Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Hercules: The Thracian Wars – Recension

Herc2

Bara för några månader sedan gav någon pårökt tomte grönt ljus till Renny Harlin och hans The Legend of Hercules. En monumental publikflopp och en film så usel att både avlidna och levande kritiker vred sig i smärta. Det är ofattbart men fyra personer låg faktiskt bakom manuset och jag minns att någon skrev något i stil med ”I’m gonna find the twelve-year-olds who wrote this script and smash their typewriters”. Ja, det var i sanning en veritabel styggelse som har lyckats skrapa ihop 3/100 på Rotten men nu kommer nästa högst ojämna regissör med sin tolkning av legenden och den här fighten vinner Brett Ratner utan problem men han gör det utan att imponera. Det blir aldrig någon drabbning värd namnet. Det är som att ställa Musse Pigg i ena ringhörnan och Hulken i andra. Det är KO, slakt och förnedring på en och samma gång. Gonggongen hinner knappt slå innan den på förhand nederlagstippade kombattanten ligger mörbultad och ber om nåd.

Men trots att båda filmerna kretsar kring Hercules och hans stordåd är det helt andra referenser jag upplever när jag ser Hercules: The Thracian Wars. ”This is… This is Thrace!” Nja, klingar kanske inte riktigt lika bra men nog känner man igen konceptet, en timmes besinningslös slakt, trettio minuter typ, handling. Gott om karga landskap, en överdos slow motion, många storvulna tal och en jävla massa folk som väller in från både höger och vänster.

Herc4
Lejonkungen

Alla känner väl till legenden om Hercules? Halvgud, son till den mäktige Zeus och prinsessan Alkmene. En historia om otrohet, hat och stolthet. Om man vill och orkar så kan man störa sig rejält på att Ratner blandar friskt mellan mytologierna här. Det råder inga som helst tvivel om att de är i Grekland och härjar och Dwayne Johnsons mytomspunne hjälte borde därmed heta Herakles då Hercules var den romerska motsvarigheten. Väljer man att lämna besserwissern hemma och därmed också blunda för detta, som med största sannolikhet är ett medvetet val då marknadsföringen är så mycket enklare med Hercules, vem sjutton är Herakles liksom? så är det här ändå hyggligt underhållande.

Hercules plågas av dunkla minnen från natten då han kallblodigt mördade sin familj i det gemensamma hemmet och hans kusin och härskare Eurystheus, spelad av en Joseph Fiennes, som i vanlig ordning tror att han är i en Shakespearepjäs raljerar friskt i sin löjeväckande peruk och kräver av Hercules tolv stordåd för att sona sitt brott. Det är inga enkla uppdrag han får pojken, vi snackar inte tagga dig själv i tolv positiva uppdateringar på Facebook här. Nej, i regel är det mytologiska väsen som skall dräpas. Ett gigantiskt vildsvin, en hydra, den trehövdade hunden från dödsriket men framför allt, döda det nemeiska lejonet. Ett lejon med ogenomtränglig hud. Han dräper lejonet med sina bara händer och nu är han störst i Grekland. Alla skanderar ”Hercules! Hercules! Hercules!” var han än sätter sina sandalklädda fötter.

Han bär lejonhuvudet som hjälm och fienden skakar när han visar sig men det skall visa sig att han minsann har ett entourage med sig och här tycker jag att Ratners satsning på att göra Hercules mera mänsklig lyckas. Vi får av skalden Iolaus (Reece Ritchie) höra den något överdrivna berättelsen om Hercules, mannen myten legenden. Hade jag drivit en telefonförsäljarverksamhet så hade jag anställt den mannen på direkten. Han kan få vad som helst att låta trovärdigt. Till och med få hela arméer att tro att de är oövervinnerliga. Vid sin sida har han även den bittre och lätt sarkastiska siaren Amphiaraus, briljant spelad av Ian McShane, den vilde stumma krigaren Tydeus (Aksel Hennie), Atalanta, bågskyttarnas bågskytt, sorry Legolas, spelad av det ytterst lovande stjärnämnet Ingrid Bolsø Berdal samt sin högra hand Autolycus (Rufus Sewell). Tillsammans bidrar de till att hålla legenden om den mäktige Hercules precis lagom mystisk.

Herc3
På väg till ännu ett krig

Ploten är inte mycket att skriva hem till morsan om. Det är land som skall erövras, krigsherrar som skall besegras, kvinnor som skall lägras och tronarvingar som skall räddas. Vi känner igen det från oändligt många liknande produktioner och Ratner gör sig skyldig till grov stöld från både 300, Gladiator och Spartacus men det finns ett par saker som gör att Hercules: The Thracian Wars ändå kommer undan med äran i behåll.

Dels har man har anlitat rutinerade brittiska skådisar med många tjänstgöringsår bakom sig. Folk som kan skrika ut klyschor som ”Unleash the wolves!” utan att det blir parodi av det hela. Sedan har man Dwayne Johnson, en man med begränsad repertoar men som klippt och skuren för rollen som Hercules. Valpögonen är där när de behövs och blodådrorna på de svällande bicepsen pulserar imponerande när saker skall slitas i stycken. Han klarar av den delikata balansgången att vara ömsom mänsklig, ömsom gudomlig, ett område där mer namnkunniga skådespelare har gått bet men framför allt gör man ingen stor grej av det hela. Det är underhållning, ingenting annat. Det finns ingen underliggande moral eller några pekpinnar som säger att så här ligger det till. Inga djuplodande politiska spår eller historielektioner. Du behöver inte sitta och fundera på livets stora frågor eller undra varför Hercules just kastade en häst? Nej, det här är lättillgänglig underhållning som funkar oväntat väl om man vill slå ihjäl lite tid i sommarhettan.

Hercules: The Thracian Wars har biopremiär 25 juli

betyg3

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."