Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Hitman: Agent 47 – Recension


Hitman

Att göra en uppföljare på filmen Hitman från 2007 är förmodligen den sämsta idé någon har kläckt sedan Abraham Lincoln gick hemma och slappade i sitt mansion, kände sig allmänt fed up på vardagen, muttrade fuck it och gick på teater. Att göra som min kollega, att välja jobbet istället för att gå på pressvisningen av Hitman: Agent 47 är å andra sidan förmodligen det bästa beslutet någon tagit sedan Steve Jobs upptäckte att college bara var en tjusig fasad för välbärgade snorungar och hoppade av för att istället bygga datorer i farsans garage. Hitman: Agent 47 är nämligen en smärtsam upplevelse som ingen borde behöva uthärda. Nu sitter jag ju här med facit i hand och då är det så klart lätt att raljera men handen på hjärtat. Den här sågningen borde var man se komma från mils avstånd. Det är bara att granska den tekniska bevisningen. Filmen är en reboot på en film som visserligen gick bra på bio men fick duktigt med stryk från kritikerhåll när den hade premiär för åtta år sedan. En film som i sin tur bygger på ett TV-spel, vilket sällan är en bra grogrund för succé. Dessutom vägrade förra filmens huvudrollsinnehavare, Timothy Olyphant att ta i det här projektet med tång. Han har senare proklamerat att han enbart tackade ja till första filmen för att han hade tunt med cash och en kåk som behövde betalas av. Nu när pengarna rullar in igen, mycket tack vare guldklimpen Justified så kunde han helt enkelt avsluta samtalet med ”ring aldrig det här numret igen!” och slänga luren i örat på den häpna debuterande regissören Aleksander Bach. Istället signade Rupert Friend från Homeland på kontraktet och sänkte förmodligen därmed sina aktier ett par år framöver för både rulle och skådespelarinsats lämnar mycket att önska.

Hitman4
Say hello to my little Rupert Friend

Nå, hur gör man då en reboot på en film som handlar om en TV-spelskaraktär? Nyckelordet är våld. Mängder med våld. Ju mer våld dess bättre. Men kan man verkligen göra en film enbart på grafiska dödsskjutningar, knäckta nackkotor och pulvriserade bovar? Svaret är givetvis nej. Den enda substansen kan inte vara hjärnsubstans. Lite annat måste man ändå klämma in bland avrättningarna annars blir det ju bara för träligt.

Agent 47 är en genetiskt manipulerad killing machine deluxe. Han har rakad skalle och en streckkod tatuerad i nacken för att påminna både sig själv och allmänheten om att han är resultatet av ett topphemligt experiment. Han spenderar timmar framför sin laptop där han sittandes i soffan, rak i ryggen som en fura gör minutiösa sökningar på snubbar. Du vet lite som när du och jag snokar runt bland folk på upplysning.se för att se var gamla ex bor eller vem den där suspekta personen är som plötsligt har skickat en friend request på Fejjan, trots att vi inte har några gemensamma vänner. Han kollar dock främst upp folk han skall döda så där skiljer vi väl oss lite, han och jag. På natten stänger han sina ögonlock och går ner i viloläge snabbare än en Apple-TV. Han sover sin sömn ljudlös och utan drömmar.

Det här med handling är komplicerat. Det finns nämligen inte mycket att nämna på den punkten. Precis som en trött VoiceOver förkunnar för oss stackars tittare, vars nitlott här i livet är att försöka analysera en film som inte har något innehåll att analysera så är Agent 47 en av ett fåtal super-lönnmördare som flydde sin skapare. Efter att organisationen jämnats med marken har en ny arbetsgivare nu dykt upp för att skapa en armé av muterade legosoldater.

Hitman3
Han skjuter skott på skott och han träffar alltid nåt

Vetenskapsmannen Litvenko, hjärnan bakom projektet (Cirian Hinds) har en dotter Katia (Hannah Ware) som möjligen har någon form av parapsykiska förmågor och nyckeln till farsgubbens forskning i sitt DNA. Hon springer runt och är skräckslagen. Varningsklockorna ringer ständigt, visaren står hela tiden på rött då hon är jagad av skurken John Smith (Zachary Quinto). Ja, när hon inte är upptagen med att klä av sig, simma naken eller tvåla in sig i duschen då förstås. Agent 47 har det betydligt mer soft, han saknar nämligen helt känslor, inget hjärta, ingen smärta och hans uppdrag är att rädda henne från ondskans försåtliga klor likt en Terminator light i finaste julklappsslirren. Ja, ni hör ju själva vad korkat det här är.

Under filmens, i jämförelse med konkurrensen relativt korta speltid hinner vi i alla fall besöka ett snyggt filmat Berlin och ett futuristiskt Singapore och det är mycket som går i slow motion. Ja jävlar i min lilla låda vad slow motion det är alltså. Det finns till och med en scen där Katia sätter upp sitt hår i slo-mo. Man vet ju inte om man skall skratta eller gråta. Annars verkar det vara Audi som har stått för kulorna. Sällan har produktplaceringen varit så tydlig och ogenerad som i Agent 47 och det är väl lite så jag känner när filmen är slut. Det här är bara en dyr reklamprodukt som rider på en framgångsrik affärsidé men det finns få relevanta kopplingar till originalet. Spelet gick trots allt ut på smarta val som kunde vara skillnaden mellan liv och död. Att obemärkt eliminera ett hot och försvinna in i skuggorna. I Agent 47 handlar det mer om att kuta omkring i slow motion och tömma magasin efter magasin i bästa John Woo-stil. Något som bekant har gjorts otaliga gånger förr och betydligt bättre.

Hitman: Agent 47 har biopremiär 28 augusti

betyg1

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."