Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Cabin in The Woods – Recension

Jag vill börja den här recensionen med att säga; ”LÄS INGA RECENSIONER OM CABIN IN THE WOODS!”,  knappt ens den här recensionen även om jag kommer hålla den så kort och spoiler-fri som möjligt! ”Cabin in The Woods” är en film som blir så mycket bättre och mer överraskande ju mindre ni vet om den. Själv såg jag första trailern och läste en liten artikel om filmen och kände sen att ”nu räcker det, mer vill jag inte veta”. Därför visste jag väldigt lite om filmen när jag satte mig ner i biosätet. Jag visste att Josh Whedon (Buffy, Firefly, The Avengers) varit med och skrivit manus tillsammans med Drew Goddard (Buffy, Lost, Cloverfield) som även regisserat filmen och jag visste att det var en skräckfilm med en rejäl twist. Jag blev totalt bortblåst!

Det märks att både Whedon och Goddard kan sin skräckfilmsgenre och jag ska inte sticka under stol med att filmen troligtvis blir flera pinnhål bättre om man besitter i alla fall en grundläggande kunskap om skräckfilmens terminologi, tematik och estetik. Det fullkomligt haglar sköna blinkningar och referenser till genren och andra filmer inom den. Inte minst att stugan dom anländer till är misstänkt lik den klassiska stugan i ”Evil Dead”-filmerna.

Evil Dead eller Cabin in The Woods?

Premissen är lika enkel som igenkänd; Fem ungdomar åker ut för att spendera sommaren i en stuga onaturligt avlägset och långt ut i skogen. Alla stereotyperna finns där; Sportfånen, Bokmalen, Slampan, Stonern, och Oskulden. Stereotyper som alla vi som någonsin har sett en skräckfilm kommer att känna igen. Självklart blir sommarsemestern inte riktigt som dom tänkt sig och snart finner dom sig jagade av… nej, nu räcker det… mer behöver ni faktiskt inte veta om handlingen. Förutom att den är genialisk! Ja, jag vill faktiskt påstå att den är genialisk i sin enkelhet.

Sportfånen, Bokmalen, Slampan, Stonern och Oskulden. Check!

Ensemblen är välvald och alla gör stabila insatser i sina arketypiska rollprestationer. Chris Hemsworth har bytt ut Thors blonda hårsvall mot en skalpnära crewcut och agerar muskler utan hjärna, förutom honom så är ungdomsskaran (i alla fall för mig) relativt okänd, men dom levererar det dom ska i sina formstöpta karaktärer . En eloge ska dock gå till Richard Jenkins och Bradley Whitford som gör sina desillusionerade skjortklädda män med lagom svärta och tyngd. Vad dom är eller gör vill jag inte gå in på, men dom gör det bra! Visst kommer det säkert finnas några därute som klagar på träiga karaktärer och stolpig dialog… men det är ju också så det ska vara i den här typen av film. Det är det ju egentligen vi tittare som har bestämt för längesedan. Tänk om vi skulle se en skräckfilm som inte följde reglerna, vad arga vi skulle bli då. Så det är tur att det finns två manusförfattare som vet vad dom gör och ser till att reglerna följs.

Sitterson (Jenkins), Lin (Amy Acker) och Hadley (Whitford).

CITW är en effektivt berättad och välgenomtänkt skräckfilm som är lika många delar blodskvätt som skratt och hjärna. Det märks att det är två riktiga nördar som skrivit den och Goddards regi är habil och han vet vad som gäller; en skräckfilm ska ha spänning, blod och lite garv. Det har CITW utan tvekan men sedan har den så mycket mer! Vilket gör den unik!

Min sammanfattning av filmen blir kortfattad och tydlig; ”SE CABIN IN THE WOODS SÅ FORT DU BARA KAN!”, ju snabbare du går och ser den desto mindre risk att några av dina mindre intelligenta vänner går och ser den och ”råkar” avslöja allt. Visst är det en bra film ändå, men gör nu som jag säger!

Cabin in The Woods har svensk biopremiär den 18:e maj 2012

  

2 COMMENTS

  1. Håller med till fullo om recensionen & egentligen enda jag kan klaga på var den precisa slutscenen som bara blev ett ”Jaha” – istället för att försökt återge det med bild borde de låtit nästsista scenen med de enda 2 överlevande (säger inte vem men blev överraskad gällande ena stereotypen) i sin utsatta situation varit slutet och bara zoomat ut – eller ännu bättre gjort ännu en blinkning till skräckvärlden med något ur Lovecrafts mytologi…   

  2. Efter ha sett denna film har jag bara bestämt mig för helt ge upp på genren, kommer aldrig förstå varför det är så roligt att se exakt samma handling om och om och om igen. Du sammanfattade det väldigt bra med ”Tänk om vi skulle se en skräckfilm som inte följde reglerna, vad arga vi skulle bli då.” 

    …..Hemska tanke…..

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.