Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film

Sverige står i skamvrån

Skamvrån av Carl Larsson

För ett kort tag sen publicerades på Onyanserat ett inlägg som påvisade hur Norge utklassade Sverige. Det är emellertid ingenting mot hur mycket andra länder skrattar åt oss svenskar. Ta Danmark till exempel. Med tanke på hur mycket skit vi ger våra rödvita grannar, kan man ju tycka att vi automatiskt ska ta avstånd från denna kultur. Icke då.

Sverige som konsumtionskraft, älskar Danmark som producent. Vårt avlånga land håller på att svämma över av danska spelfilmer, dokumentärer och serier. Det mest intressanta på SVT bär Danmarks signum. De absolut bästa skandinaviska filmsamarbetena vi haft genom åren, har varit drivna med danska händer. Den danska filmindustrin blomstrar. Danmark har en mångsidighet som Sverige alltid kommer sakna. Oavsett om de gör skräckfilm, dogma, thrillers, kärleksfilm, drama, komedier, eller snutfilm är det alltid väl producerat, snyggt filmat och genomtänkt. Danmark levererar alltid. Tänk vad jag önskar att Sverige hade kunnat skryta med motsvarande. Vad har vi egentligen emot Danmark? Visst de har ett främlingsfientligt parti i regeringen, men guess what: Sedan 19 september 2010 har vi också det. Fler argument?

Jag vet att jag gnäller men frågan gnager i mig: Varför är den svenska filmindustrin så platt?
Hur kan det komma sig att varenda gång vi producerar något storslaget och nyskapande så kommer det alltid fram efter ett tag, att vi snott hela idén från något annat land. Hur kan det komma sig att vi är så fruktansvärt dåliga på att tänka självständigt?

Visst finns det fina och storslagna inom den svenska filmen också, men oftast som alltid är dessa produktioner som safirer i havet; du vet endast att de är där om du vågar dig på att dyka ned och finna dem( helt på egen risk skall tilläggas. Don’t try it at home liksom..)

Kanske är det så som A säger. Han går sociologi på min skola och brukar hålla långa monologer om det onda kapitalet för mig. Han säger att Sverige håller på att bli mer och mer som USA och att vi mer och mer förvandlas till en snabbmatskultur, där en likriktning inom alla etermedier, tydligt kan skönjas. Vi är inte ännu där men det är inte långt ifrån. X får tårar i ögonen när han pratar om ett land där konsumtionen styr precis allt och där man matar människorna med så mycket meningslös skit att de blir överviktiga både ut – och invändigt.

Alla medier jag omger mig med, bär dollarns vattenstämpel: Reklamen, produktionsbolagen, radiostationerna och framförallt tidningarna. Inte för att jag är bättre själv; med undantag för min telefon, är varenda pryl jag äger från USA. Det är ju helt sjukt. Med tanke på att vi 2008 mätte en befolkning 9 219 637, borde vi väl ändå kunna låtsas att vi har en egen mediekultur?

Visst,”Millenium”  var bra, det ska erkännas. Men. Jag tyckte ändå att ”Mannen under trappan” förtjänade sin kristall mer. För att vi behöver slå ett slag för den smala obegripliga filmen. Vi behöver filmer som folk vågar hata. Det är det enda sättet för oss att utvecklas som kulturnation. Det är det enda som kommer ge oss en biljett ut från lagomhetens skamvrå.

5 COMMENTS

  1. "För att vi behöver slå ett slag för den smala obegripliga filmen. Vi behöver filmer som folk vågar hata."

    Det här är väl knappast en brist i sverige i nuläget. Rätt många filmer som produceras i sverige känns ju såhär. Själv saknar jag ett bra kommersiellt tänk a la USA. Dvs. kreativa blockbusters. Dit räknar jag inte Göta Kanal 2 och 3. Vi måste bli bättre på att göra bra publik film. Smal festival film som ingen går och ser är vi redan mästare på.

    Sen tycker jag den eviga Danmarks hypen börjar bli lite tjatig. Deras skitproduktioner kommer ju aldrig över öresundsbron. Däremot tycker jag norrmännen har något stort på gång framförallt via sina skräck/action filmer men även när man jag träffat producenter så blir jag imponerad över hur produktionsvänligt och positivt deras system ser ut vara (gräset är alltid grönare osv. men ändå).

  2. Jag är benägen att hålla med Joel, vi behöver verkligen inte mer smal och obegriplig film i Sverige, varför nu film ska vara obegriplig… det i sig är ju obegripligt 🙂 Vi har tillräckligt med utlopp när det kommer till "konstfilm", vad vi behöver är just det som Joel skriver, ett mer kommersiellt tänkande. Vi måste producera film som drar den svenska biopubliken till salongerna och får dom att lägga sina 100 spänn på en svensk film. Mitt allra första inlägg här på Onyanserat som gästkrönikor tog upp detta ämne.
    http://onyanserat.se/2010/06/04/gastkronika-svens

    För övrigt så håller jag med Leiyahs inlägg till fullo, våra grannländer sätter gång på gång dumstruten på filmsveriges huvud och får oss att framstå som en bakåtsträvande gammal gubbe som vägrar åka över Öresundsbron eftersom "det gick alldeles utmärkt att ta båten över på min tid". Producenter i Sverige menar på att genrefilm (vilket iofs kanske kan ses som "smalfilm") inte är kommersiellt gångbart, vilket Norge flera gånger om har motbevisat genom att dra över halvmiljonen på sina skräckfilmer.

