Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Hitchcock – Recension

Filmen Hitchcock behandlar tiden när den berömde regissören var på topp och levererade en av tidernas bästa och mest skrämmande skräckrullar. Jag pratar givetvis om Psycho. En film som än idag kan skrämma livet ur en ”förstatittare” och då har ändå över 50 år flugit förbi så visst har den hemska berättelsen om Norman Bates åldrats med värdighet. Inget snack om den saken men vägen till framgång var långt ifrån spikrak och nederlagen var många innan det slutligen blev braksuccé. I Sacha Gervasis regi får vi nu ta en titt bakom kulisserna och hänga med Sir Anthony Hopkins när han axlar den tunga rollen som Alfred Hitchcock. 

Lindman: ”Hopkins är Hitchcock” säger affischen. Icke säger jag. Sällan har jag väl sett ett så oinspirerat och på gränsen till skrattretande personporträtt som i Hitchcock, detta dessutom av en etablerad och ständigt hyllad skådespelare. Den adlade brittiska klasskådisen borde ju egentligen vara ett perfekt val. Han är engelsman, ligger rätt i åldern och exteriören är hyfsat lik. En rejäl kagge och en sur uppsyn. Tyvärr räcker inte detta till eftersom Hopkins någonstans uppenbarligen fick för sig att han var så förbannat porträttlik att han helt glömde bort att agera. Han försöker se så pompös ut att han mest känns förstoppad och mimiken påminner om en hungrig gökunge gapande efter daggmask. Nej, detta håller inte Hopkins och eftersom filmen mer eller mindre går ut på att visa regissören i olika situationer så faller hela filmen redan där för mig. Vad säger du om huvudrollen?

"Alla som underpresterar räcker upp en hand"

Lindén: ”Hungrig gökunge” – det är ju faktiskt mitt i prick! Visst är det så att Sir Hopkins lagt sig till med ett och annat manér för att gestalta den gode skräckmästaren, men jag tycker det funkar. Jag vred mig lite i början – men redan efter ett par minuter köpte jag hans version av Hitchcock. Faktum är att jag tycker den ligger ganska nära förebilden. Alfred var ju en synnerligen pompös person men också starkt färgad av sitt brittiska arv. Jag skulle vilja kalla det ett ”återhållet överspel” – hur paradoxalt det än kan låta. Jag tycker även sminkavdelningen bör ges en eloge. Genom hela filmen kämpar Hitchcock med vikten och motvilligt låter han underkasta sig en stram diet, och kilona både kommer och går på ett riktigt elegant vis. Ok, låt oss prata om storyn; jag gillar det faktum att det inte är en biografi om mannen i fråga, utan att de snarare väljer att fokusera på en specifik händelse – problemen kring inspelningen av Psycho. En idé som Hitchkcock var tämligen ensam om att se genialiteten i. Han var till och med tvungen att pantsätta huset för att få ihop pengar. Med facit i hand ver vi ju hur det gick – men jag tycker ändå att Sacha Gervasi lyckas skapa ett intressant och drivet drama kring alla turer. Vad tycker du?

Lindman: Nja, visst puttrar storyn på men det går ju mest på halvfart och jag kan inte låta bli att tycka att samtliga aktörer känns lite oengagerade och oväntat bleka. Scarlett Johanson gör väl sin svagaste roll någonsin och det hettar överhuvud aldrig till, inte någonstans. Inte på kärleksfronten men heller inte i några andra sociala interaktioner. Det är faktiskt tämligen stendött rakt igenom. Jag hittade två tillfällen där det kändes som om att filmen faktiskt betydde något för de inblandade, en svavelosande konfrontation mellan Hopkins Hitchcock och Helen Mirrens Alma samt filmandet av den berömda duschscenen när det släpper rejält för Hopkins och han blir fly förbannad, tar saken i egna händer och eldar upp stämningen för en kort stund. Till skillnad från dig så undrar jag faktiskt vem som skall se Hitchcock för visst känns det väl ändå som om man måste ha nördat ner sig rätt rejält i detaljerna för att uppskatta det här upplägget och därmed orka traggla igenom en film som handlar om skapandet av en annan film. Jag menar, det är produktionstekniska detaljer som ältas och förhandlingar i mörka kontor. Hur spännande blir det i längden egentligen? Det hjälper inte ens att Hopkins drar till med det briljanta citatet ”You may call me Hitch. Hold the Cock”. Dessutom tycker jag inte att man känner någon oro för trots motgångar, försäljning av bostäder och mediala hån så känner jag aldrig  att det hela kan barka åt helvete. Katastrofen är aldrig förestående och det känns mest som små löjliga hinder på vägen som man ändå tar sig över utan några större svårigheter och det handlar inte ens om att man vet slutet, det är helt enkelt ett slött skrivet drama och oengagerade skådespelare som bidrar till den känslan. Något som jag verkligen tyckte var helt malplacerat var de små kontinuerliga dialoger Hitchcock hade med den mytomspunna seriemördaren, som visserligen var en stor inspirationskälla till Psycho, Ed Gein. Han kunde ju plötsligt bara dyka upp, what’s up with that?

