Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw – Infantil lekstuga i snarstucken spin-off

Betyg

– Universal Studios. Hollywood, The United States of America. Hur kan jag som provisionsplufsig men desperat bolagsdirektör hjälpa till?

– How’s it hangin’ brother. Det här är Rock Johnson. Lyssna, du vet ju att jag och Vin var total BFFs men vi hade en liten Instagram beef så nu hänger jag med Statham och några andra tajta polare istället. Vi har sjukt mycket stålar, Kanye West på speed dial och grymma hashtags men noll koll på att göra film. Och då menar jag noll, det vill jag verkligen understryka så att vi är helt klara på den punkten. Vi vet alltså inte alls vad som behövs för att få en film att funka eller ens kännas som en film. Men vi vill gärna göra en, eller i alla fall stå med som producenter. Så vad säger du?

– Ja, du drar ju onekligen publik och Statham är väl inte kattpiss heller… Men vad är det för film då? Sälj in den till mig.

– Asså, vi gillar ju biceps, pansarplåt och stora kanoner, Jason är bra på att säga wanker ofta. Vi är också duktigt självgoda och vill gärna flexa rejält med muskler och munhuggas med varandra som testestoronstinna tonåringar på skolgården i åtminstone var tredje scen. Gärna många skämt om pungkulor också, det uppskattar både vi och publiken. I Skyscraper höll jag upp en hängbro med mina bara armar, nu tänkte jag att jag kan göra samma sak med en attackhelikopter och den där scenen i Musse Pigg på camping, när husvagnen hänger utanför stupet på väg ner. Den gör vi, fast med trucks då och nämnda attackhelikopter. En vikbar motorcykel? Så det är några grejer vi kan ha med tänker jag. Vad tror du, kan man göra en rulle på det? Jag tänker också att halva filmen kan vara i slow-motion så att den känns ännu längre än 2 timmar och 15 minuter. Det vore snyggt om du kunde lösa så att jag är Hobbs igen och Jason är Shaw. Det är bara en sak. Vi kan absolut inte kalla den Fast & Furious men det går säkert att skruva på.

– Inga problem. Vi kallar den Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw så kan vi lansera den som en spin-off men samtidigt mjölka skiten ur franchisen och på köpet också göra livet surt för kritiker som måste skriva Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw varje gång. Vad tror du om det Dwayne?

– Fan fucking tastic! Let’s do this shit! Och just det, vi är också väldigt roliga.

Foto: Universal Studios

Så… jag har en återkommande mardröm. Det är en dröm där jag står på scenen och drar skämt för en relativt stor publik. Det är knäpptyst i salongen. Inte ett enda skämt landar och några stackare som har betalat biljett börjar till och med harkla sig och plockar istället upp mobilen. Det slutar nästan alltid med att jag plötsligt börjar stamma och svettas ymnigt innan jag vaknar med ett ryck och undrar vad det är som händer. Precis så är det med Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw, det är som en lång pinsam stand-up där man inte lyckas leverera ett enda lyckat skämt. Det är en kulspruta med torra one-liners, mammaskämt och kulturreferenser som missar varenda mål och som om inte det vore nog. Alla inblandade måste verkligen berätta för oss vad de skall göra eller redan har gjort, och detta pågår genom hela filmen. Det är så vansinnigt irriterande att jag knappt klarar av att sitta kvar i biostolen. Jag vill ställa mig upp, hytta hårt med näven och skrika ”Nej, nu får det ändå vara nog!” Jag vill skriva arga insändare och ringa en vän.

Foto: Universal Studios

 

Den som kan sin filmhistoria vet ju hur det började en gång i tiden. Fast & Furious var storyn om en grupp halvkriminella människor som hängde, bröt lite mot lagen, mekade med sina kärror och deltog i diverse race för att vinna pengar. Nu är vi uppe i åtta och en halv rulle och nästa år kommer Fast & Furious 9 med Vin Diesel och den uppmärksamme har säkert märkt hur man gått från bilmek till superhjältar som räddar världen. Det skall sägas att jag under åren delat ut nästan orimligt höga betyg till den här filmserien men även om det hela tiden varit dum underhållning har det ändå kunnat klassas som just underhållning, med en icke särskilt seriös underton och mycket hjärta. Så är det inte här.

