Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Det Femte Elementet – Oexklusiv Efterhandstitt

DFE1
Det Femte Elementet (1997)

Är vardagen lite för lugn för din smak? Lyssnar folk på dina åsikter och respekterar din smak? Kanske är du trött på mainstream och vill ha lite mer liv i luckan, känna dig lite rebellisk. Testa då att i ett offentligt sammanhang, det kan vara på en fest, under en middag eller varför inte på jobbet, att säga att du hyllar Det Femte Elementet. Ögon stora som tefat, dessertvin i halsen och hånet det kommer att vara konstant.

Jag känner till konsekvenserna, jag har själv gjort ”misstaget” men jag tänker ändå stå på mig och fortsätta att hävda att Det Femte Elementet är en av modern tids allra bästa sci-fi-rullar som dessutom låg långt före sin tid.

DFE4
Det Femte Elementet balanserar ständigt på gränsen mellan att vara rörig och genial

För det första är hela filmen en enda lång serietidning som kommer till liv. Alltså, på riktigt. Moebius, en av de fetaste serietecknarna någonsin har här lyckats få till en fantastisk känsla av att man tittar rätt in i en serietidning där varje sida är full av rörelse. Utomjordingar, dräkter, fordon. Ja, allt är vansinnigt vackert och färgerna, don’t get me started on the colours.
Och när vi ändå är inne på design så måste vi prata om omgivningen. Ett stort problem hos många sci-fi är att man envisas med att förklara allt. ”I en nära framtid någonstans i en galax långt borta…” ”År 2525, Jorden står i lågor och mänskligheten är hotad” und so weiter
Det Femte Elementet går rakt på sak och det är inga som helst tvivel om att Korben Dallas hänger i sin framtidslya med sin kissemiss och kör sin framtidstaxi utan krediter. Livet går sin gilla gång och visst dyker det upp frågor längs vägen men skit samma, det löser sig med tiden. Som tittare listar du ut hur det ligger till utan att få ett fläskigt facit upptryckt i nyllet. Här fokuserar Luc Besson istället på den bisarra, hypnotiska och anakroniskt vackra världen där de mindre blygsamma produktplaceringarna drunknar i myllret och sorlet från en framtidsvärld som både känns nära, realistisk och spännande.

DFE2
De gyllene bågarna är här för att stanna

Det Femte Elementet hade givetvis inte rockat som den gör om inte castingen hade varit briljant rakt igenom. Bruce Willis är klockren som Korben Dallas. Han är en arketyp i väteperoxidblonderat hår och orange kroppsnära tanktop. Han hinner scrolla genom många olika sinnesstämningar, arg, förvånad och förälskad men när det kommer till att vara den coolaste katten i galaxen, då är han tamejfan också den coolaste katten i galaxen men aldrig utan den där utstrålningen som smälter hjärtan och en charm som går rätt igenom rutan. Tommy Lister som president var ett oväntat genidrag och om man någonsin skulle behöva byta ut Obi Wan är det bara att slå Ian Holme en signal.
Att spela konstig på film är inte alltid lätt, fråga Jodie Foster. Milla Jovovich sätter dock rollen som högre väsen, vilsen i en ny omgivning utan några som helst tvivel. Men Det Femte Elementet hade givetvis inte varit vad den är utan Gary Oldman. Ta bara en titt på Jean-Paul Gaultiers fantastiska skapelse. Aldrig har väl en rymdskurk varit lika väldressad på ett lika galet sätt? Lägg sedan till frillan och Texasdialekten. Det är givetvis högst oklart varför en skurk i framtidens New York talar med bredare fejkdialekt än George W. Bush men jag köper det likt förbannat. Framför allt efter att Oldman har förklarat sin accent med att han ville göra sin karaktär så läskig som möjligt och det värsta han kunde tänka sig var om sydstaterna hade tagit över universum. Släng därefter in en Avatarblå operasångerska med tentakler och en tokspeedad Chris Tucker med en diagnos av svår mundiarré och du har den brokigaste skaran i sci-fiens mannaminne.

DFE3
”Goddamn son of a bitch. I’m gonna kill y’all!”

En annan sak som gör Det Femte Elementet till en film utanför de vanliga normerna är att det aldrig blir någon slutfight. I alla andra, ja jag vågar nog säga det, rymdactionrullar så skall hjälte och skurk göra upp i långdragna banka-på-scener där inredning, omgivning och trumhinnor brukar få sig en rejäl omgång. Här möts inte ens kombattanterna. Jag vet inte om ni tänkt på det men det finns faktiskt inte en enda scen där Willis och Oldman är med båda två samtidigt. Det är riktigt nära en gång men nära skjuter som bekant ingen hare. Det bedrivs heller inget intergalaktiskt krig mellan olika falanger för att rädda världen, nej, det här var för kärleken. Visst krigas det och visst är världen som vi känner till den hotad men för att rädda planeten tvingades en ensam sviken man, ärrad för livet att älska igen. För även om hotet är ett mysterium, ingen vad det egentligen är, i grunden är det väl en gigantisk svamp av intighet. En antimateria i universum, avsedd för det enda syftet att förvandla någonting till ingenting. Det är någonting som försvinner utan att ersätta det utrymme som försvann när något absorberades. (ett faktum som bevisas i scenen när de försökte skjuta missiler på det, vilket också förklaras som en varelse som absorberar all negativ kraft) så löser man inte den stundande katastrofen på ett konventionellt sci-fivis. Behövde någon förklara det för oss i klartext? Nej, när de tre orden uttalades stod det klart för oss alla att kärleken är större än allt och att man inte behöver spränga allt i ett furiöst tempo, the Bay-way för att bevisa någonting för publiken.

Du kan inte sitta och tycka att Det Femte Elementet är ”helt okej.” Antingen är du med på resan eller inte. Älskar du inte detta extroverta större-än-livet-partyt så hatar du det. Du kan avfärda filmen som irriterande och stökig eller så kan du välkomna den som ett rubbat, galet mästerverk av överskottsenergi.

betyg4_5

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."