Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Bränd – Recension

Bränd2

Bränd, vilket jävla namn på en film. Så, nu fick jag sagt det. Det har gnagt i mig ända sedan jag såg inbjudan till pressvisningen. Vad driver en människa till att direktöversätta en film som heter Burnt, vilket inte på något sätt är fantastiskt det heller, till Bränd? Och då borde den logiska översättningen dessutom vara Bränt. Det rubbar mina cirklar.
”Men du hjärtat, skall vi inte gå och se den där nya med Bradley Cooper? Du vet, Bränd?” ”Nej, det skall vi verkligen inte. Jag kan ju inte gå på en film och sen när alla frågar svara med att vi var och såg Bränd. Vad skall folk tro?” Nu råkar det dock passa ganska väl eftersom hela den här rullen stinker bränt, riktigt bränt. Skiten har liksom klibbat fast i botten och vägrar släppa taget. Hur hårt jag än försöker diska rent min krispiga själ efter den här härdsmältan så går det inte. Det sitter fast som fastbränd knäck i en gammal kastrull och finsmakaren i mig lider.

Ni vet han Bradley Cooper? Han är som en liten hundvalp. Ibland är han ett snuttegull som bara vill vara förälskad och skutta runt och se söt ut när alla klappar händerna så där snabbt och suckar högt. Ibland skall han spela cool. Konsekvens, han är fortfarande hundvalp fast han gläfser mer än hoppar men man kan fortfarande klappa händerna och sucka. Här är han bad boy. Alltså, sjukt mycket bad boy. Det ser man direkt för han glider runt i en fräsig skinnpaj, snabba solbrickor och ligger inne med ett sexpack, ergo bad boy. Vi vet också att han har knarkat så att näsväggen rasat ihop likt ett fuskbygge signerat Martin Timell, krökat så att varenda hjärncell ligger i koma och legat runt mer än Genghis Khan. Men nu har verkligheten kommit ikapp Adam Jones och det är dags att ta sig i kragen och börja göra något med livet. Han har avtjänat sitt straff och gör vad varje arg man med livskris gör, tar över en restaurang och målet är tre stjärnor i Michelinguiden. En stjärnkrog i London driver sig dock inte själv. Han måste rekrytera och det är ju så kul att följa där i biosalongen när en snubbe flänger runt på stan och intervjuar energiska unga män och den obligatoriska kvinnliga skönheten. ”Vill ni jobba hos mig?” ”JAAAA!” ”Hurra!”

Bränd
Vad lagar du för gött Braddan?

Under tiden han bygger upp sitt dream team springer han ständigt in i gamla polare som refererar till ”det där som hände i Paris” men vi får aldrig veta vad som hände i Paris. VAD FAN HÄNDE I PARIS EGENTLIGEN? Har man sagt A får man säga B, det har min mamma lärt mig men det fick tydligen inte Stephen Knight lära sig. Extremt irriterande. Jag önskar att han hade haft en lika tydlig mamma som jag, då hade jag aldrig behövt sitta där och vara bister.

Den obligatoriska skönheten Helene (Sienna Miller) är inte bara osedvanligt bra på att slänga ihop en pasta, hon är bra på att falla för huvudrollsinnehavaren också, trots att han är ett pain in the ass. Innan han har sagt Coq au Vin delar de nu livets bördor. Eller bördor och bördor. Det är inte så mycket bördor. Det steks mest, i dubbel bemärkelse. Pengarna verkar finnas där i oändlighet och i fotomontage efter fotomontage får vi se ostron, skaldjursplatåer, fattiga riddare, bouillabaisser och kanapéer flyga förbi till ett högst ordinärt soundtrack.

UNTITLED JOHN WELLS PROJECT
Den jättearga kocken.

Nej, det här håller inte. Inte en enda gång känns det trovärdigt. Varenda lukullisk rätt är tillagad av Mario Batali och Marcus Wareing även om kock-Bradley då och då placerar en dillkvist på toppen lite här och lite där. Ibland känns det faktiskt mer som när någon avdankad kändis står och lagar mat på bakfyllan i nyhetsmorgon på TV4 än Chef’s Table. En annan sak som stör mig är när Adam blir bjuden till en fest med Londons creme de la creme, frågar Helene om hon har något snyggt att ha på sig. Hon säger ja och dyker upp i aftonklänning som sig bör. Då dyker karln upp i svart kostym med uppknäppt skjorta och en vit tischa under! Inte okej. Detaljer detaljer detaljer. Lägg där till Coopers divalater och strävan efter att vara Gordon Ramsay så till den milda grad att han riskerar en stroke i var och varann scen. Han springer runt i det där köket och vrålar värre än Sergeant Hartman i Full Metal Jacket. När han sedan droppar citat som ”I want to make food that makes people stop eating” vill jag bara springa därifrån. In till närmaste hamburgerhak och gråtfrossa i fulkäk. Glömma bort allt det där falska ytliga och vara äkta för en stund. Men jag sitter kvar och ser Helene svansa runt sin omåttligt ocharmiga karl som ett förkläde. Jag ser restaurangens ägare Tony (Daniel Brühl) vara hopplöst förälskad i samma man och jag praktiserar en tyst facepalm. För att ingen i salongen skall missa att det är en gay crush på gång så berättas det nämligen gång på gång, som ett mantra. Jo tack, vi fattar nu! Och det är inte chockerande, utmanande eller konstigt. Det är trots allt år 2015.

Förutom snygga matbilder finns det ingenting som driver den här berättelsen. Vi fattar att Adam har varit tidernas avskum och att han nu försöker hitta någon inre frid men samtidigt beter han sig som ett översittarkräk och saknar all form av empati och så restaurangen då. Visst, det är väl en fin restaurang och så men mer då? Det är ju dyngtrist. Och visst, det finns några små sidostorys som ett ex som plötsligt dyker upp (Alicia Vikander) och några skurkar som Adam är skyldig stålar kikar förbi då och då och bankar skiten ur honom men hur kul är det? Twisten är okej men inget som får mig att slå knut på mig själv av hänförelse. Adam går rutinmässigt till hjärnskrynklaren och pratar ut och Uma Thurman är matkritiker. Men huvudstoryn är ju egentligen Adams rehabilitering där han skall gå från brottsling till tyrann i köket till kärleksfull familjefar. Kan han verkligen det? Det är ju olidligt spännande, said no movie critic ever!

Nej, den gastronomiska upplevelsen uteblir och det här är sannerligen inget man blir fet på. Bränt sa Bill. Vidbränt sa Bull.

Bränd har biopremiär 7 november.

betyg1_5

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."