    Danmark ska vi inte prata om, deras framåtanda inom filmen gör det helt och hållet berättigat att "hypa" dom Joel. Visst kanske dom gör skitproduktioner, men dom vågar i alla fall tänja på gränserna och det är klart att om du gör en jäkla massa film så blir inte alla bra men procentuellt sätt så slår Danmark Sverige på käften när det kommer till välskrivna, välregisserade, välskrivna och välproducerade filmer och Tv-serier.

    Till och med Finland börjar sticka ut hakan, kolla in kommentarerna på Måns inlägg om norsk film så hittar ni en länk till en ny finsk skräckkomedi, den suggestiva skräckfilmen Sauna… är det inte tillräckligt pinsamt att trots Finland ganska råbarkade image så fick dom kvinnlig rösträtt innan oss, ska dom nu springa förbi oss filmmässigt också?!

    Jag tror att svensk films stagnering beror mest på två huvudorsaker:

    1. Det sitter fortfarande en massa gamla gubbar (och några få tanter) på i stort sett alla bestämmande positioner inom svensk film, dom har ingen koll på modern film, som tycker att "kommersiell" är ett fult ord och att man borde göra en "Frankenstein" på Ingmar Bergmans lik så han kan sätta sig i registolen några decennier till.

    2. Okunskap. Det är väldigt få producenter i Sverige som tycks förstå vikten av till exempel ett välskrivet, välstrukturerat och genomtänkt manus eller vikten av rätt regissör på rätt projekt, vikten av helt enkelt dom med rätt kunskap på rätt plats.

    Jag tror att vi behöver en ny våg av modiga filmskapare (några av dom skriver ju här på Onyanserat ;-)) som inte är rädda för att rulla upp ärmarna och sticka ut hakan och jobba arslena av sig för att göra bra film för lite pengar och visar att det går att locka publik.

  3. Bara en liten rättelse. Sverige har inget främlingsfientligt parti i regeringen däremot i riksdagen.

  4. Alex: Jag tycker fortfarande att det Danska filmundret är rätt överdrivet. Tar man bort Susanne Bier och Lars von Trier så ser det betydligt glesare ut vad gäller stora etablerade (internationella) namn och jag tycker faktiskt att danskarna överlag är rätt bra på att göra typisk svensk "kvalitetsfilm" dvs. familje melodramer.

    Har egentligen sett för lite Dansk film för att hålla på och raljera som jag gör men jag tycker i allmänhet är vi lite väl snabba att skandera att allt är bättre i Danmark och att vi ska vara precis som dom. Speciellt bransch folk har en tendes att rabbla det som ett mantra.

    Sen är det pinsamt att Simon Staho som uppenbarligen inte platsar hos dem har blivit något av en hovregissör (en Colin Nutley för 2000 talet) hos oss. Jag har extremt svårt för hans pretentiösa filmstil som jag finner extremt svensk. Det var ett sidospår, förlåt.

  5. Hm. Tror som Alexander att Danmark lett utvecklingen för att de vågar ta mer risker.För tvärtemot Norge så har danskarna gått sin egen väg på sin typiska "vi gör som vi tycker" sätt. Norge har sedan länge sett upp till Sverige och många svenska idéer har formats om att passa den norska marknaden.En stor del av film/TV producenter har praktiserat i Sverige och vi lånar ofta ut expertis till våra grannar. När jag flyttade dit trodde jag de hade lika roligt åt oss som vi åt dom- fel, dom älskar Sverige. De har tex sedan länge haft sin egen "Beck" som heter "Varg Veum" och, som Sverige, satsat mest på relationsdraman med tunn storyline. Endast första delen av "Elling" har väl nått den större publiken i Sverige och det av en anledning. Den var bra och fick massa priser.Titta Norge gör film, tydligen.

    Det var INGEN som trodde att "Fritt Vilt" skulle få den succé som den fick, vilket öppnade upp för killarna bakom "Kill Buljo" och "Död Snö".Perfekt tajming. Rent teknisk(ok, säkert med mer budget då da)tycker jag ofta dock att Danmark är bättre på skildra den realism som Skandinavien har som trademark. Se danska "Adams äpplen". Något av de bästa manus och foto jag sett med skandinaviska ögon. Efter att ha sett den inser man hur långt efter vi faktiskt ligger och den kom ut 2005.

    Norska "Sönner" är också en av de filmer som är en del av den nya vågen filmmakare. Jag tror problemet är att Sverige körde fast nånstans mellan Moodyson och önskan om att ses som hovleverantör av "kvalitet" eftersom vi faktiskt hade Bergman så det så.

    Den svenska stormaktstiden är över och tills vi vägrar se det kommer vi fortsätta gnälla på våra grannar. Jag vet inte hur Danmarks närmaste framtid ser ut men efter att ha sett vad norska filmskolan i Lillehammer odlar så bör Sverige ta sig en rejäl titt i backspegeln.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Är ökänd för sin totala oförmåga att underordna sig sociala strukturer, men är i övrigt förtjusande. Student på Estetikprogrammet vid Södertörns Högskola där hon försöker få in lite mer hiphop. Föredrar dokumentärer men är ruskigt svag för independentfilm.