Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

De Fem Legenderna – Recension

Den härligt kommersiella julen är idag inte komplett utan åtminstone ett halvt dussin familjefilmer som krampaktigt försöker hålla kvar barnen så länge som möjligt i tron om att tomten och alla hans gelikar kämpar arslet av sig varje år för att de ska få sina julklappar. Allt för att ungarna ska fylla en redan milslång önskelista som deras lånebetyngda föräldrar sedan måste införliva för att inte krossa de stackars glinens fantasier. Jag menar varför försöker annars vi föräldrar utmåla tomten som något barnsligt och intala oss själva att det finns en tid då det är slut med sådana naiva drömslott om inte för att slippa förklara varför tomten inte levererat till önskelistans punkt och pricka trots att barnen varit supersnälla hela året… eller åtminstone de senaste veckorna innan jul?

Vilken arm hamnar du på i år?

Det verkar som att det trevligt nog ställs allt högre och högre krav på familjefilmerna och animationsbolagen tävlar om vem som kan höja ribban ytterligare varje år. Dreamworks Animation har flera gånger visat att de, likt tomten, kan leverera nästan alla punkter på önskelistan och ur sin tomtesäck har de tidigare plockat fram familjepärlor som ”Shrek”, ”Madagascar”, ”Monster vs Aliens”, ”Kung Fu Panda” och ”Draktränaren”. Nu är det dags för en ny installation som säkert kommer att generera både uppföljare och leksaker, ”De Fem Legenderna”.

Världens fem mest osannolika hjältar – Jack Frost, Nordan (även känd som Jultomten), Harry (Påskharen), Tandis (Tandfen) och Sandy (John Blund) – blir tvungna att slå sig ihop för att hindra en uråldrig ond ande kallad Beck (the Boogeyman) från att störta jorden i ett evigt mörker.

"-Vi måste rädda världen fattar du väl! Som vanligt!"

Jack Frosts främsta uppgift är att bringa vintern till vår värld och han gör det med glädje, barnslig förtjusning och ett stänk av okynnig busighet, men trots sitt lekfulla yttre så bär han på en inre sorg. Han vet inte sin plats i världen. En värld för vilken han är osynlig och han känner sig ensam och vilsen. Med andra ord så är det en välbeprövad formula som presenteras men en som vi alla säkert kan identifiera oss med, vilket ju aldrig är direkt dåligt. Den motvilliga hjälten som till en början har rent själviska skäl att ta till strid men som på vägen upptäcker att det finns andra mer nobla anledningar att ta till vapen.

Filmens grundpremiss är  välanvänd och som tittare känner man igen de flesta elementen vilket gör att det ibland blir en smula förutsägbart. Det behöver dock som sagt inte nödvändigtvis vara dåligt att spela på strängar som sedan länge stämts och vars toner bevisligen slår an och resonerar i våra hjärtan.  De gäller ju bara att lyckas fylla den gamla visan med nya ord, några fräcka riffvarianter och gärna en catchig ”shalalala-refräng” så har man en ny hit. Det lyckas Dreamworks verkligen göra med ”De Fem Legenderna”.

"-Om du inte hjälper oss att rädda världen så blir det inga julklappar i år!"

Först och främst så är det visuellt häpnadsväckande! Från början till slut spelas den gamla dängan av en okulär orkester som dirigeras med stora yviga gester och inte på många ställen i nothäftet står det pianissimo. Miljöerna är sagolika och vackra, storslagna och välprogrammerade, även om den gamla melodin smyger sig igenom ibland: Tomtens Yetis (snömän) ser lite ut som stora versioner av Loraxen, de små tomtenissarna beter sig väldigt mycket som de små gula gubbarna i ”Dumma mej” och Beck är skrämmande lik Hades från Disneys ”Hercules”. Annars är karaktärerna fantastiska, de är genomtänkta och fyllda av personlighet, utförda helt i symbios med vilka de är och jag måste säga att Jultomten aldrig gestaltats så här underhållande på film. 3D-tekniken hjälper verkligen till att förhöja känslan av storslagenhet och barnslig förundran, effekterna bokstavligen hoppar ur bioduken och bringar liv till historien.

Tomten med två Loraxer på anabola.

Jack Frosts visa lockar fram känslorna hos mig och det fanns några stycken som berörde mig och framkallade den där bitterljuva klumpen i halsen. En vilsen ung man som inte vet sin plats i världen, som inte har något minne av vem han var innan han blev Jack Frost och som känner sig ensam och övergiven. Hans sökande efter sin identitet är nog en melodi som de flesta kan nynna med i och flera av oss kan säkert skråla högt i refrängen. Vi får återigen lära oss att även i det svartaste av mörker så finns det alltid en ljusstrimma av hopp och den oskyldiga tron hos ett barn kan vara räddningen i en tillsynes hopplös värld. Ett budskap som lämnade mig med den där härligt bubblande känslan i magen när jag lämnade salongen.

Filmen är tillåten från 7 år och trots den övergripande glada melodin så kan jag tänka mig att de allra yngsta kan tycka att det blir lite läskigt ibland, Becks nattmaror är något som säkerligen kan framkalla en och annan mardröm hos en del men det är inget som ska avskräcka er från att ta med dem till biograferna. Det är dessutom sjunget med en värme och humor som flera gånger lockar till skratt och slutligen så är det ju ändå barnen själva som faktiskt är en stor del till att marorna får se sig slagna. Vilket ju en bra läxa för barnen att ta med sig hem till nattlampornas och de stängda garderobsdörrarnas värld.

Hades... förlåt... Beck och hans maror kanske kan skrämma de yngsta.

Det amerikanska partituret är fullproppat med stjärnor som Alec Baldwin, Jude Law, Hugh Jackman, Isla Fisher och Chris Pine medan det svenska nothäftet kanske inte är riktigt lika imponerande med namn som Jesper Adefelt, Allan Svensson, Moa Silén, Göran Engman och Emil Almén. Jag har dessutom som regel ganska svårt för svenska röster eftersom jag tycker att det aldrig blir riktigt lika levande, men jag måste säga att den svenska rollbesättningen gör ett ypperligt jobb att fylla de stora amerikanska stämmorna och leverera stabila och levande röster till sina karaktärer.

Barnatro är världens enda räddning! Så det så!

”De Fem Legenderna” spelar en sång som vi hört många gånger förut och den har absolut sina falska ackord här och där men de hörs sällan och väldigt lite genom den väloljade orkesterns ”ompa ompa” och det är väl alltid trevligt att kunna nynna med lite då och då för att känna sig delaktig. För de allra yngsta kan det kanske bli lite för skränigt då och då men man kan ju  hålla för öronen på dem under just de styckena. Ska ni gå på bio med hela familjen under julen så är det här helt klart filmen  ni ska gå och se.

 ”De Fem Legenderna” har svensk biopremiär 30 november 2012

 

 

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.