Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Dredd 3D – Recension

Det måste ha varit i mitten eller slutet på 80-talet som jag för första gången läste Judge Dredd, som jag med min då ordfattiga engelska uttalade på svenska; ”Judd-ge Dredd”. Det var med skräckblandad förtjusning som jag läste den dystopiska och brutala serien och den gav mig faktiskt en och annan mardröm, men det sket jag i eftersom den var så bra. Blandningen av nattsvart humor, våld och hårdkokta antihjältar lockade mer än den avskräckte. Jag vill inte kalla mig ett stort fan, jag har inte följt serien sedan 90-talet, men ändå ett fan.

1995 gnuggade jag förtjust händerna när jag fick veta att Judge Dredd skulle bli film och med ingen mindre än actionhjälten Sylvester Stallone i huvudrollen. Förtjusningens gnuggande övergick dock ganska snabbt till förtvivlans vridningar. Man hade misslyckats totalt med att fånga seriens känsla och estetik. Plus att Dredd spenderade i stort sett hela filmen utan hjälm! FY!

VRRRROOOOOOM!! RATATATAT!

Så det var med en viss skepsis som jag tog emot beskedet om att det skulle göras en nyfilmatisering, skulle någon våga göra filmen så brutal som den behöver vara för att fånga och dessutom rättfärdiga den rättvisa som Dredd utfärdar mot dom kriminella i Mega City 1?

I framtiden har stora delar av Nordamerika blivit förgiftat av strålning. Storstaden Mega City One sträcker sig från Boston till Washington DC och för att hålla den växande kriminaliteten i schack, har såkallade ”Judges” fått befogenhet att agera domare, jury och bödel på plats. Judge Dredd (Karl Urban) är den mest fruktade av dem alla. Under utvärderingen av aspiranten Cassandra Anderson (Olivia Thirlby) får Dredd en rapport om en incident i Peach Trees, ett 200-våningskomplex där den hänsynslösa Ma-Ma (Lena Headey) styr med järnhand. När Ma-Ma senare får veta att en av hennes bästa män har fångats av Dredd tar hon kontroll över den massiva byggnaden och lanserar ett fullskaligt krig mot Dredd och Anderson som måste göra allt i sin makt för att överleva.

Judgement is coming...

Det här är Judge Dredd. Redan från första bildrutan så lyckas regissören Pete Travis sätta rätt ton. Det strålskadade och karga landskapet runt Mega City 1 är just så ogästvänligt som man kan föreställa sig. Staden är ett megalopolis där fallfärdiga små slumkåkar trängs med skyhöga skrapor. Det känns på riktigt. Det är så här det skulle kunna se ut i framtiden. Det är förvisso inte exakt så här Mega City 1 tar sig ut i de gamla serietidningarna men det är helt rätt i filmen. Om Gotham City fick liv och själ av Nolan så får Mega City 1 det av Travis här. Förvisso har staden i sig inte lika stor roll i Dredd som i Nolans Batman-filmer, men det vi ser av den känns äkta vilket skänker trovärdighet till historien.

Mega City One hägrar i fjärran.

Det märks att både Travis och Alex Garland (The Beach, 28 Dagar Senare), som står för manus, är trogna fans av serien för är det något som Dredd är så är det just trogen källmaterialet. Judge Dredd tar aldrig av sig hjälmen, han är stenhård och känslomässigt återhållsam i sitt utförande av den väldigt hårda lag som råder, han är fåordig och aldrig skymtar ett leende på hans läppar. Karl Urban är inte direkt en av mina favoritskådisar men han är som klippt och skuren för rollen som den hårdkokte Judge Dredd. Med ett minimalt minspel och en Clint Eastwood-viskande röst utdelar han sin brutala och omedelbara rättvisa. Han är stenhård och trovärdig. Olivia Thirlby som färskingen Anderson har en perfekt blandning av sockersöt yta men när skiten slår i fläkten så är hon nästan lika tuff som Dredd själv. Lena Headey är kylig och skoningslös som Ma-Ma även om jag kanske inte upplevde henne riktig så hotfull som jag borde. Karaktärerna är inga lökar med lager men skådespelarna lyckas ge dem tillräckligt med liv i alla fall. Det är ju trots allt en väldigt rak actionrulle så det räcker gott tycker jag.

Ma-Ma (Lena Headey med sin lilla leksak.

Serietidningen kritiserades för sin våldsamhet och det är inget man har tummat på i filmen. Det skvätter blod i kaskader när de explosiva actionscenerna brakar loss, ibland i extrem slowmotion där vi verkligen får se kulorna perforera alla möjliga kroppsdelar. 3D-effekterna får mig nästan att rygga tillbaka då och då med rädsla över att få fläckar på kläderna. Det är snyggt genomfört, visuellt och måttlöst våldsamt men också helt rätt. Den överdrivna våldsamheten rättfärdigar den snabba och hänsynslösa rättvisa som domarna uträttar. En extrem brottslighet krävs extrema medel. Jag köper helt och hållet att Dredd utan urskillning skjuter ihjäl brottslingar till höger och vänster eftersom jag har sett hur bestialiska dom kan vara.

SPLASCH! Åh nej, inte på min nya skjorta!

Valet att hålla filmen ganska liten i skala är helt rätt. Visst får vi se dom stora stadsvyerna lite då och då men det är det 200-våningar höga Peach Trees som är den främsta skådeplatsen. Ett komplex där fattiga familjer försöker överleva och där Ma-Ma och hennes hejdukar härjar fritt och gör sig av med alla som står i deras väg. Det är ingen komplicerad historia som berättas, den för tankarna till dom mer enkla actionfilmerna från 80-talet, och Dredds färd upp mot den 200:e våningen och den slutgiltiga konfrontationen med Ma-Ma är nästan TV-spelsliknande i sitt upplägg. Varje ny våning är en level för Dredd att ta sig igenom för att så småningom möta slutbossen.

Tyvärr så är dock slutstriden mellan Dredd och Ma-Ma en smula underväldigande och känns lite för enkel med tanke på vilket helvete vägen dit har varit, men det är tack vare den högoktaniga vägen som jag faktiskt har överseende med det något antiklimaktiska slutet. För det är inte mycket andrum för varken Dredd eller oss under de dryga 90 minuterna. Kulorna fullkomligt sprutar från det att Dredd och Anderson kliver in i Peach Trees till dess att eftertexterna rullar.

En av dom mer lugnare stunderna i "Dredd".

 

Dredd bjuder inte på någon djupare mening eller särskilt mångbottnade karaktärer men det behövs inte, Dredd är i första hand en actionfilm och det gör den med bravur. Det är verkligen inte en film som man tar med sig första dejten på men är du inte äckelmagad och vill se en sjuhelvetes actionrökare så är det här filmen för dig. Judge Dredd har återtagit sin värdighet på vita duken i årets kanske hårdaste actionfilm. Jag hoppas i alla fall på en eller flera uppföljare.

Dredd 3D har svensk biopremiär 12 oktober 2012

 

 

2 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.