Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Brighton Rock – Recension

Vågorna slår in under piren, det mullrar och dånar. Det är de första bilderna vi ser och det sätter stämningen för Brighton Rock, som utspelas 1964, mitt under upploppen mellan mods och rockers i turiststaden med den berömda piren i södra England.

Med en gång slängs vi in i fighten mellan två gäng, filmen börjar till och med med en spänningsscen där en man jagas och försöker få tag på sina kompanjoner för att de ska komma till undsättning. Det är ju ganska vanligt att man slängs in i såna här scener i början av filmer, men jag har personligen svårt för det. Vem är det som jagar vem och varför? Varför ska jag heja på den här personen, jag vet inte ens vem det är, eller vad han har gjort? Jag har helt enkelt svårt att engagera mig bara så där.

I centrum av historien står den unge kriminelle Pinkie, som spelas av Sam Riley som blev hyllad för sitt porträtt av Joy Divisions frontfigur Ian Curtis i Control 2007. Pinkie skyr inte några medel för att klättra på stegen inom den organiserade brottsligheten. När den unga servitrisen Rose (Andrea Riseborough) blir vittne till något hon inte borde ha sett måste Pinkie tysta henne, och blir i sin desperation tvungen att förföra henne. Roses chef Ida (Helen Mirren) blir också inblandad, och engagerar sig för att rädda Rose från Pinkies fördärv.

En lite rolig kuriosadetalj är att Sam Riley, som alltså spelade Ian Curtis i Control 2007, i filmen slåss mot Sean Harris som också porträtterat Ian Curtis - fem år tidigare i 24 Hour Party People

Det är någonting som inte riktigt griper tag i mig. Regissören lyckas inte få fram varför Rose så blint följer Pinkie, som är sammanbiten och grym mot henne mest hela tiden. Det tar ungefär två möten mellan dem för att hon ska lita på allt han säger och göra allt han ber henne om. Det känns som att man som tittare har missat något på vägen. Och vad är Idas drivkraft för att engagera sig så mycket i Rose och Pinkie egentligen? John Hurts karaktär, bookmakern Phil Corkery, förstår jag över huvud taget inte vad han har för funktion i filmen. Andy Serkis (som spelat Gollum och King Kong) i rollen som elegant cigarrökande ledare för ett rivaliserande kriminellt gäng är dock en rolig överraskning! En av få gånger jag sett honom agera utan motion capture-teknik inblandat.

Brighton Rock är en filmatisering av en Graham Greene-roman från 1938, så kanske är det här ett klassiskt exempel på när viktiga bitar av historien eller karaktärerna försvinner på vägen mellan bok och film. Redan 1947 gjordes en filmatisering, kanske lyckades den bättre?

Skådespeleriet är bra, men filmen lyckas inte engagera mig särskilt mycket. Det finns en ansats till ett religiöst tema – både Pinkie och Rose är katoliker och på soundtracket är det storslagen musik med kyrkliga körer. När jag såg filmen undrade jag mest varför de valt den musiken, och det är inte förrän efteråt, när jag läser lite om bokförlagan och den förra filmatiseringen, som jag inser att det här med religionen ska vara något slags tema i filmen. Det känns helt enkelt som att filmen ska handla om något den inte gör.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.