Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Den Store Gatsby – Recension

TGG2

Den Store Gatsby står längst ut på sin brygga, sval kostym och med blicken långt i fjärran. Ett grönt blinkande ljus bryter den svarta natthimlen och han greppar efter något i luften. En ringprydd hand som söker det enda som saknas i ett till synes fulländat liv, för vad är väl starkare än makt och rikedom?

Den eviga kärleken. Fullt möjlig men samtidigt lika omöjlig. Det är en kärlek med två sidor, där den ena en gång blommade i de vackraste av färger men nu står moloken och bortglömd i en vas av kristall, översköljd av nya intryck och sanningar. En kärlek som med oceaner av tid är separerad från sin andra hälft som aldrig dog utan fortfarande spirar i all sin prakt på andra sidan bukten. Så nära men ändå så långt borta. Idag är det en kärlek som ständigt smärtar och minner om vad som en gång varit och de val som då gjordes.

I ett sanatorium berättar Nick Carraway en märklig historia för sin doktor. Det är den otroliga berättelsen om vad som hände den där sommaren 1922, året då hans liv för alltid kom att förändras. Det var sommaren när han mötte Jay Gatsby, den märkligaste och mest fascinerande människa han någonsin träffat. Vi sveps nu med i en imponerande kulturkrock när gamla arkivbilder, nutida foto och tung housemusik serveras i en mäktig mix. Kameran flyger över en storslagen kåk och det är här historien tar sin början. Gräsmattorna är oändliga och klippta med klinisk precision. Solen står högt på himlen och här spelar man hästpolo i trädgården bland fontäner, fågelbad och lummiga lundar och fraterniserar med jämlikar. Välkommen hem till Tom och Daisy Buchanan. Han, den snorrika och inte särskilt ödmjuka mansgrisen. Hon, en kuvad kvinna instängd i ett pråligt palats där kärleken sedan länge är död.

TGG3
Carey Mulligan får sin beskärda del av blommor i Den Store Gatsby

På andra sidan vattnet tornar ett ännu större hus upp. Eller hus och hus förresten. Det är ett slott. Ett slott som kunde varit hämtat direkt från Disneyland. Hit kommer hela stadens invånare för att festa varje helg. Det behövs ingen inbjudan, det är bara att dyka upp. Alla samhällsklasser och folkslag är välkomna, här gäller inte årtiondets i övrigt trångsynta människosyn. Om det är fest? Det kan du skriva upp. När dörrarna slås upp till tonerna av Jay-Z och Beyonce exploderar allt. Det är en palett av färger och smaker, konfettin ligger i drivor och det sprutas mer skumpa än på tennisveckan i Båstad och mitt i ett hav av fjärilar och fåglar i allsköns färger dansas det så att benen går som trumpinnar på folk. Välkommen hem till Gatsby, en man som har allt utom det viktigaste i livet, kärlek. Men vem är han egentligen den där Gatsby? Ingen av de oinbjudna gästerna har någonsin sett honom men enligt ryktet är han allt från krigshjälte till mördare.

TGG4
Rio ringde och ville ha tillbaka sin karneval

Historieberättaren Carraway är en nybakad finansvalp som önskar prova lyckan på Wall Street. Ödet placerar honom i en anspråkslös hydda bredvid Gatsby. Det är givetvis egentligen ingen hydda alls i ordets rätta bemärkelse men i jämförelse så kunde huset lika gärna ha varit Gatsbys vedbod och det märks tydligt när Gatsby ständigt tittar ner på sin nyinflyttade granne uppifrån sitt torn. När Nick, som enda person någonsin en dag får en inbjudan till den karnevalsliknande festen hos grannen kan han inte motstå frestelsen. Han tänker ta reda på vem Gatsby egentligen är och vad han har för intentioner och en efter en rullas hemligheterna upp.

Baz Luhrmanns filmatisering av den klassiska romanen är stjärnspäckad, på gott och ont. Det är en skön blandning av nya och gamla stjärnor. Tobey Maguire spelar Carraway och gör som vanligt ett ganska tillbakalutat intryck. Han är där men så mycket mer är det väl egentligen inte. Daisy spelas av Carey Mulligan och hon lyckas verkligen med att se lidande ut. De stora ledsna ögonen stirrar tomt och man känner sympati för den bräckliga Daisy. Tom Buchanan spelas av en av mina nyfunna favoriter Joel Edgerton, australiensaren som jag först upptäckte i den utmärkta Animal Kingdom och han gör mig inte besviken här heller i rollen som okänslig buffel med en ovillkorlig kärlek till sig själv. Som Gatsby själv ser vi Leonardo DiCaprio. Det är en roll han gjort så många gånger förr. Vill man vara lite elak så kan man faktiskt säga att Jay Gatsby är en Jack Dawson med cash. Dränkt i brun utan sol, en perfekt tillrättalagd lugg och med en avundsvärd garderob fyller han scenen med sin blotta närvaro. De olika nyanserna i DiCaprios skådespeleri speglar på ett skrämmande pricksäkert vis den, i sociala sammanhang så självsäkra Gatsby som vunnit allt och i intima sammanhang den nervösa och osäkra mannen som förlorat allt.

TGG1
När Leo dök upp i ljusrosa kritstrecksrandig kostym var det bara att kapitulera

Filmer som Den Store Gatsby är min värsta mardröm att betygsätta. Jag sitter där i mörkret med spykänslor och ett blödande hjärta på samma gång. Det här är en film så extravagant att jag stundtals häpnar. Ett hantverk så fyllt av detaljer och perfektion att jag ibland har svårt att koncentrera mig på själva berättelsen. Det är egentligen ingen komplicerad historia som skall berättas, inte alls. Inte ens avslöjandena är särskilt överväldigande. Den Store Gatsby är trots sina storartade scener och långa speltid en ganska enkel berättelse om hur långt man är villig att gå för kärleken, vilka uppoffringar och utmaningar man är beredd att göra och anta för att få vara med den där enda personen som ger dig en anledning att le, en anledning att gråta, en anledning att leva. Det är en klasskildring där pengarna ständigt flödar men i slutändan inte betyder någonting. Ibland är denna berättelse så vacker att tiden stannar upp och jag glömmer bort att andas, ibland är den så full av plattityder och så motbjudande pretentiös att jag helst av allt vill resa mig upp och gå. Att se Den Store Gatsby var för mig som att spela ett ensamt parti schack. Jag väljer själv vilken sida som skall vinna, den här gången valde jag kärleken.

Den Store Gatsby har biopremiär 17 maj

http://onyanserat.se/wp-content/uploads/2010/02/betyg4.jpg

 

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."