Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Film Recension

Dark Skies – Recension

DS1

Dark Skies är något så nyskapande som en sci-fi-skräckis med inslag av found footage. En tröttsamt urtvättad hybrid av Paranormal Activity och Twilight Zone som inte ens den mest inbitne genrefantasten borde kunna försvara. Det är egentligen en kort historia som borde kunna ha avverkats på en halvtimme ungefär men för att komma upp i ”normal” speltid så har man dragit ut på storyn till förbannelse vilket resulterar i en film med långa sega transportsträckor maskerade som sidoberättelser, berättelser som egentligen inte leder någonstans. Sedan är det slut. Den initiala tanken är ”Eh, jaha, vad hände här nu då? Skojar de med mig?” Denna tanke övergår snart i ilska ”Vilka tror de att de är? Skall man stjäla 90 minuter av en mans liv så måste man väl ändå bjuda på en förklaring.” Tredje stadiet är förnekelse. ”Har du sett Dark Skies?” ”Nej, det har jag inte gjort.”

DS2
Ibland är Dark Skies så korkad att man med tom blick bara sitter och gapar

Keri Russell och Josh Hamilton spelar Lacy och Daniel Barrett, ett lagom problemtyngt par från Arizona. Som oftast i den här typen av film finns kärleken där men det är någonting som tynger relationen. Ibland är det för mycket jobb, andra gånger är det spriten eller pengarna och mycket riktigt, de har stora ekonomiska problem. Det är dock inget som hindrar familjen från att köpa ett hus. Han utan jobb, hon mäklare med ett omöjligt prospekt att sälja. Nej, det ser illa ut för familjen Barrett och snart kommer också de äktenskapliga dispyterna. Barnen blir upprörda och distanserar sig alltmer. De har med andra ord tillräckligt mycket problem att handskas med redan innan Lacy vaknar upp mitt i natten för att upptäcka att någonting har gått loss på innehållet i kylskåpet och sedan försvunnit spårlöst i mörkret.

Nu följer flera märkliga incidenter. Hela flockar av fåglar flyger med kraft in i huset och den yngste sonen Sam (Kadan Rocket) påstår att han får besök i sömnen av ”The Sandman”. Innan det obegripliga slutet hinner familjen blöda näsblod, få blackouter och stora blåmärken och inte en enda gång kan man tänka sig att det är något övernaturligt som ligger bakom. Nej, det är foliehatten på. Visst, jag förstår att det är svårt att ta in att det skulle finnas någon annan livsform därute men i en film som Dark Skies, med så många otvetydiga tecken är det liksom bara att kapitulera. ”Nej, det är inte grannen som jävlas eller morsan som går i sömnen. Det är en övernaturlig kraft, fatta det era trångsynta trögskallar!” Ungefär det budskapet vill jag skrika rätt ut.

DS3
”Välkommen till förorten, vi har aliens. Ja, just det, aliens!”

Nåväl, tack vare Google hamnar paret slutligen hos Edwin Allard (J.K. Simmons). Han är en ljusskygg typ som påstår sig veta allt om utomjordingar eftersom han själv har blivit bortförd och torterad av en främmande ras. Enligt honom har ”The Greys” levt bland oss i många många år men har nu valt ut sitt nästa offer men vem i familjen vill de egentligen åt?

Dark Skies är så full av uppenbara stölder att polisen borde stå utanför regissören och manusförfattaren Scott Stewarts dörr och vifta med ”The Miranda Warning”. Förutom själva ramstoryn som vilar stabilt på en Paranormal Activity-grund så hittar vi scener tagna direkt från tidigare nämnda Twilight Zone men också Poltergeist, Invasion of the Body Snatchers, Närkontakt av Tredje Graden och Signs. Men allt är inte dåligt i Dark Skies. Något överraskande är skådespeleriet solitt och framför allt Keri Russell gör en riktigt stark insats som förhoppningsvis kommer att bidra till att vi får se henne i större roller i framtiden. Den evige utfyllnadsskådisen J.K. Simmons är underhållande som paranoid alien-expert och L.J. Benet är riktigt creepy som familjen Barretts äldste son Jesses skumma polare Kevin Ratner, a.k.a. Ratface.

Mest av allt är dock Dark Skies rätt trist, förutsägbar och faktiskt också ganska korkad. Och så har vi slutet då. Eller rättare sagt, bristen på ett slut. Utan att avslöja för mycket så känns det i alla fall som om att Stewart så gärna ville fortsätta stjäla idéer från folk att han i förbifarten också råkade sno något gammalt utkast från Shyamalan. Det är ett sådant där slut där man själv får räkna ut vad som hände och visst, det har jag absolut ingenting emot men då får man faktiskt göra det på ett betydligt snyggare sätt än här. Dark Skies funkar väl som tidsfördriv på bakfyllan men den tillför ingenting nytt. Istället driver Stewart spiken ännu djupare ner i kistan för den här typen av filmer.

Dark Skies släpps på DVD och Blu-Ray 4 september

http://onyanserat.se/wp-content/uploads/betyg1_5.jpg

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."