Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Charmig Emma Thompson i Late Night – vad övrigt är: Meh.

Betyg

Late Night är Mindy Kalings komedi om humorbranchen i stort och talkshowbranchen i synnerhet. Den legendariska Katherine Newbury (Emma Thompson) är värd för en pratshow som stagnerat. Den är helt enkelt inte är rolig längre, det vet alla utom just Katherine. När tv-bolaget bestämmer sig för att ersätta henne med en yngre (manlig) förmåga inser hon att det måste till något drastiskt. Som till exempel att plocka in en kvinna i den i övrigt mansdominerade manusgruppen. Enter oerfarna Molly Patel (Mindy Kaling). Vi kommer tillbaka till hur detta går till senare, för jag har lite funderingar kring det där. Den ständigt ifrågasättande Molly rör om och både i den hunsade mansmanusgruppen, och i Katherines liv. Därmed måste talkshowvärden omvärdera en del – både yrkesmässigt och privat.

Foto: Emily Aragones

Late Night liknar komedin Djävulen bär prada på mer än ett sätt. Såklart går det inte att missa parallellen med den medelålders yrkesmatriarken som sätter skräck i sina underordnade, även om Katherine är mer en onelinerkulspruta än den läskigt lågmälda Miranda Priestly (Meryl Streep). Båda filmerna har en  ingénue-roll som huvudperson, en ung naiv kvinna som kommer in och rör om i grytan. Jag var inte så förtjust i Djävulen bär Prada heller.

Det sägs att Mindy Kaling har tagit mycket från sina erfarenheter ifrån varande ensam kvinna i 30 Rock-manusgruppen, och det är nog i scenerna med manusgruppen jag uppskattar filmen mest. Om de osäkra anställningarna, arbetsmiljön, de långa timmarna, och hur man måste så att säga vara gift med jobbet för att lyckas. Och just det, helst vit man. Annars är det inte så roligt. Visst drar jag på smilbanden någon gång, kanske utstöter ett ”höh” emellanåt, men inte mycket mer än så. Thompson är naturligtvis oemotståndlig, och hennes fina relation med maken spelad av John Lithgow.

Scenerna när ett skämt framställs som så himla mycket roligare än ett annat, har jag svårt att ta till mig. Varför bombade det skämtet men inte det andra? Det är nog svårigheten när det ska finnas någon slags objektiv sanning, eftersom humor är subjektivt. Vad någon tycker är roligt beror på vilka referenser just den personen har. Och nu kommer vi till det jag hade svårast att svälja, hur Molly egentligen fick platsen i manusgruppen. Två sökande, en kille och hon? Fanns det verkligen inga andra erfarna kvinnliga komiker som vill jobba för en stor talkshow?

Foto: Emily Aragones

Möjligtvis hade jag uppskattat filmen mer om det inte var en komedi, för de tar upp frågor som ligger mig varmt om hjärtat, som mäns homosocialitet (män vänder sig till män), de olika måtstockarna när det gäller kvinnor och män med makt, och också hur åldrande bedöms olika utifrån kön. Men då hade det såklart varit en helt annan film.

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.