Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Faro – Recension

Faro

Sverige har ett enda bidrag till den hedersamma utmärkelsen Dragon Award. Ni vet ju hur det är, det spelar ingen roll om det är skidåkning, hockey, eurovisionsschlager eller film. Den nordiska fejden är viktig att vinna! Den här gången skulle jag dock bli högst förvånad om den åtråvärda statyetten hamnar i våra händer då vårt bidrag Faro tyvärr är ett sömnpiller som varken engagerar, upprör eller lämnar några större avtryck.

Jacob Cedergren, som spås bli vår nya Persbrandt är pappan som har mördat och nu måste avtjäna sitt straff. Han tycker dock inte att ett liv bakom lås och bom lockar så han tar sin 12-åriga dotter (Clara Christiansson) och springer helt sonika in i skogen. Polisen tycker, inte helt oväntat tvärtom. Har man haft ihjäl någon så skall man kastas i finkan. Det är helt enkelt så ett rättssamhälle fungerar. Man kan inte bara strunta i konsekvenserna och göra som man vill, då blir det anarki. De ger sig därför ut på jakt med Göran Stangertz i spetsen och går man på bio för att här få se bortgångne Stangertz i sin sista filmroll så bör man tänka om. Han försvinner nämligen ganska snabbt i periferin.

Ja, det här är i princip hela filmen. Två personer som springer runt i en barrskog och grillar gnagare över öppen eld, pratar om den  portugisiska semesterort som gett namn åt filmen och plaskar runt i insjöar. Ibland regnar det och man tvingas söka skydd under ett par ormbunkar. En fågel kvittrar glatt när solen åter bryter igenom molnen och Chopin väller ut ur ljudsystemet. Någonstans här insåg väl till och med manusförfattaren Karin Arrhenius att det blev lite väl skitnödigt och slängde in en tokig tant (Gunnel Fred) för att liva upp stämningen. Hon bor mitt i skogen där hon lever på kottar och bär och pratar kärleksfullt med tallar. Blev det roligare för det? Svar nej.

Istället för att skaka galler kan man gå och fiska

Faro är som hämtad från en svunnen tid, dock inte på ett bra sätt. Det här är ingen Lawrence of Arabia eller Casablanca och trots att de är på rymmen är det heller ingen Huckleberry Finn eller ens en Into the Wild. Tänk snarare 70-80-talet när det bara fanns två kanaler att välja på och en film i veckan visades. Denna film var veckans höjdpunkt för den svenska kärnfamiljen och oavsett vad det var för dynga som visades så tittade man. Ofta bjöds man på krystade dramer från öst men ibland dök det också upp ett par kulturstämplade svenska pärlor, inte sällan i samarbete med Utbildningsradion. Faro kunde lika gärna ha varit en av dessa filmer. Det är både skogsmulle, tystlåtet, kvasipoetiskt och ångestfyllt och visst, jag förstår att de har det jobbigt och att kärleken mellan far och dotter är stark, separationsångesten är ännu starkare och det är tråkigt att det har blivit som det har blivit men samtidigt har jag som åskådare oerhört svårt att sympatisera med människan eftersom han faktiskt har begått ett grovt brott. Här försöker man nämligen väcka någon form av moralisk tanke och därmed också dubier till liv om inte grabben skall få gå fri trots allt, han är ju så snäll och tar hand om sin dotter och de har det så mysigt där ute i vildmarken. De kan väl få fortsätta med det? Är en människa som har begått en ond handling också ond per definition och hur mycket har gärningen egentligen med människans identitet att göra? Kan man verkligen ha grisen i köket bara för att den är snäll? Frågorna är många och har redan malts i otaliga produktioner, svaren de är fortfarande få.

Filmat på gammal 35-mm är fotot grönt, brunt och skickligt vilket passar bra in i den rådande stämningen och Clara Christiansson visar att hon blir att räkna med inom svensk film framöver men det här är faktiskt så förbannat innehållslöst och trist att inte ens de värsta kulturätarna kan tycka att detta är bra.

Gillar ni vår svenska natur, frisk luft och doften av barrskog? Fine! Ta då en promenad på två timmar  i skogen istället. Jag lovar er att det både blir billigare och mer spännande.

Faro har biopremiär 15 mars men visas just nu på Göteborg International Film Festival

betyg1

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."