Senaste Kommentarer

Top Commenters

Chernobyl Diaries – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 8 juni 2012 i

Film Recension

1986 exploderar kärnreaktor nummer 4 och 50 000 invånare från den närliggande staden Prypjat tvingas överge allt de äger och har för att rädda sitt skinn. Staden är än idag en spökstad där de fallfärdiga husen står tomma men är plundrade på värdesaker och man tror att det kommer att dröja minst 300 år innan den farligaste radioaktiva isotopen har halverats tillräckligt mycket för att inte längre påverka människan. Hit åker sex stycken ungdomar för att fixa schyssta bilder till sin Facebookprofil för hey, hur många likes ger inte en radioaktiv solnedgång i Ukraina?

Ett snabbt besök i radioaktivt land? Kidsen tyckte att det var en strålande idé

Chernobyl Diaries börjar med att vi får följa tre ungdomar som åker runt i Europa och avverkar varenda sevärdhet värd namnet. Eiffeltornet, Colloseum, Triumfbågen och Towern flyger förbi till tonerna av Supergrass hit ”Alright”. Vid varje hållplats gör man någon tokrolig grimas eller fjantar runt i kul hatt och med låtsaspaddel. Precis vad man kan förvänta sig av amerikanska ungdomar utrustade med kamera. Chris (Jesse McCartney) och hans flickvän Natalie (Olivia Dudley) samt den nydumpade Amanda (Devin Kelley) landar till sist i Kiev där de har för avsikt att hälsa på Chris äldre bror Paul (Jonathan Sadowski) som bor och jobbar i den Ukrainska huvudstaden. Tanken är att de skall åka vidare till Moskva och dricka champagne, äta dyr kaviar och spatsera omkring på röda torget, förmodligen i kul hatt och med låtsaspaddel.

Chris har dessutom något annat i åtanke, han tänker fria till det blonda bombnedslaget med den generösa urringningen och har redan köpt med sig ring och allt. Det är klappat och klart, bara att dricka ur fulölet, krascha på soffan, slänga i sig en bakisfrulle och hoppa på planet. Just då kläcker Paul den briljanta idén att haka på hans skumma polare Uri (Dimitri Diatchenko) till Prypjat. Uri är nämligen en gammal rysk soldat som numera bedriver en lukrativ business inom området extremresor. Om man slår upp ordet ryss i en ordlista så är det förmodligen en bild på Uri. Han har combatsnagg, är blekbiffig, har på sig en sådan där marinblå träningsoverall med vita ränder och cargo pants. Alla vet att det är så ryssar ser ut så det råder alltså inga som helst tvivel om att Uri är just ryss. Våra fyra vänner får sällskap av australiensaren Michael (Nathan Phillips) och hans norska flickvän Zoe (Ingrid Bolsö Bergdal) som också betalt ett par hryvnja för denna oförglömliga upplevelse. Tänk om manusförfattarna faktiskt hade orkat bemöda sig med att göra lite bakgrundresearch i nordiska namn när det blivit dags för manusskrivning. Då hade vi kanske sluppit namn som Skylar och Zoe. Skit samma, det kommer förmodligen aldrig att hända och är väl mest av akademiskt intresse nu. Sex ungdomar och Uri hoppar in i enmansföretagets risiga militärbuss och styr kosan mot Prypjat.

Highway to hell

Väl framme vid säkerhetskontrollen får man veta att staden är stängd för renovering och det finns ingenting som kan få de sammanbitna soldaterna att ändra sig. Skam den som ger sig tänker Uri och åker till en annan ingång. En ingång som givetvis är helt obevakad. De stannar vid en förorenad sjö och tittar på löv och muterade fiskar innan de når stadskärnan. Öststatsångesten ligger tung över hela platsen och man ångrar att man inte tog med sig ett storpack valium för det här är påfrestande. Prypjat är en tacksam miljö att spela in skräckfilm i och här har man verkligen lyckats fånga känslan av radioaktiv spökstad på ett förstklassigt vis. Rostiga karuseller, tomma gungor, djurkadaver och övergivna lägenhetskomplex mot en grådaskig himmel. Enligt Uri är det helt okej att stanna på denna radioaktiva plats om man inte utsätter sin friska kropp för strålning mer än två timmar. Nej, men då så! Tiden går fort när man har roligt heter det ju och efter ett par hjärtvådliga filmögonblick så har det blivit dags att packa ihop och dra. Vad tror ni händer då? De som gissade på att biljäveln inte startar räcker upp en hand. Man blir tvungen att stanna kvar över natten men det finns något annat där ute, något som inte är där för att sälja jultidningar.

Nu följer en adrenalinfylld och klaustrofobisk  jakt genom de mörkaste och mest motbjudande platser semesterorten Prypjat kunde uppbringa. Chernobyl Diaries är en klassisk springa-runt-med-ficklampa-film och det som gör Chernobyl Diaries till en riktigt otäck film i denna genre är att man inte visar det ondskefulla mer än i bråkdelar av sekunder. Detta gör att man aldrig riktigt får grepp om vad det är som egentligen härjar där ute men tyvärr är de skräckfyllda scenerna alldeles för få till antalet för att man skall vara riktigt nöjd.

Den lilla flickan kände på sig att hon var skuggad

Skådespeleriet är klart godkänt. Det är trots allt en skräckfilm med låg budget och även om ungdomarna är sterotypa och ibland beter sig rätt korkat, som i alla rysare så känns agerandet ändå oftast både realistiskt och nära.

En helt annan sak som fascinerade mig var hur många manliga look-a-likes man lyckats casta. McCartney är en livs levande klon av en ung DiCaprio, Sadowski ser exakt ut som Tobey Maguire och Phillips skulle kunna vara Kurt Russells son.

Oren Pelis har i Chernobyl Diaries lyckats ta ett urvattnat filmkoncept, en urvattning som han förresten själv är högst delaktig till och förlängt livslängden för sådana här filmer ytterligare för om sanningen skall fram så hade Chernobyl Diaries inte varit lika effektiv om den utspelats i en amerikansk småstad eller i ett öde London. Som vanligt när det ligger en verklig tragedi till grund för filmen så kan alltid man diskutera moralen i det hela men hur man än vrider och vänder på det så är det trots allt öststatsångesten man vill åt i Chernobyl Diaries. Det hysteriska pipandet när geigermätaren får spatt, den trasiga infrastrukturen, det döda surrandet i bakgrunden, den muterade faunan. Jag vill må psykiskt dåligt när jag ser skräckfilm och den känslan lyckas Oren Pelis förmedla med bravur om än bara för en kort stund.

betyg3

Chernobyl Diaries har svensk biopremiär 8 juni i år.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg