ganska smart på sina ställen, det hela är mer som en hyllning till dom gamla pilsnerfilmernas bonniga humor och det görs med kärlek och en glimt i ögat hela vägen. Det räcker absolut inte till att göra Åsa-Nisse till en riktigt rolig film, men det tar den en bit på vägen.

Knohult har stannat i tiden. Där finns fortfarande lanthandel, hemvärn, hembygdsförening, ett uselt korplag och självklart tjuvjakt och det är den här miljön som hjälper till att få filmen att funka. Det är när tidsbubblan sedan krockar med världen utanför som jag får lite svårare att köpa historien eftersom ALLA karaktärerna är komiskt vridna till det yttersta, det hade varit roligare om det hade blivit en större kulturkrock med ”normala” människor.

En stor del av filmens budget gick tydligen till skaldjursplatåer.

Jag ska erkänna att jag inte asgarvade en enda gång, men jag satt och log hela tiden och fnissade ordentligt på några ställen. Förvisso så var kanske inte biosalongen, med sina få muttrande och buttra journalister, någon direkt skrattfrämjande miljö. Jag var dock underhållen rakt igenom även om jag då och då störde mig på den ganska så ointressant berättade grundhistorien om oljefynd och nationsskapande, det var karaktärerna och skämten som höll intresset uppe. Filmen är smockad med kända skådespelare och alla gör dom ett godkänt och i vissa fall utomordentligt jobb. Det som dock störde mig nåt så fruktansvärt från början till slut var Kjell Bergqvists katastrofalt hemsnickrade småländska där söderslangen ständigt lyser  igenom. Att en skådespelare med hans erfarenhet inte kan bättre är helt otroligt!

Som avslutning kan jag säga att Åsa-Nisse är betydligt mycket bättre än dom flesta svenska komedier av den här typen som kommit dom senare åren som t.ex. Göta Kanal 2 & 3 och jag tror att den kommer gå hem hos svenska folket. Det är en lagom bakis-söndag matiné eller något att gå och se med hela familjen om ni redan sett Pixar och Dreamworks alla familjefilmer. Filmskaparna vågar ta ut svängarna ordentligt och göra något som inte gjorts på länge och det ska dom i alla fall ha en eloge för.

Måns:

Efter visningen går vi raka vägen till tunnelbanan. Stämningen är lite tryckt och vi säger inte så mycket. Mest för att inte påverka varandra. Vi har gjort det misstaget förr vilket resulterat i närmast identiska recensioner. Jag åker hem och går in i duschen. Tvagar mig länge och väl, men känslan av renhet infinner sig inte. Jag prövar att lägga mig i fosterställning på badrumsgolvet med duschmunstycket tryckt mot bröstet. Det känns lite bättre. Jag lämnar badrummet och stoppar ner kläderna jag hade på visningen i en plastpåse. Den förpassas djupt in i garderoben. Jag tar på mig nya kläder, kokar en kopp te och börja metodiskt leta i garderoben. Efter ett tag hittar jag de två tingen jag letat efter. Jag blåser av dammet och tar fram putsduken. Efter ett tag får de två sakerna upp sin lyster och jag ställer dom på hyllan. Det står:

”Den här filmen ger mig ångest”

”Det här är den sämsta film jag någonsin har sett”

Jag plockade fram de två tröttaste klyschorna om film, men kan verkligen en filmrecension innehålla endast två meningar?

Nja.

Modeordet nummer ett för svenska politiker under 2010 var ju ”ansvar” och eftersom vi här på Onyanserat tar våra uppdrag på största allvar vore det väl bedrövligt om min ambitionsnivå var lägre än säg…Jan Björklund.

Så. Jag börjar om.

”Åsa-Nisse Wälkom to Knohult” överraskar, men inte på ett positivt sätt. Överraskningen är att det komiska geniet Henrik Dorsin skrivit ett manus som har blivit en så provocerande usel film. Regin är obefintlig. Samtliga skådespelare har gasen i botten från början till slut och värst är Claes Månsson och Mikael Segerstedt. Båda använder sig av ett groteskt minspel som antagligen skulle funkat bra på Revyscenen i Falkenberg men på film får man intrycket att de är utvecklingsstörda alternativt drabbade av slaganfall. Johan Rabéus, Sofia Helin och Brasse Brännström bör även dom ställa sig i skamvrån.

Handlingen i sig är lövtunn, det är karaktärerna man förväntas tycka om och skratta med/åt men då krävs det mer än knasiga dialekter. Scenerna saknar fullständigt komisk tajming och är konstant utdragna bortom bristningsgränsen. Skämten hamras in med slägga både en, två och tre gånger och utrymme lämnas för publiken skratt, vilket blir märkligt under den helt stumma pressvisningen. Alldeles i början av filmen antyds en viss crazy-humor á la ”Nakna Pistolen” och då känner jag ändå visst hopp. Men ett par klipp senare sitter David Batra och smygrunkar under bordet och då förstår man vilken riktning filmen tagit. Effekterna är dåligt gjorda på ett medvetet sätt och ska väl förstärka känslan av tokighet antar jag, men i kombination med ett manus utan styrfart, en uppsättning skådisar som helt uppenbart inte bryr sig blir det bara cyniskt, tråkigt och kränkande.

Under filmens sitter jag vid ett flertal tillfällen och funderar på om det skulle gå att göra enskilda scener lite sämre. Svaret är nej, det går inte. Det här är så dåligt som det kan bli.

Snälla. Se inte den här filmen.

Åsa-Nisse Wälkom to Knohult har biopremiär den 11:e februari

Måns betyg:

Alex betyg:

Aftonbladet: 2 av 5Expressen: 2 av 5, DN: 1 av 5, SVD: 3 av 6

2 COMMENTS

  1. Filmen va bra! Jag tycker attt Måns skall se vidare på filmer från gamla DDR istället.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.