Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Eurovision Song Contest: The story of Fire Saga. Will Ferrell och Rachel McAdams
Film

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga – Schlagerparodi med eller utan tonartshöjningar?

Nyheten att Eurovision Song Contest i Rotterdam inte skulle bli av var kanske inte den mest oväntade det här året, men inte desto mindre var det ändå en besvikelse för Europas hängivna schlagerfans och alla vi som med stor passion och oproportionerligt engagemang blickat fram emot ögonblicket när jumbolandet Island äntligen skulle få vinna för allra första gången. Nu blev det ju inte så, men som plåster på såren kan vi istället få en liten liten släng av den patenterat helgalna ESC-yran i Will Ferrells nya Netflix-komedi ”Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga”. Regisserad av David Dobkin och skriven av Will Ferrell tillsammans med Andrew Steele. 

Här möter vi Lars Erickssong (Ferrell), en medelålders isländsk hobbymusiker vars högsta dröm är att vinna Europas största musiktävling, och hans bandmedlem och barndomsvän Sigrit Ericksdottir (Rachel McAdams) vars personlighet består av 50% tro på älvor och 50% obesvarad kärlek till Lars. Fun fact om islänningar förresten, enligt internet uppger över hälften av dem att de tror på att just älvor existerar, vilket ju om något cementerar bilden av ett exotiskt och oförstört Narnia-land där sagor är på riktigt och den karga, krassa verkligheten inte existerar. Men i vilket fall. Lars och Sigrit utgör alltså europopduon Fire Saga, vars osannolika resa tar dem från den lilla byn Húsavík till ESC-scenen i Edinburgh där de får chansen att uppträda för miljontals tittare i hopp om att ta hem segern och en enligt tradition mediokert formgiven glasskulptur. Komplikationer uppstår givetvis längs vägen, som blir både lång och krokig på grund av intrigerande byråkrater, lockande ryssar och inbördes osämja. Men skam den som ger sig?

Adrianna, Ingrid, Anette och Therese har alla lite olika relation till både Eurovision och Will Ferrell, så hur landar den här filmen hos oss?

ADRIANNA: För att börja med lite intressant bakgrund till Will Ferrell och hans relation till ESC kan det vara värt att nämna att han tack vare sin svenska fru tydligen har sett tävlingen varje år sedan 1999, och till och med var en del av den svenska Ingrosso-delegationen i Portugals upplaga av spektaklet år 2018. Med andra ord är det ingen schlagernovis vi har att göra med, och vurmen för Eurovision lyser tydligt igenom mellan de obligatoriska penis-skämten och halvträffande nationsstereotyperna.

Och det är också där jag tycker att filmen har sin enda riktiga styrka; i det faktum att den faktiskt verkar vilja vara en slags kärleksfull hyllning till en europeisk egenhet snarare än en ren och skär peka finger-parodi. Hade den bara vågat satsa ännu mer på feelgood och mindre på Ferrell-fars hade det kunnat bli en mysig liten treat för oss ESC-älskare, men istället fastnar den någonstans mittemellan och dummas ner med låga oneliners levererade med en uppsjö oförlåtliga accenter. Pierce Brosnan låter till exempel som den svenske kocken i mupparna snarare än en isländsk fiskare, och det är högst oklart om det är ett medvetet val eller om han bara är väldigt väldigt dålig på sitt jobb? Jag är i alla fall INTE road.

EUROVISION SONG CONTEST: The Story of Fire Saga- Pierce Brosnan as Erick Erickssong.
Pierce Brosnan är ”isländsk” fiskare och pappa till Will Ferrell. Foto: Elizabeth Viggiano/NETFLIX © 2020

THERESE: Ja, det var verkligen tydligt att detta är en hyllning till ESC, men jag tycker att det gör sig bra i det här formatet och tror att det lätt hade kunnat bli tamt och fånigt i klassiskt feelgood-format. Här tillåts karaktärerna få vara extra allt, precis som det ska vara i ESC, och jag gillar faktiskt hela konceptet (till och med Brosnans svensk/isländska dialekt).

INGRID: Jag är inte något Eurovisionfan, till skillnad från er andra tror jag? Jag kollar inte ens varje år, men om jag bestämmer mig så kan jag absolut engagera mig och gå in för det helt, vilket väl egentligen är det enda sättet man kan kolla på Eurovision. Kollar man halvhjärtat blir det liksom ingenting av det. Det är ju allt spektakel som är grejen, med det ena mer skruvade scenframträdandet än det andra, alla underbara scenkläder och dekorer och trumslagande statister (visst är det väldigt ofta folk som spelar på stora trummor på scenen?) Så att Will Ferrell skulle göra en Eurovisionfilm lät ju som något som hade potential att bli riktigt underhållande. Det här Eurovision-spektaklet, hur skulle han visa upp det för amerikanerna (och resten av världen utanför Europa) egentligen?

Och jag håller med om att filmen är en hyllning, den är ju också producerad i samarbete med Eurovision och EBU (European Broadcasting Union, unionen som är själva grunden för Eurovision-samarbetet). Men kanske är det också därför den är lite tam? Det var i alla fall känslan som dröjde sig kvar hos mig efter jag såg filmen. Den har några jätteroliga delar, flera fina musikscener, Rachel McAdams är underbar, det är roliga cameos från Eurovisonkändisar, men det blir ändå lite meh, tycker jag. Med tanke på hur svulstigt, flippat och storslaget Eurovision kan vara i verkligheten så borde de ha tagit ut svängarna ännu lite mer. För det är ju uppenbart att det inte är en film som försöker skildra Eurovision helt realistiskt. Jag skulle till exempel gärna ha sett ännu fler exempel på bidragen och artisterna från andra länder, så man fick frossa ännu mer i allt det där knäppa/härliga.

ADRIANNA: Gud ja på det sistnämnda! Mer gala och spex hade jag varit HELT för. Jag är ju så svältfödd på allt Eurovision så när filmen visade själva tävlingen ville jag egentligen bara att den skulle fortsätta istället för att behöva återgå till handlingen. Vilket ju säger en del om vad jag tyckte om kvaliteten på den senare…

EUROVISION SONG CONTEST: The Story of Fire Saga- Dan Stevens
Ej tråkig scen med Dan Stevens som Rysslands artist Alexander Lemtov. Foto: John Wilson/NETFLIX © 2020

ANETTE: Jag fick det jag hade förväntat mig. Klart nöjd! Älskade denna film! Visst finns det ett par mindre lyckade skämt här och där och jag tackar aldrig nej till ännu mer musik, men merparten av filmen landade helt rätt hos mig. Behövde exakt denna film, exakt nu. Filmen driver hej vilt med allt och alla, men den gör det med kärlek och glimten i ögat. Så roligt hur de ständigt tjatar på om syskongrejen. Underbara Rachel McAdams är klockren i rollen och jag tycker att kemin mellan henne och Ferrell är härlig att se. De verkar ha haft hejdlöst roligt på inspelningen.

Musiknumren är filmens höjdpunkt och jag är mycket imponerad av dessa. Det trallvänliga soundtracket har gått på repeat här hemma de senaste veckorna. Är extra förtjust i oemotståndliga ”JaJa Ding Dong”, roliga ”Volcano Man” (musikvideon fick mig att falla pladask) och den sagolikt vackra balladen ”Húsavík”. Den fantastiska sångerskan Molly Sandén, som är den som egentligen sjunger McAdams låtar, briljerar och gav mig gåshud! Låten är avskalad och magiskt vacker! Misstänker att de hämtat en hel del inspiration från låten ”Never Enough” från The Greatest Showman, men det känns medvetet och gör inte ”Húsavík” mindre bra. Åh vad jag längtar tillbaka till Island, mitt drömland. Island hade för övrigt verkligen förtjänat att vinna Eurovision 2020 med Daði Freyrs ”Think about Things”. Så synd att det inte blev så.

THERESE: Det hade varit roligt att se lite bloopers på denna, tror som du skriver att de hade väldigt roligt under inspelningen, vilket skiner igenom på flera ställen och bidrar till Ferrells och McAdams fina kemi.

ADRIANNA: När det gäller kemi och att ha roligt under inspelningen tycker jag inte heller att vi ska glömma Dan Stevens som jag haft en skamlös crush på ända sen Downton Abbey-dagarna. Hans insats som förförisk rysk schlagerstjärna är precis på gränsen till för mycket utan att riktigt trilla över kanten, och det är uppenbart att han uppskattar övergången från stel, brittisk drömbåt till en ganska mycket mindre seriös och väldigt mycker mer inoljad roll.

THERESE: Om vi pratar musik så måste vi ju nämna det magiska medley-numret. Så många coola artister på samma plats har väl sällan skådats! Och vilka röster! Den festen skulle man velat vara inbjuden till. Även här ser vi några svenskar på plats, och jag tycker själv att det bidrar stort att flera länder presenteras och att den utspelar sig just på Island i år, när de vann här hemma i vår egen ESC, passar ju perfekt.

EUROVISION SONG CONTEST: The Story of Fire Saga
Den festen hade man velat vara med på. Foto: Jonathan Olley/NETFLIX © 2020

 

ANETTE: Åh ja bloopers och massor av extramaterial från inspelningen vill jag också se. Medley-numret var en härlig överraskning och vitaminkick, men hade kunnat få hålla på ännu längre för min del! Det tog slut alldeles för snabbt. 

INGRID: Jag gillade också medley-numret med alla cameos från Eurovisionartister! Roade mig med att fundera på hur någon som är helt oinsatt i Eurovision skulle uppfatta det. Fattar de ens att det är riktiga Eurovisionartister, eller tänker de typ “varför skulle en helyllekille med fiol vara med i ett sånt här sammanhang?”. Samma med de klipp man får se från själva tävlingen, där några av bidragen är vanlig rnb-pop och några är typ vikingarock med bandmedlemmar utklädda till troll. Det vill säga precis som det är i Eurovision, men om man inte visste det innan så har man kanske svårt att föreställa sig att det faktiskt är så knäppt.

THERESE: Ja, har man helt missat vad det är så måste denna film kännas väldigt konstig, men tror nog att den inte lockar någon som helt missat vad ESC är. Dessa cameos, precis som cameos brukar vara, visar tydligt att personen vi ser är någon speciell att lägga märke till. Som när man hör Salvador Sobral (vinnare i ESC 2017 för Portugal) innan de ser honom som en gatupianist. Så vacker låt och en minst lika fin scen.

ANETTE: Jag blev helt exalterad då jag hörde Salvadors låt Amar Pelos Dois i filmen. Var patetiskt nöjd när han vann. Älskar låten! Så värdig vinnare! Fin cameo! 

INGRID: Den cameon tog ju inte jag direkt, kan jag säga. Tror det var först i eftertexterna det föll på plats att det var han. Men jag tror att filmen kan locka de som är helt oinsatta i Eurovision också, tror ni inte det? Däremot lär det ju vara en annan filmupplevelse för den publiken såklart. Men det är ju ändå en Netflixkomedi med Will Ferrell, och han har ju sina fans. Och har ju gjort flera filmer tidigare som utspelas i väldigt specifika världar, som konståkning och Formel 1 till exempel.

ADRIANNA: Jag tror absolut att filmen kan locka en bred publik, just på grund av att kombon Netflix och Ferrell ändå innebär en väldigt låg tröskel för typ bakfulla amerikaner som tycker det är kul när folk med lustigt uttal säger fula ord. Dock gissar jag på att de tittarna både kan bli lite förvirrade och inte minst besvikna över att skämten är så pass få och lama som de är, för att ge plats åt de mer subtila och slipade (om det nu är ord som alls kan användas i en Ferrell-film) skämten i själva bidragen och skildringen av tävlingen som lär gå över huvudet på de oinvigda. 

INGRID: Will Ferrell har ju som sagt fått sitt Eurovision-intresse från Sverige, och vi är ju ett rätt så rejält Eurovisionfrälst land. Så liite synd är det väl att han sen lät filmen handla om en isländsk popgrupp istället? Det hade ju onekligen varit kul att se hur han hade skildrat detta ur en mer svensk vinkel. 

THERESE: Jag tror att det bidrar att de är på en plats som inte är så ESC-frälst som här. Det tappar liksom hela poängen om hela samhället hade peppat för ESC istället för att han skulle tvingas in i fiskeribranschen. Visst hade Lars kunnat vara en mjölkbonde från Småland, men jag gillar att de valde Island då de inte är så stora i sammanhanget. De har varit med länge men hittills aldrig vunnit (om man inte räknar årets bidrag som vann här i Sverige).

ANETTE: Instämmer! Tycker att Island var ett både logiskt och utmärkt val.

EUROVISION SONG CONTEST: The Story of Fire Saga - Will Ferrell as Lars Erickssong, Rachel McAdams as Sigrit Ericksdottir.
Fire Saga i musikvideon till fantastiska låten ”Volcano Man”. Foto: Elizabeth Viggiano/NETFLIX © 2020

 

 

INGRID: Ja, det där har ni ju rätt i. Och det är förstås inte jättesvårt att förstå att man väljer Island, detta smått overkliga land som är så lätt att framställa med ett exotiskt skimmer. Det är klart att det är tacksamt att ha så extremt tydliga saker att driva med, som att folk tror på älvor, alla är fiskare, alla är släkt med alla och att Sigrit och Lars har en låt som heter Volcano Man, som framförs med vikingahjälm på huvudet.

