Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Black Sea – Recension

Black-Sea-2015

Det här med ubåtar på film. Det är problematiskt, riktigt problematiskt. Det är ett veritabelt minfält man skall försöka navigera genom och ett hav fyllt av faror för hur toppar man egentligen Das Boot? Många har försökt, ingen har lyckats. Jakten på Röd Oktober och Rött Hav är ju för all del hyfsade rullar men sedan har vi alla de riktigt misslyckade försöken där K-19 och U-571 står ut som två av de mest katastrofala exemplen.

Alla ubåtsfilmer bygger på samma grundkoncept. Det står skrivet i alla skrifter av signifikans, såsom bibeln och bondepraktikan. Släng in ett gäng arga män som inte gärna samarbetar med varandra i en plåtkonserv, ge dem ett uppdrag och vänta tills det går åt helvete. Det är ett upplägg man inte gärna ändrar på och nästa regissör som är sugen på att prova lyckan under vattenytan är Kevin MacDonald som med sin film Black Sea icke helt oväntat inte tillför någonting till genren. Den är inte outhärdlig men den lämnar heller inget bestående avtryck.

BlackSea
Guld? Man får tacka.

Robinson (Jude Law) är en hårdför veteran till kapten som precis får foten från sitt nuvarande kneg. Bitter som satan själv möter han upp med ett gäng andra lika bittra män på den lokala puben. De frustar och slår i bordet för att belysa hur missnöjda de är med hur samhället har behandlat dem. De är fattiga och övergivna, alla har lämnat dem. Facket bryr sig inte och kvinnor och arbetsgivare lyser med sin frånvaro och deras lägenheter har knappt tapeter på väggarna men de har alla fashionabla dykarur för sisådär 100 lax var. Över en ljummen pint bestämmer de sig i alla fall för att det får vara slut på det här nu. Det är dags att dra på skattjakt. Ja, ni läste rätt. Skattjakt. Det skall nämligen visa sig att en av de här barska männen råkar veta att det ligger naziguld på havets botten. 800 miljoner Reichmark vilar någonstans utanför ryska kusten. Både ryssar, ukrainare och polacker har i åratal försökt bärga den gamla sjunkna ubåten men torskat så nu tänker de gå till botten med det här mysteriet en gång för alla och bli snorrika på kuppen. Sagt och gjort. Efter lite dunkelt nätverkande hittar de en förmögen sponsor som gladeligen ställer upp med en ubåt och cash. Det finns bara två problem, farkosten ligger i Krim och det är en riktigt risig skorv som är mer rost än båt. Robinson samlar ihop sitt dream team bestående av hälften britter, hälften ryssar, inte en enda kvinna får vara med på den här utflykten och de sätter sig på bussen. Japp, de åker buss från England till en halvö vid Svarta Havet. Kan förmodligen jämföras med när tyska turister muntert kliver på en sådan där skön charterbuss till Ullared över dagen.

Sub
Pärlan

Efter att ha hånskrattat en stund åt det rostiga åbäket är det dags att sätta fart i maskin. Hon är illa medfaren men efter lite fix och trix spinner hon snart som en katt. De hinner knappt ner under vattenytan innan missnöjet börjar pysa och snart har ventilen gått. Är det inte maten som är kass så är det ekonomiska orättvisor och är det inte det heller så hittar man snabbt något annat att raljera över. Jag orkar faktiskt inte gå igenom besättningen och skall jag vara helt ärlig så kommer jag knappt ihåg någon heller. Jude Law är givetvis stjärnan här och han är ackompanjerad av diverse ryssar med helskägg, en tonårig parvel som han får på köpet när en av männen tidigt kastar in handduken, en fullfjädrad psykopat som fick hänga på eftersom han är bra på att dyka och lite andra blandade halvkriminella fårskallar som ständigt tävlar i att ta så dåliga beslut som möjligt.

Ja, det här är väl filmen i stora drag. De bråkar, de äter, de slåss, de är arga och argast av de alla är Robinson. Han kan inte förstå varför ingen vill göra som han säger och med sin skrattretande fejkade skotska accent, som han dessutom glömmer bort både en och två gånger, hotar han ständigt med att slänga av alla som inte vill dra åt samma håll. Att bli avslängd från en ubåt är förstås ingen drömsituation men det hindrar inte de stora sura skäggiga männen att fortsätta slå varandra i huvudet med skiftnycklar. De vill bara ha pengar nu och girigheten har snart tagit över varenda själ och rim och reson är borta sedan länge. Det händer egentligen inte särskilt mycket i övrigt, det är en rätt seg historia det här men det finns en twist även om den är både långsökt och sitter förbannat långt inne.

BlackSea2
Äh, det här är verkligen botten

Jude Law går inte att ta på allvar och det är inte bara den pinsamt dåliga accenten, det är något över hela hans närvaro som gör att jag inte köper honom som ubåtskapten. Egentligen borde det funka för här tar Law ett stort steg långt bort från den charmanta gentlemannen med det ungdomliga ansiktet till en rejält åldrad och sliten man med fåror i ansiktet och en tydlig bekymmerrynka i pannan. En transformation som passar rollen men det känns inte äkta. Han lyckas tyvärr inte med det många andra manliga kollegor i hans generation har gjort på sistone när de tagit sig an mer seriösa roller. Skådespelare som Matthew McConaughey och Leo DiCaprio har tagit ett steg till på ålderns höst och hittat en nivå man inte tidigare trodde fanns där. Här tycker jag att Law snarare tar ett steg tillbaka och det hjälper inte att han är ständigt pressad. Jag vet inte om det är hans fel eller om skulden egentligen skall ligga på manusförfattaren Dennis Kelly. Jag menar, jag har ju sett honom spela skjortan av konkurrensen i filmer som Closer och The Talented Mr. Ripley och det är precis så jag vill se Jude Law. Charmig, livfull och oberäknelig.

Vill man vara snäll kan man säga att Black Sea är ett klaustrofobiskt kammarspel med riktigt snyggt foto. Vill man vara elak kan man säga att det är en riktigt trist skitrulle utan vare sig hjärta eller hjärna som sjönk till botten så fort Jude Law öppnade truten.

Black Sea har biopremiär 10 april

betyg2

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."