Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Film Recension

Dog Flesh – Recension

The Ingmar Bergman International Debut Award gick i år till årets fokusland Chile och Fernando Guzzonis klaustrofobiska drama Dog Flesh. Det är dock inte första gången Dog Flesh uppmärksammas. Redan förra året kammade faktiskt den 29-årige chilenaren hem vinsten för bästa film på San Sebastian Film Festival i Spanien.

Alejandro är en taxichaufför utan taxi, den är på verkstaden för reparation. Ett faktum som kommer att påverka många liv. Det låter kanske inte så farligt. En bil är en bil och den behöver ibland tas om hand, inget konstigt med det. I Alejandros fall blir det dock droppen som får den berömda bägaren att rinna över. Han hamnar i ett tillstånd av post-traumatisk stress och med det följer paranoia, som i sin tur föder våldsamma handlingar.

Hans tidigare liv som yrkesmilitär har satt sina spår och det förflutna jagar honom med bilder från förr. Hans vapenbroders självmord och uppbrottet från fru och barn ligger ständigt där för att påminna honom om att spiralen bara kan gå neråt. Under flera dagar får vi, på ett extremt nära håll observera ett mänskligt förfall och det är sannerligen ingen lättsmält upplevelse.

Alejandro Goic tappar koncepten helt i Dog Flesh

Den som klarar av att se de explicita våldsamma utfallen mot både djur och människor har en unik filmupplevelse att se fram emot. Faktum är att scenerna där Alejandro kastar en gryta varmt vatten över sin hund som vägrar att sluta skälla nästan fick mig att lämna biografen. Ett övergrepp som tack och lov skyms av ett suddigt handhållet kameraarbete men som i efterhand visar upp skador med hemska detaljer, i vad som känns som en evighet. Här hade jag verkligen velat att den där skylten med ”inga djur skadades i skapandet av denna film” dök upp redan i förtexterna för det här är verkligen magstarkt. Nu dök den tack och lov ändå upp på slutet, små tecken på spanska förkunnade att det hela var iscensatt och att hur verklighetstroget allt våld än var så var det trots allt inte på riktigt, eller hur? Jag menar, man kan väl lita på att den där viktiga meningen faktiskt är ”säkerställd?” Det är inga dyra CGI-animationer här så jag gissar på att gammalt hederligt fotohantverk och redigeringsarbete ligger bakom de starka bilderna. Det är tydligt att Guzzoni vill att vi skall må dåligt och tvivla på vad vi ser för att på riktigt kunna känna och förstå Alejandros oroliga psyke.

Alejandro spelas av Alejandro Goic och trots att hans rollfigur skall vara 43 år gammal så ser han minst tio år äldre ut. Han är härjad och plågad och även om hans gärningar i det militära förblir okända så får vi små ledtrådar och det är väl en hel del som talar för att han var någon form av tortyrexpert eller bödel under Pinochets regim och eftersom Goic själv har varit utsatt för Pinochets hejdukar under just den här perioden så verkar det upplägget ännu mer rimligt. Goic har inte många dialoger att jobba med och när han väl säger något så är det oftast en galnings babbel. Hans kommunikation med omvärlden sker därför mest i tystnad eller som kontrast, med våld.

Barbara Alvarez’s kameraarbete är imponerande. De ständigt dröjande närbilderna porträtterar Alejandros bitterhet och explosivitet på ett oerhört intimt vis. Att filmen saknar musik ligger helt i linje med den strippade atmosfären.

Att spendera 80 minuter tillsammans med en sådan motbjudande person är en utmaning värd namnet. Det finns ingenting som gör att man känner sympati eller har minsta förståelse för Alejandro när han kikar över vansinnets rand. Guzzonis studie av en rasande, sörjande , känslomässigt förstoppad macho-man som tar ut sin frustration över en stackars försvarslös hund är ett rent helvete att beskåda och det är svårt att avgöra om utmärkelsen faktiskt är välförtjänt eller ej. Hantverket är gediget och det är originellt men innehållet är som sagt var högst provocerande och det är väl omöjligt att inte dra paralleller till Tyrannosaur som kom förra året men där hade britten Paddy Considine avdramatiserat den jobbiga föreställningen med en hel del underbar mörk humor och efter mycket skrapande på ytan så fanns det ändå ett visst mått av mänsklighet i Peter Mullans rollfigur. Det finns inte minsta tillstymmelse till skratt i Dog Flesh. Det är en ren mardröm från minut ett, en mardröm som kommer att förfölja dig ett bra tag framöver.

Dog Flesh visas just nu på Göteborg International Film Festival

betyg3

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."