Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

The Dark Knight Rises – Recension

När jag sitter i biosalongen med endast ett par minuter kvar på klockan innan Christopher Nolans Batman-trilogi skall avslutas så sitter jag som på nålar. Jag känner förväntan, det ligger verkligen i luften att det är nu det skall avgöras och jag vet att om 2 timmar och 44 minuter, då kommer allt att vara över. Allt detta som man gått och väntat på så länge kommer inte längre att betyda något. Visst, upplevelsen ligger kvar en stund men förväntningarna och spänningen är som bortblåsta och det är dags att söka nästa drog för visst är det nästan som en drog, det här med storfilmer och allt som föregår dem. Under flera månader har vi överösts av ”läckta” bilder, trailers, posters och trots att vi egentligen inte vill titta så gör vi det ändå. Vi låter frestelsen vinna och läser recensionerna som bygger på våra redan högt ställda förväntningar, bara för att få en liten försmak på vad som komma skall och genast är vi fast i beroendet. Bara en till. Ofta innebär detta att vi lämnar bion i djup besvikelse men då och då lever faktiskt hypen upp till alla våra förväntningar och vi får med oss ett filmminne för livet. När ljuset släcks och filmen startar så kommer den till slut, den där oundvikliga andra känslan, en känsla av rädsla och obehag för det är givetvis omöjligt att inte tänka på de fruktansvärda händelser som utspelats i samband med den här produktionen och visst tänker man tanken. kan det hända igen? Kan det hända här? En galning som i sin egna paranoida värld tar sig friheten att utföra sina obeskrivliga handlingar i kulturens namn och jag måste erkänna att denna känsla till en början faktiskt också lägger lite sordin över filmupplevelsen men livet går vidare och trots att vissa moralväktare gärna vill peka finger och skylla på filmen så ligger problemen och skulden givetvis någon helt annanstans.

I tredje och sista delen ställs Batman, som vanligt spelad av en lagom träig Christian Bale mot en mer verklig fiende än tidigare. Bane är råstyrka, diktator, anarkist och terrorist i ett explosivt paket. Där tidigare skurkar hade mer sofistikerade metoder men samtidigt var härligt oberäkneliga och lite småcrazy och dessutom kunde ståta med roliga namn som jokern, gåtan och pingvinen så är Bane inget annat än en minutiöst planerande krigsherre som strävar efter rättvisa förhållanden i ett korrumperat samhälle. Jag kan tänka mig att detta blir väldigt verkligt i ett hårt prövat USA där organiserad brottslighet, ekonomiska kriser och ett ständigt terrorhot riskerar att sänka nationen när som helst. Bane, spelad av Tom Hardy är ingen kille man vill möta i en mörk gränd. Hans enorma kroppshydda och skräckinjagande mask som genast för tankarna till Hannibal Lecter gör Bane till en ren mardröm, ända tills han öppnar munnen. Man förväntar sig en dov avgrundsstämma som kan väcka döda men får istället Sean Connery med kronisk förstoppning. Det blir lite grand som när man hörde David Beckham tala första gången, inte alls vad man förväntat sig. Men faktum kvarstår, Bane är ingen snubbe man vill reta upp i onödan och nu är han ute efter Batmans hemstad.

Som väntat blev det stökigt under Gotham Cup även i år

Åtta år har gått sedan sist och Bruce Wayne har dragit sig tillbaka. Han har slutat att bekämpa brott, Wayne Enterprises överlever endast tack vare ett stort kassavalv. Lätt handikappad och tyngd av skuldkänslor tillbringar han sina dagar i ensamhet. Miljardären är nedgången, orakad och otränad. Minnet av Rachel ligger kvar och plågar honom varje vaken minut och som ni säkert minns har han dessutom tagit på sig skulden för Harvey Dents onda gärningar. Den vanligtvis så karismatiska och sociala Bruce Wayne är helt enkelt ett minne blott ända tills den dag då han får ett oväntat besök i form av filmens gigant, den briljanta och förtjusande Selina Kyle a.k.a. Catwoman (Anne Hathaway) En slipad tjuv med ett hårt prövat men gott hjärta och syrliga kommentarer, en kvinnlig Robin Hood om man så vill som åter väcker lusten att hoppa i den där estetiskt fulländade läderlappsdräkten för att jaga de kriminella element som nu hotar att förgöra Gotham City. Förutom den spektakulära inledningen där Bane och hans kumpaner flyr från ett flygplan så är den första timmen av filmen faktiskt inte särskilt kul. Det är rent av rätt segt och jag kommer på mig själv att sitta och skruva på mig av otålighet och oro för där tidigare filmer i serien öst på från början så tar The Dark Knight Rises en annan väg. Det stora persongalleriet gås grundligt igenom och det är mycket att hålla reda på. Polischefen Gordon (Gary Oldman), är även han märkbart tyngd av hemligheten han bär på. Bruce Waynes ständige följeslagare och uppassare Alfred (Michael Caine) ges här stort utrymme som han utnyttjar på ett utmärkt sätt. Lucius Fox (Morgan Freeman) har bara väntat på att åter få glänsa med sin tekniska superiositet inom området supercoola fordon för superhjältar. Vi får också stifta bekantskap med en ny karaktär som kommer att ha stor betydelse i filmen. Joseph Gordon-Levitt är en ung polisaspirant vid namn Blake, en helyllekille med trasig bakgrund. Det är under den här delen av filmen som själva grunden byggs. Här får vi bakgrunden till den stundande katastrofen och trots att det kanske inte är så värst spännande med mingel på välgörenhetsfester och baler så är det viktigt för handlingen, intalar jag mig i alla fall. Folk talar ständigt om att någonting kommer att hända, någonting fruktansvärt. ”the storm is coming” viskar Selinas blodröda läppar i örat på Bruce under en vals i stora kristallsalen och nog kommer den alltid, stormen, och det med besked.