"Vi klipper lite film i en kvart. Det gillar publiken"

Lindén: Det kanske helt enkelt är så att mitt filmnörderi får sitt lystmäte? Jag är barnsligt förtjust i alla historier som rör sig bakom kameran och har nog därför överseende med att dramat är rätt lättsmält. För filmen rör sig på ytan – att Hitchcock var lite besvärlig att jobba med och att han var betuttad i blondiner som han dessutom tyckte om att smygtitta på är ju knappast några hemligheter. Det jag gillade, och som var nytt för mig, är att jag fick en insikt i hur viktig Alma var för Hitchcocks karriär. Att de i princip var parhästar. Det är lite rörande att se Hopkins reduceras till en liten vilsen pojke när Mirrens Alma förverkligar sina egna visioner och lämnar honom i sticket. Jag tycker även att filmen berättar något om dåtidens otroligt rigida moral – det är kampen mot censuren som är den verkliga konflikten och det är ju än i dag en relevant diskussion. Drömsekvenserna med Ed Gein är verkligen helt katastrofala och skär sig helt med den i övrigt ganska lättsamma och humoristiska tonen. Det är som att regissören känner att han måste få med lite skräck-segment bara för ämnet kräver det. Ett mycket märkligt beslut som i sin färdiga form aldrig borde ha lämnat klipprummet. Filmen är en snabbintroduktion i vem Hitchcock var och dessutom får man lite produktionsporr – på inga sätt är Hitchcock ett mästerverk – men det är god underhållning för stunden. I synnerhet om man är en obotlig filmnörd.

Lindman: Ja, så är det nog. Man måste kanske ha ett genuint intresse för bakom-kamera-arbete för att kunna uppskatta filmen. Det som dock stör mig lite är att jag trots allt anser mig själv vara rätt insatt i Hitchcock och hans verk. Många av mina favoritfilmer är signerade den brittiska skräckmästaren. Nej, det är nog filmen i sig som är problemet ändå. Jag menar, My Week With Marilyn och Lincoln var också filmer som fokuserade kring en specifik tidpunkt i berömda människors liv och de berörde på ett helt annat plan. De var väl inte banbrytande på något sätt men uppbackade av ett mer genomarbetat manus och skådespelarprestationer som var utöver det vanliga gjorde att jag var betydligt mer intresserad och berörd. Nej, det är faktiskt skönt att veta att det är du Hopkins, inte jag.

Hitchcock har biopremiär 8 februari

Lindman: betyg1_5

Lindén: betyg3_5

1 COMMENTS

  1. oooo min gud…

    hur man kunde släppa sånt skräp på bioduken överhuvudtaget…
    och att världssjärnor – skådisar protersterade inte och spelar med i fimen…
    har dom blivit så fattiga, att dom tar emot vilken som helst manus och obegåvad
    ressisör… jag nästan gråter… total katastrof… 
    filmen handlar ju inte överhuvdtaget om hitchcock…
    huvudperson ser ut som Winston Churchill…, pampig, obegåvad, intet kreativ osv osv…
    Hitchcock var ju kreativ, stor konstnär, aktiv skaper typ, intellektuell,
    inte någån dum i huvudet eller obegåvad dom idiot…
    ingen talade med Hitchcock aldrig så med såna termer och
    uttryck som man gör i filmen, båda kvinnor och men…
    hur kunde Hitchocks dotter tillåta sånt skräp släppas, om sin pappa…
    pengar luktar ju inte och oftast obegåvade nya genratsions filmskapare vet inet vad
    dom gör – viktigt att skrapa ihopp pengar… dom luktar ju inte…
    jag tror absolut att Sacha Gervasi och John J. McLaughlin vet ingeting om Hitchcock
    och kanske, kanske har sett ett enda film –  Psycho inte mer…
    tom Sacha Gervasi är totalt obegåvad!

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."