Den blott 16-årige Pi, eller Piscine Molitor Patel (uppkallad efter en swimmingpool i Paris) är uppväxt på ett zoo i Indien. Hårda ekonomiska tider tvingar dock iväg familjen till Kanada men det Japanska fraktfartyget går under med både djur och människor. Att som ensam överlevande efter ett skeppsbrott vakna upp i en livbåt långt ute till havs är en svettig historia i sig. Att sedan dessutom behöva dela denna lilla yta med en, visserligen oerhört ståtlig men ack så oberäknelig bengalisk tiger är ett nervdrama värt namnet.  Berättelsen om Pi är familjeäventyret som alla pratar om. Filmen har rivit ner applåder världen över och Ang Lee har hyllats som den sanne visionären. Med 3D-tekniken till hjälp förtrollar han biopubliken med en visuell upplevelse som vi inte har sett maken till efter att Avatar slog ner som en bomb för snart fyra år sedan.

Onyanserats Måns & Måns har synat hypen närmare för att kunna utröna huruvida filmen är värd alla lovord eller ej:

Lindman: Jag måste säga att Berättelsen om Pi fångar mig omedelbart redan i förtexterna. Alla vackra naturbilder och de till perfektion animerade djuren som lever i symbios med levande diton får mig nästan att tro att jag tittar på ett högupplöst naturdrama från BBC. Det är väl egentligen bara David Attenbouroughs förtrollande röst som saknas när tapirer, apor och varaner zoomas in i sina naturliga habitat. Standarden sätts direkt och pressen att fortsätta leverera CGI-godis blir givetvis därmed oerhört stor. Stundtals lyckas Ang Lee fullt ut och då får vi njuta av några av de mest storslagna filmscener jag någonsin sett på en bioduk men tyvärr kan jag inte låta bli att tycka att filmen är ganska innehållslös. Det är svårt att sätta fingret på varför men min känsla är att de tekniskt imponerande akterna i slutändan både blir filmens räddning och undergång.

Lindén: Jag håller med dig angående filmens look och tekniska nivå. Tigern är fantastiskt ”levande” och många bilder är rent förtrollande. Man vaggas in i en stämning som påminner en del om Big Fish; här ska det berättas en skröna – välkommen in kära publik! 3D känns motiverat och helt i linje med berättelsen – men för mig skär det sig dock ganska tidigt. Ramberättelsen fungerar nämligen inte alls. Upplägget är att en författare (Rafe Spall) besöker Pi, för han har nämligen hört att här finns en fantastisk historia som måste berättas. Författarens roll är faktiskt helt obegriplig – han tillför inte någonting utan fungerar enbart som språngbräda för Pi och hans skrönor. Varje gång han dyker upp förstörs sagomagin. Jag är däremot väldigt imponerad av Suraj Sharma som spelar den unge Pi. Tydligen är det hans första filmroll och han bär filmen på sina små axlar. Vi har pratat en del om ytan, men Ang Lee vill ju berätta något djupare också. Det finns ett religiöst budskap som haltar rätt ordentligt. Eller är det bara för att jag själv saknar tro? Hur känner du inför den mer andliga aspekten av fimen?

Lindman: Bra att du tar upp den delen Måns. Det här med att trycka ner religiös propaganda i halsen på tittarna uppskattar jag inte alls och framför allt inte i ett familjeäventyr. Pi skall ju vara muslim, hindu och kristen på en och samma gång. Hans egen far är dock emot konceptet helt och hållet eftersom det skulle betyda att han inte tror på någonting men han gör heller ingenting åt det. Pojken får helt enkelt hållas och den religiösa agendan är rätt välfylld i början men sedan gör man egentligen inte särskilt mycket med det hela. Det är några ”Dear God” och ”Good Lord” här och där men efter att mer eller mindre ha slagit den heliga skriften i ansiktet på oss släpper man taget om det hela men det känns väl ändå som att Pi valde kristendomen till slut. Om man nu skall ta den religiösa vägen så får man väl löpa linan ut. Inte bara så ett frö och sedan dra. Jag förstod inte riktigt andemeningen om uttrycket tillåts och det religiösa spåret i storyn känns lika malplacerat som författaren.

Lindén: Ja, det känns lite som ”allt för alla” – vad man än tror på kan ska man kunna plocka med sig ett budskap. Filmen känns emellanåt som en pamflett sprungen ur Paulo Coelhos gåspenna – och det är aldrig en bra grej. En annan sak som jag höll på att glömma är den inkilade kärlekshistorien i början – vad var poängen med den egentligen? Den landade ju ingenstans och kändes mest pliktskyldigt placerad för att bygga Pis karaktär. Helt onödigt eftersom även det är en tråd som släpps för vinden. Utan att avslöja för mycket kan man säga att historien går att tolka på två sätt – lite beroende på ens förhållningssätt till tro – men oavsett vilken version man väljer är den helt osannolik. Och i en saga är det helt ok – problemet är att den fånige författaren talar om för oss i slutet vad vi faktiskt har sett och det stör mig. Det gränsar till publikförakt eller åtminstone andlig arrogans. OK, nu har vi varit väldigt negativa och kanske bör vi även fokusera på det som är bra – vi har nämnt det estetiska som nästan i sig är ett skäl att gå och se filmen – men utöver det måste jag ändå säga att Ang Lee faktiskt lyckas med det omöjliga; att skapa drama i en båt som endast rymmer en pojke och en tiger. Det imponerade på mig. Hur känner du?

Lindman: Där är vi helt eniga. Vi vet ju sedan tidigare att det är oerhört svårt att hålla intresset uppe i filmer med begränsade skådeplatser och aktörer. Cast Away och Phone Booth lyckades ju men där hade man åtminstone etablerade skådespelare i huvudrollerna att luta sig mot. Här slänger man in unge Suraj Sharma och han levererar storartat, precis som du var inne på tidigare och jag tycker faktiskt att trots all prålig teknik så är det faktiskt ändå samspelet mellan pojke och best som imponerar allra mest. Att följa deras individuella och gemensamma kamp för överlevnad fick stundtals mina känslor att löpa amok. Den glädje, den hopplöshet, sorg, ilska och falsk men nödvändig ömsesidig respekt som emellanåt utspelas på duken är en ren njutning att följa.
Många tror ju att Berättelsen om Pi blir detta års Hugo och visst finns det väl likheter. Ett visuellt äventyr med en ung man i huvudrollen och en välrenommerad regissör. Vad tror du om filmens framgång? Går detta hem hos juryn eller kommer filmen att gå samma öde tillmötes? Mängder med nomineringar men inga tunga vinster?

Lindén:

Lindman: