Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Far from the Madding Crowd – Recension

FFTMC

Solen kämpar sig upp över de gröna hedarna i Dorset och det blir smärtsamt vackert när kameramannen långsamt sveper över landskapet och går all in på linsöverstrålning. En ensam ryttare passerar till säckpipors klagande sång och det känns i hela kroppen att nu jävlar blir det kostymdrama för hela slanten. Det blir darr på underläppen, stärkta kragar och prassliga klänningar i slott och i hydda. Vi snackar Britannien. Vi snackar 1800-tal. Vi vet att det kommer att finnas får, adel, underklass, kärlek och svartsjuka. Man behöver inte ha läst boken för att förstå det. Det räcker med ett par säsonger av Hem till Gården och Dowtown Abbey innanför skjortan för att förstå var det här kommer att barka hän. Nej, nu är jag faktiskt orättvis. Far from the Madding Crowd blir faktiskt inte alls så pretto som jag först befarade efter att ha sett trailern. Faktum är att det hela utvecklar sig till en bitvis spännande och rätt fängslande liten banalitet som till mångt och mycket lever på sina starka skådespelarprestationer.

FFTMC2
Blir det månne Mrs. Bathsheba Oak?

Gabriel Oak (Matthias Schoenaerts) är en fåraherde som har det hyggligt förspänt. Visst, han har lån och så där men han sitter också på tillgångar i form av ett par tunnland och 200 får. Han lever enkelt och rutinmässigt. Ja, unge Herr Oak har det hyfsat helt enkelt. Ni minns den där ryttaren jag nämnde? Hon tappade en scarf under sin arla morgontur och den har Gabriel hållit fast vid om nu ägaren skulle råka komma förbi och försöka skoja till det lite med ett par dåligt placerade skämt. Han passar ändå på att fria, nu när hon ändå är där liksom men det blir ett nej på den trots att han förkunnar möjligheten att kunna äga ett eget piano inom bara två år. Bathsheba Everdene, spelad av Carey Mulligan tycker tydligen att man bör lära känna någon innan man knyter sina äktenskapliga band. Förödmjukad lyfter han ändå artigt på hatten, säger ”good day to you ma’m” och traskar därifrån. Det går lite tid och ödet delar ut sin sämsta hand vilket leder till att den snälle Mr. Oak tvingas packa sin tygpåse och dra. Han hamnar, hör och häpna hos Bathsheba igen som nu är både rik och ståndsmässig. Han blir hennes undersåte och man kan se i de blanka ögonen att ännu doftar kärleken men nog känns det väl rätt kört ändå? Det är ju ombytta roller nu. Han är bottenskrap och hon är matmor, vilket kanske inte låter stekhett men det är typ det bästa man kan vara i Dorset år 1870. Ain’t gonna happen. Not in this world. Not this time.

Till råga på allt kommer det två andra intressenter och jagar den fagra möns hand. En sviken soldat, rak i ryggen som en fura och med ståtlig mustasch charmar han kvinnor på löpande band men är Sergeant Troy (Tom Sturridge) verkligen att lita på? Nästgårds huserar godsherre William Boldwood (Michael Sheen). Han verkar reko och så där men är träigare än Alfons Åbergs pappa. Nå, nu börjar ett rafflande kvadrupeldrama. Vem skall få stå vid Ms. Everdenes sida vid altaret?

FFTMC3
Eller vinner utmanare nummer två och det blir Mrs. Bathsheba Boldwood?

Kinematiskt och romantiskt är i alla fall på papperet Far from the Madding Crowd i den här versionen ett idiotsäkert projekt för vilken filmskapare som helst. Det är en pekoral och högtravande formula som är svår att misslyckas med. Thomas Vinterberg visar än en gång hur väl han hanterar miljö och kostym men där Jakten var kontroversiell och utmanande är det här riktigt slätstruket. Berättelsen saknar djup och inspiration och det är många gånger som jag hinner tänka ”men varför gjorde man inte något mer av det där spåret?” Ta till exempel kvinnokampen där tanken ändå är att Bathsheba skall symbolisera något som passar den moderna publiken. En empatisk, modern feminist. Självförsörjande men inte driven av makt, jämfört med originalet som snarare är en riktigt mörk samhällsskildring fylld med psykopati, erotik och fetischism där Bathsheba med en närmast masochistisk läggning hellre accepterar sitt öde än lämnar sin make när äktenskapet blir till tortyr (enligt gedigen research) Det blir inte mycket av det. Visst finns det några tillfällen där Bathsheba tvingas slå sig fram och slå tillbaka för att bli behandlad med samma villkor men det klingar snabbt av. Fixeringen ligger mer vid drömska fluffiga element som förminskar filmens riktiga potential och det som i boken är en hård känga till klassamhället blir snarare en melodramatisk saga om en omöjlig kärlek.

Nej, filmens hjärta ligger som sagt var inte i berättelsen som sådan utan i skådespelarnas insatser. Mulligan är strålande i huvudrollen. Hon har förmågan att verka väldigt ung och novis i vissa situationer samtidigt som hon i nästa scen känns betydligt äldre och hyfsad hetta uppstår också mellan henne och den labradorsnälla Schoenaerts och pojkaktiga Sturridge som båda gör sina respektive roller med bravur, trots att belgaren Schoenaerts ibland får kämpa febrilt med den brittiska accenten. Men den bästa kemin hittar vi ändå i scenerna tillsammans med Michael Sheen. Hans stolta plågade Mr. Boldwood gifter sig perfekt med Mulligans rollfigur och oavsett om det är i kampen för jämlikhet, en spontan pianoduett eller sneglande blickar från andra sidan rummet så brinner där en försiktig låga som vägrar slockna.

FFTMC4
Kanske drar soldaten det längsta strået och får kalla henne Mrs. Bathsheba Troy?

Som jag har förstått det så är Thomas Hardys högst uppskattade roman alltså en kontroversiell berättelse om psykologi och klasskamp och tydligen finns det även minst en tidigare filmversion från 60-talet någon gång. Jag kan dessvärre inte uttala mig om varken bok eller nämnda film så det här är enbart mina reflektioner från Thomas Vinterbergs tolkning från detta nådens år 2015 men jag kan inte låta bli att känna mig blåst på en betydligt mer intressant originalstory till förmån för en rejält nedtonad dito. Och nu när jag har helgarderat mig från eventuella ramaskri från inbitna och mer insatta fans så kan jag ändå dra till med en stabil trea.

Far from the Madding Crowd har biopremiär 17 juli

betyg3

 

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."