Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

The Counselor – Recension

TCO1

”Ohhhh you stud! Var har du lärt dig det där?” stönar Penelope Cruz under det fladdrande vita täcket och slickar sig långsamt om de blodröda läpparna. Michael Fassbender lyfter huvudet från hennes skrev. ”Från att ha hängt med riktigt snuskiga brudar” säger han med hes röst och går ner igen. Hon skriker ut sina lustar, händerna griper hårt i kudden och paret skall väl föreställa vara dryga 30 men den korta dialogen som förmodligen skall vara sensuell och het låter snarare både blasé och ganska pinsam. Känslan är tonårskids med lite för många timmar spenderade i porrfilmsträsket. Hon når klimax och bilden hinner bli svart innan en imponerande rollista rullas upp på duken. Förutom nämnda Fassbender och Cruz flyger namn som Brad Pitt, Cameron Diaz och Javier Bardem förbi i guld. Ridley Scott har öppnat plånboken igen och skapat en hygglig thriller med höga berg och djupa dalar.

Vi förflyttar oss till ett ökenlandskap där Reiner (Bardem) och hans vällustiga flickvän Malkina (Diaz) dricker cosmopolitans och tittar på när deras tama kattdjur jagar vilda kaniner. Bardem med sedvanlig konstig frisyr, denna gång en blandning mellan Michael Madsens Mr. Blonde och Johnny Rotten. Diaz med djupare urringning än någonsin och tom i blicken säger hon saker som går in genom mitt ena öra och ut genom det andra. Hon har väl aldrig gjort sig ett namn som karaktärsskådis men här är hon faktiskt så genomgående usel att jag funderar på att starta en sådan där hatgrupp på Facebook med ett stoppmärke som profilbild. Hon verkar ha fastnat i ett fack och precis som Javier Bardem har fastnat i frisyrfacket har Diaz på senare tid gått över till att bara spela manslukerska, femme fatale, sexgudinna, you name it. I nästa års film Sex Tape har hon råkat spela in en privat sexfilm. Nu skall jag inte komma och vifta med någon moralflagga. Jag har absolut ingenting emot sexiga karaktärer på film men ibland funkar det och ibland funkar det inte alls och det behöver faktiskt finnas något mer än bara naken hud och könsord, man kan inte bara vara en iskall sexbomb helt utan inlevelse. I scenen som fått smeknamnet ”catfish” och som redan blivit rejält uppmärksammad och uppläxad, lyfter hon den korta leopardklänningen och gnider sina private parts mot vindrutan på en pippigul Ferrari. Grabbgänget jublar, feministerna rasar. ”Årets sexscen!” basunerar kvällspressen ut. Provocerande säger vissa, gäsp säger jag. Det spelar ingen roll hur mycket du skrevar och kråmar dig Diaz. Sharon Stone gjorde allt det där redan på nittiotalet. Du är för sent ute Cameron, sorry.

TCO2
Brad Pitt och Michael Fassbender imponerar i en i övrigt svajig rulle

Men vad handlar filmen om då undrar säkert många. Ja, säg det den som kan. Grundstoryn är att den välklädde advokaten utan namn, endast kallad The Counselor, spelad av en, som vi numera vant oss vid, säker Fassbender kastar sig in i en droghandel som går överstyr. Mannen som hade allt men förlorade rubbet. That’s it. Nej, Cormac McCarthy’s första filmmanus vinner inga pris för originalitet direkt. Det är en salig blandning av återanvända karaktärer och händelseförlopp. Korruption, kokain och komik. Nu är det dock inte filmens story som är behållningen här. The Counselor är ett veritabelt blodbad fyllt av sköna karaktärer, återanvända eller ej, där Brad Pitt är lysande som expressiv sleazebag och med en dialog som både roar och oroar. Vissa fraser är så töntiga att jag skruvar på mig lite lätt medan andra får mig att gnugga händerna av förtjusning. Ridley Scott har lyckats plocka lite Tarantino, lite från sig själv och framför allt då Thelma & Louise men närmast till hands för jämförelse ligger ändå No Country for Old Men, baserad på boken av just McCarthy. Stämningen finns där, karaktärerna och givetvis storyn men där NCFOM var smutsig, genuin och fylld med orakade män i boots är The Counselor mer pratig, färggrann och högklackad.

I sina bästa stunder glittrar The Counselor som en diamant och är vass som japanskt stål. När berättelsen fokuserar på färgstarka människor som talar underbar prosa om de vackraste och de allra mörkaste hörnen av den mänskliga själen då är det världsklass rakt igenom men när Scott och McCarthy istället ägnar sig åt påkostad mjukporr och slätstruken kvasifilosofisk livsåskådning så blir det mer kattguld och slö brödkniv av det hela.

The Counselor har biopremiär 15 november

betyg3

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."