Men är det något som ändå skiljer Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw från Fast & Furious-filmerna är det att det faktiskt inte bara handlar om knytnävsslag, vapen och bilar… Nej, jag driver med er. Det är givetvis över två timmar knäckta näsben, helmantlade kulor och turboaggregat. Manus är också föga överraskande en enda stor floskelröra där premissen är att ett dödligt virus nu är på vift och att mänsklighetens existens därmed är hotad. Nog för att jag uppskattar en pandemi då och då men kom igen. Hur många gånger orkar vi med samma story? Nå, viruset förvaras nu i MI6-agenten Hattie (Vanessa Kirby) och hack i häl hänger ständigt superskurken Brixton (Idris Elba). En gång i tiden ihjälskjuten av Deckard Shaw, numera hälften man, hälften maskin. Nog för att jag uppskattar en skottsäker mördarrobot i fräsig skinnpaj och med artificiell intelligens. Men kom igen. Hur många gånger orkar vi med samma karaktärer? Supervirus och superskurk, det får räcka nu.

Foto: BBC

 

Luke Hobbs är i L.A. på gymmet (förstås) och Deckard Shaw sitter i London och dricker en pint (förstås) när de rings in för att paras ihop mot sin vilja. Tillsammans kan de nämligen rädda världen och kanske även kunna bli bros igen. De avskyr nämligen varandra som pesten sedan sist och manusförfattare Chris Morgan och regissören David Leitch missar inte någon möjlighet att belysa detta faktum in absurdum, det är nämligen själva näringen i komiken. Att den ena är en stiff engelsman med sportbil och kostym, den andra en brötig jänkarbroiler på båge och att de inte kan vistas i samma rum, ibland inte ens samma luftrum. Det bjuds på parodiskt uselt skådespeleri rakt igenom när de båda alfahannarna skall kukmäta sig igenom en hel film och är det något jag avskyr så är det den där snubben som alltid skall vara värst. Ni vet den där självförgudande smilfinken som helt saknar självdistans och som hela tiden skall skryta om sin egen förträfflighet. Detta är något som även påpekas av Hattie men då inget går upp mot en bicep i motljus dör den diskussionen ganska omgående och vi dras med i en tsunami av hybris.

Eftersom skämten aldrig är roliga blir det som förmodligen var tänkt att roa istället bara drygt. Så när Hobbs helt plötsligt börjar göra armhävningar mitt i en strid eller beställer pannkakor på sin ”cheat day” och får in ett berg av dessa blir det bara heltöntigt. Eller när hans morsa säger att han borde äta då han bara är skinn och ben, när han knappt kommer genom dörröppningen. Det blir bara douchigt, tyvärr. Framför allt efter allt flexande och skryt innan. Eller att han går ut i krig med bara höftskynke och en Panerai på armen. Jag menar, om man ändå skall hem och byta om från linne och camobrallor till höftskynke så lämnar man väl ändå lyxuret när diverse röv skall sparkas? Vi snackar naturligtvis inga karaktärsskådisar direkt men jag brukar ändå gilla glimten i ögat hos både Statham och The Rock men här funkar det inte alls.

Foto: Universal Studios

När det gäller skådespeleriet i övrigt kan det snabbt konstateras att Idris Elba, Golden Globevinnare som Luther och Vanessa Kirby, enastående i The Crown och magisk i Mission Impossible: Fallout förstås är alldeles för bra för att hålla på med sådant här dravel. Att man sedan satt Oscarsvinnaren Helen Mirren att spela pajig gangstermorsa är bara absurt.

Så mycket mer finns faktiskt inte att säga om Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw och det är ju talande i sig. Snacka om att tomma tunnor skramlar mest. Den enda som kommer ur den här härvan med en smula ära i behåll är möjligen Ryan Reynolds, i en liten roll som CIA-agenten Locke. Å andra sidan är han i princip bara Deadpool igen så jag vet inte.

I ett av alla dessa otaliga kärleksgnabb huvudpersonerna emellan säger Shaw att han önskar att Gud kaskadspydde i Hobbs ögon och Hobbs svarar med att han önskar att han kunde dra Shaws kulor i krossat glas. Med facit i hand, efter att ha sett den här infernaliska dyngan tar jag hellre både kaskadspyan och det krossade glaset, tack.

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw har biopremiär 2 augusti

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."