Det ÄR ju kul, men jag kan inte låta bli att också tycka det blir lite tröttsamt att allt isländskt ska vara så extremt knäppt och knasigt. Framför allt för att det görs på ett så spretigt sätt här. Vissa saker är helt verkliga (till exempel som att de kommer från, och har spelat in scener i, den helt verkliga orten Húsavík), medan annat är mycket mer skruvat, fast utan någon uppenbar anledning. Varför åker de till exempel till Reykjavik i en buss som är från typ 1950-talet, med gammaldags resväskor liggande på taket? Det finns ju ingen mening med det, när allt annat i filmen tyder på att vi lever i nutiden. Och isländska namn är tydligen inte tillräckligt speciella som de är. Lars (som inte är ett särskilt isländskt namn) heter Erickssong i efternamn istället för det isländska namnet Eiriksson. Och Sigrit och hennes mamma Helka heter så, istället för de isländska namnen Sigrid/Sigriður eller Helga. Efternamnet Erickssong har i alla fall en poäng (halvrolig) men inte de andra namnen. Det är ingen stor grej såklart, men sådana små detaljer stör mig, när det inte finns någon uppenbar anledning utan mer känns lite slarvigt. 

Men det finns ju faktiskt ett till svenskt inslag i filmen. Nämligen Mikael Persbrandt. Vad tyckte ni om hans insats? Han spelar ju en bankchef (eller? Någon slags ekonomiskt ansvarig person i alla fall), som inte vill att Island ska vinna Eurovision eftersom det skulle förstöra landets ekonomi igen. Jag måste säga att det var något av det sämsta med den här filmen. Både själva rollfiguren och Persbrandts insats. Så oengagerad, och oengagerande.

ANETTE: Tycker att Persbrandt funkade helt ok i rollen. Inget jag störde mig på, snarare var det lite kul att se skådespelaren som, av någon märklig anledning, flera gånger toppat listorna som Sveriges sexigaste man nu vara så totalt megagrå och urbota trist. Och han flöt bra in i den trista kontorsbyråkratimiljön de hade skapat. Det var för övrigt väldigt roligt med kontrasten pampigt och svulstigt Eurovisionfirande i slottsmiljö i Skottland och så realistiskt grådassig byråkrati i fula och totalt oglamorösa arbetsrum på Island. 

THERESE: Jag hade inte heller problem med hans roll eller insats, men däremot tycker jag att karaktärens handlingar kändes omotiverade. 

INGRID: Helt enig med att hans karaktärs handlingar var omotiverade. För mig är det ytterligare ett exempel på den ojämna stämningen jag tycker fanns i filmen. Jag tycker ju överlag att den var rolig och charmig, men vissa bitar funkade inte alls. Persbrandts rollfigur var en sådan bit. Det här borde dessutom ha varit en perfekt en och en halv timmes-film, istället för två timmar, så hans rollkaraktär är en av bitarna jag tycker kunde skalats bort.

ADRIANNA: Jag tycker att man borde ha skrotat i stort sett hela plotlinen som Persbrandts karaktär var involverad i, den tillförde exakt ingenting till berättelsen och kändes ihoprafsad och nedklippt, vilket brukar vara ett ganska talande tecken på att skaparna själva inte visste riktigt vad de skulle göra med den. Väldigt många filmer skulle ju generellt sett tjäna ofantligt på att släppa onödiga delar som bara tar fokus från kärnan, vilket såklart här är själva tävlingen och Fire Saga. Ett 90-minuters format hade precis som du säger varit perfekt för att göra filmen mindre spretig och jämnare i tempot, och på samma gång kanske gett lite mer utrymme åt musiken och bidragen. Jag skulle gärna se en typ av omvänd Director’s Cut av den här filmen där hälften av handlingen är borta, då kanske jag skulle gilla den bättre? Eller så tittar jag bara på gamla repriser av Eurovision istället, det är nog ett säkrare kort.

THERESE: Jag älskade för övrigt den stora mångfald av nationaliteter de fått med i den här filmen. Och väldigt fint att det presenteras i eftertexterna.

ANETTE: Ja! Och en sak filmen i sann Eurovisionanda verkar ha lyckats fullt ut med är att engagera, beröra och uppröra sin publik. I Eurovision kan vad som helst hända. 

 

Den här artikeln är producerad av Onyanserats redaktion.