Segern som bästa skådis i filmen var kassaskåpssäker

Iklädd lång skinnrock och kamouflagebyxor anländer han till mångmiljonstaden Gotham City med kaos och förstörelse på agendan och med sig har han en bomb, en kraftig kärnvapenladdning och som om detta faktum inte  vore illa nog så möts folket i Gotham City av ytterligare två nyheter, båda är riktigt dåliga. Bomben går inte att desarmera och den detonerar om två dygn. Bane deklarerar undantagstillstånd och ledarna störtas. Gotham City tillhör nu de svaga och fattiga men framför allt de kriminella. Nu sätter man sin tilltro till en person, en tidigare hatad och utfryst superhjälte, Batman. Problemet är dock att Batman inte direkt är i sitt livs matchform och för första gången känns han verkligen rejält underlägsen sin motståndare, vilket jag personligen kan känna är lite uppfriskande. När 120 kilo muskler brakar loss är det kattens lek med råttan och det gör ont i hela kroppen när Batman åker på så mycket pisk att baselementen i biografen håller på att sprängas. Ljudmässigt är The Dark Knight Rises ren eufori. Förutom Hans Zimmers bombastiska ljudmattor som pumpar ut ett förkunnande om en nära förestående undergång så levererar man här en upplevelse på absolut högsta nivå. Motorcyklar, stridsvagnar, automatvapeneld, bomber och tunga högerkrokar känns ända ner i magtrakten och ni har väl alla sett den, scenen där pojken står i mitten av en fotbollsplan och framför ”the star spangled banner” med gäll röst. Inga andra ljud hörs, total tystnad, en ensam acapellasång. En förväntansfull publik som plötsligt blir vittnen till Banes onda planer och resurser. Med panik i ögonen tvingas de bevittna exakt vad Bane är kapabel till. Jag går faktiskt så långt att jag håller denna enskilda scen som en av de mest rörande och gripande i modern filmhistoria. Det är något visst med katastrofscener där hopp och drömmar slås i spillror på ett fruktansvärt men samtidigt väldigt vackert vis som griper tag i mig och ruskar om mig hårt. De påminner mig om att jag lever här och nu men redan imorgon kan allt vara över och så här i efterhand så önskar jag verkligen att jag hade kunnat motstå den där frestelsen att se trailern för att kunna få uppleva denna magnifika scen för första gången igen.

Support your local biker

The Dark Knight Rises lever inte riktigt upp till sitt namn för det här är faktiskt inte Batmans film. De som vill se tre timmar med Batman och Catwoman in action kommer nog att bli lätt besvikna. Filmen handlar mer om den gemensamma kampen för samhället och om två alter egon, Bruce Wayne och Selina Kyle och den själsliga kamp de för mot sig själva med tvivel, skuld, utanförskap och annat vuxet, vilket inte på något sätt är någonting negativt. Filmen är mörkare än sina föregångare och mer politiskt analyserande men de gånger Batman och hans lömska kattkvinna väl dyker upp så är det i högoktaniga actionscener som lär tillfredsställa de flesta. Faktum är att när Nolan väl släpper handbromsen så är det full spruta hela vägen in i mål och det är inget snack om att finalen är brutal. Det finns ett ord som jänkarna använder när det har blivit dags att skilja agnarna från vetet, ett kraftfullt och beskrivande ord, ett ord som inte har någon svensk motsvarighet när man verkligen behöver förklara för någon just hur fantastiskt bra någonting är. Outstanding! Där har ni det. Finalen i The Dark Knight Rises är faktiskt outstanding och den avslutar en trilogi som sannerligen kommer att lämna ett rejält avtryck i filmhistorien.

betyg4

The Dark Knight Rises har svensk biopremiär 25 juli.

9 COMMENTS

  1. Herregud vad man väntar på den här filmen. Dockfår man hålla sig till den 11:e augusti. Biljetterna är bokade till London för att se The dark knight rises: The IMAX experience”. Hoppas väntan är värt insatsen.

  2. I övrigt en fantastiskt bra recension! Det bör tilläggas! Är inte mindre sugen på att gå och se filmen nu!

  3. Tack! Jag syftade mer på kraften i själva ordet. Outstanding har mer tyngd i uttalet. Kanske lite svårt att förklara men säg de båda orden högt för dig själv och du känner skillnaden. 😉

  4. Wow! Det kommer att bli otroligt mäktigt, det vågar jag nog lova! Den sista timmen på den skärmen och med det ljudet? Lätt värt väntan!

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."