Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Crawl – Samma gamla tugg, nu utan haj

Betyg

Då var sommaren här igen och med den också det obligatoriska sommarmonstermyset. Det är som bekant svårt att slå ett riktigt fint dinosauriemys i sval salong när det är kokande hett utomhus men vad skall man göra när aktuell biorepertoar helt enkelt inte tillåter några förhistoriska karnivorer, eller ens en härlig hajkäft i blodfyllt hav? Nå, det är ändå högsommar så något relativt stort och argt djävulskap måste upp på duken innan industrisemestern är över. Så är det ju bara och ibland får man nöja sig med andrahandssorteringen, som i år representeras av en rätt risig reptilrulle.

Foto: Paramount Pictures

I Crawl står smiskad alligatorstjärt näst högst upp på agendan men trots en synnerligen modest speltid på knappt 90 minuter skall det visa sig vara en rätt påfrestande och tämligen plågsam väg dit. Vad som står högst upp på agendan? Räddning från kategori 5-stormen Wendy. För det skall sägas direkt, att det här är i grund och botten en klassisk katastroffilm där sceneriet snarare förärats med blodtörstig best än tvärtom, en monsterfilm där det bara blåser något så förbannat. Ett faktum som också förklarar varför stormen hela tiden är mer intressant än ”monstret.” Vill man vara elak kan man säga att det är en Sharknado med budget. Crawl bär nämligen alla tecken på en B-film men eftersom ruttade skräckfarbrorn Sam Raimi producerat har väl en och annan slant kastats in kan man förmoda.

Regissör är Alexandre Aja, en herre som inte direkt rosat marknaden med kvalitetsrullar genom åren men det här är inte bara hans fel. Michael och Shawn Rasmussen har skrivit manus och det är sannerligen inte mycket som överraskar där. Har du sett en hajfilm så har du sett Crawl. Det är bara att byta ut djuret. Men visst, det är säkert inte bara jag som blir lack om jag blir serverad ännu en klyschig hajrulle som tokfloppar redan andra veckan efter premiär. Kanske lika bra att lämna den där sköna komfortzonen då och försöka leverera något annat. Problemet är bara att en alligator aldrig blir lika läskig som en sju meter lång vithaj med blottat tandkött. Något man här försöker lösa genom att placera reptilen inomhus, då blir det nämligen så där härligt klaustrofobiskt när döden kommer glidande i en vattenfylld källare. I alla fall på papperet.

Foto: Paramount Pictures

 

Haley (Kaya Scodelario) blir uppringd av en orolig syster som berättar att hon inte kan få tag i farsgubben (Barry Pepper). Något som är högst oroväckande då karln valt att bosätta sig i en riktigt rövig del av Florida, en från början rejält otillgänglig del som nu dessutom har drabbats av orkanvindar och ösregn. Då det bara är två timmar bilfärd i nämnda orkanvindar och ösregn beslutar Haley sig för att köra dit. Hon har ju ändå jeep liksom och det är ju mer eller mindre på vägen som hon säger till sin alltmer oroliga syster. När hon kommer fram ligger halva stan under vatten och polisen, som hon stannar och surrar lite minnen med, det är ju ändå ingen brådska förbjuder henne att köra in dit. Det är helt enkelt inte säkert, något som skyltarna ”flooded road ahead” och ”closed road” möjligen hintar om. Men farsan skall räddas och då är det gasen i botten som gäller.

Väl framme upptäcker hon att han ligger nere i krypgrunden och mår allmänt dåligt. Han har blivit biten, vattnet stiger sakta men säkert och utom räckhåll ligger en radio som spelar amerikansk skvalrock. Oklart vad som är värst av det där men hon beslutar sig i alla fall för att försöka få både gubbe och hund ur kåken. Något som är körigt i sig men blir omöjligt när en alligator ligger och lurar i mörkret och nu följer en kamp mot djur och natur för att slutligen nå frihet. Dialogen går plötsligt från uthärdlig till letal, ”Come on Haley, you are faster than them” ”Go Haley, you are a Apex predator, remember” Jag tittar koncentrerat på utgången men biter ihop. Det skall nämligen sägas att Haley är en fena på att simma. Hennes nästan orimligt passande backstory är…  ja men precis, simmare på elitnivå. Så surprise på den.

Foto: Paramount Pictures

Som alltid när det gäller den här typen av film gäller det att kasta all fakta och logik åt sidan. Skit i att det regnar och blåser på en nivå som hade fått självaste Poseidon att stanna hemma. Huvudpersonernas hår behöver inte nödvändigtvis röra sig för det. Och helt ärligt, vem bryr sig egentligen om att inte världens genom tidernas snabbaste simmare hade haft en janne mot en kränkt alligator i full kareta. Att bli biten fem, sex, kanske sju gånger, jag tappade räkningen där efter ett tag, i både armar och ben av en av djurvärldens mest kraftfulla käkar behöver naturligtvis heller inte betyda att du inte kan fortsätta att simma på som om du blott blivit nafsad i ljumsken av en vattenloppa.

I den här typen av underhållning är det dessutom praxis för alla inblandade att hinna fatta så många dåliga beslut som möjligt innan sluttexten rullar. Helst skall publiken slita sitt hår och fullständigt koka inombords. Crawl kan möjligen ha slagit rekord i denna gren. Sällan har så många idiotiska beslut fattats på så kort tid, av så få människor och jag vet faktiskt inte om jag skall stå upp och applådera bedriften eller sitta ner och gråta en skvätt.

För att vara en så pass kort film, något som annars verkligen uppskattas för genren är den dock märkligt tempofattig och stundtals till och med lite småseg. Det hela hjälps inte av en tröttsam skilsmässostory med tillhörande offerkofta som är tvungen att berättas när det precis börjar hetta till som mest men ändå, det blir liksom inget riktigt tryck i grejerna. Jag menar, med den korta speltiden och det scenariot. Det borde verkligen vara oförskämt furiöst och ytterst nagelbitarvänligt men känslan är att det ofta går på halvfart. Förutom i scenerna där orkanen drar fram, där briljerar Crawl. Då är det verkligen inget snack om att Florida ligger brunt till. Men när det bara är vanliga alligatorer som lämnat sitt naturliga habitat för att istället härja lite i källare och på diverse bensinstationer, jag vet inte men det känns fattigt på något sätt och jag kan inte släppa den där gnagande känslan om att något avgörande saknas. Och jag vet ju precis vad. Hajen. Det är hajen som saknas.

Crawl hade biopremiär 24 juli

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."