Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Don Jon – Recension

Joseph Gordon-Levitt regidebuterar och spelar huvudrollen i en Jersey Shore-osande dramakomedi om en porrmissbrukande och kvinnojagande snubbe – med betoning på snubbe. Tyvärr är det inte någon vidare intressant berättelse han har totat ihop. Jag kommer till varför.

Men, först, vi börjar här: Så fort filmindustrin, eller makten överhuvudtaget, riktar sin blick mot arbetarklassen, eller annan minoritet, utsätter de sig alltid för risken att beskyllas för exotisering, romantisering, nedvärdering eller allt på en och samma gång. När blicken dessutom, som i detta fall, faller på en amerikanskitaliensk minoritet, och en subkultur som ständigt förlöjligas samt förringas genom att benämnas ”guidos” – då gäller det att hålla fingertopparna i styr. Antingen talar man språket av maktens sorteringsfunktion: Bling-bling, överstajlade frisyrer och brunkräm – dåligt. Enkelhet, naturligt fall och vältvättad hy – bra. Eller så skildrar man liv i all sin komplexitet.

Här både famlar och inte famlar Gordon-Levitt. I porträttet av Jon skildrar han en stereotyp, visst, med det är verkligen en människa av kött och blod, en komplex rollfigur som brottas med sin machismo. Men han kan samtidigt inte låta bli att falla in i moraliserande ställningstaganden, till exempel att geléfritt hår uppenbarligen gör en lyckligare än geléfyllt, eller att det tydligen är bättre att spela basket än att bygga muskler.

Resten av rollfigurerna saknar emellertid Jons komplexitet, de förblir platta och ensidiga. Det kan det dock sägas om Tony Danza att han tecknar Jons far ganska bra, han är synnerligen vidrig i alla fall – ett slags förklaring till Jons kvinnosyn. Problemet är att han snarare än att framställs i all den vidrighet han spelar upp, serveras som en av filmens ”kuliga” figurer. Scarlett Johansson får i sin tur, som så ofta, agera filmens femme fatale. Här spelar hon den målinriktade Barbara Sugarman, som inleder ett förhållande med Jon. Antingen är den slöseri med talang att ständigt typecasta henne i den här typen av roller, eller så rymmer hennes repertoar inte så många fler sidor?

Det största problemet med Don Jon är att den är alldeles för grund för att föräras epitetet drama, och inte tillräckligt rolig för att fungera som komedi. Denna blandning av genrer är ju i sig inget problem, några av de absolut bästa filmerna som gjorts är just genreblandningar. Till sist blir jag bara jäkligt irriterad, ett högst relevant ämne schabblas bort i övertydlighet och fjantiga moraliska ställningstaganden. Man kan ju jämföra med en annan film om sex- och porrmissbruk, Shame, där skrivs man minsann inte på näsan, där skildras istället problematiken. ”Show, don’t tell”, heter det ju för sjutton!

När sedan Julianne Moore kommer in i handlingen och spelar en sådan roll som Julianne Moore spelar, då tröttnar jag helt. Hon är absolut inte dålig, det är hon i princip aldrig, men rollen känns alltför trött och uppenbar. Och att det skulle finnas ett ”sant” sensuellt och kärleksfullt sätt att ha sex, med halvöppen mun och intensivt tittande i varandras ögon, som minsann är det bästa och sundaste – det är inget annat än skitsnack!

Don Jon har premiär 25 oktober 2013

betyg2

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *