Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Hobbit – Recension

Några dvärgar, en hobbit och en trollkarl

Förhandssnacket angående Hobbit har, i Sverige, främst handlat om två saker:

  1. Att Mikael Persbrandt blev ”bortklippt”
  2. Att Peter Jackson använder en ny teknik (48 fps)

Det förstnämnda är en sanning med modifikation. Micke är inte med – men det beror snarare på att producenterna såg dollartecken och bestämde sig för att göra en trilogi istället för en historia uppdelad i två delar och då föll Persbrandt bort i den första delen. Det andra påståendet stämmer helt klart och det är både bra och dåligt. Bra för att 3D-effekterna ser bättre ut och bilden generellt är ljusare än vad som är brukligt i 3D-filmer. Dåligt för att alla rörelser upplevs som snabbare – vilket gör att man ibland får en hemmavideokänsla. Teknikföretaget säger att det ”ger en känsla av verklighet” – men när jag ser en film med dvärgar, drakar och alver är det inte ”verklighet” jag prioriterar. Hur märkligt det än kan låta känns Hobbit, som ändå kostat 250 miljoner dollar att spela in, lite billig i estetiken. Dessbättre är historien, i alla fall bitvis, så bra att man oftast inte tänker på det.

Hobbit är en sorts prolog till Härskarringen och Bilbo (Martin Freeman) är protagonisten. Filmen börjar med att han blir våldgästad i sitt mysiga hus av ett gäng mustiga dvärgar som äter honom ur huset – strax därefter anländer Gandalf och talar om för Bilbo att han har blivit utvald för att hänga med på ett äventyr. Dvärgarna lever i exil efter att ha blivit utslängda från sin gyllene bergshåla. Den ondskefulle draken Smaug har tagit berget i besittning och dvärgarna är lite less på situationen. Tretton dvärgar, Bilbo och Gandalf ger sig ut på, som titeln säger, en oväntad resa.

När du får oönskat besök

Eftersom det är Peter Jackson som ännu en gång filmatiserar Tolkien är det svårt att inte jämföra med de tidigare verken. Och förväntningarna blir ju därefter. Härskarrings-fimerna lyckade så otroligt bra med att svepa in oss i den magiska mytologin. Peter Jackson instruerade det dåvarande teamet att betrakta historien som en verklig händelse och verkligen ta det på allvar. Hobbit känns på många sätt som samma film som Sagan om Ringen fast i mindre skala och inte alls samma magi. En yngling ger sig ut på vägarna och kommer hem som en man fundamentalt förändrad. Anslaget är lättsamt och nästan lite burleskt – Martin Freeman använder sina sedvanliga tics med framgång och Ian McKellen behärskar Gandalfs mäktighet med bravur. Dessvärre är dvärgarna inte så starka karaktärer som man kanske önskat – de bleknar i jämförelse med modige Aragorn, den plågade Boromir, den fånige Legolas och den envise Gimli. En del karaktärer från förr etableras här; vi möter Elrond och Galadriel i Vattnadal och Gollum hamnar i gruff med Bilbo och i tumultet kommer vår favorithob över den ödesdigra ringen. Saruman dyker också upp och är mer osympatisk än någonsin.

Bilbo spanar

Att ta sig till berget är så klart ingen promenad i parken. Orcherna är dem hela tiden i hasorna och det utspelas många mäktiga strider. Det jag kan sakna är den episka känslan man fick i de tidigare filmerna – många scener kändes då direkt som omedelbara klassiker som man skulle referera till i åratal. Jag saknar också det majestätiska anslaget och de riktigt storslagna striderna. Filmen lider också av sin längd. Det är ett flertal longörer och när det väl smäller till har man redan hunnit känna sig otålig ett tag. Det är givetvis inte dålig action – bristerna ligger snarare i persongalleriet och att antagonist-orchen inte är så värst skrämmande. Dvärgarna är därtill ganska ansiktslösa och Gandalf är tyvärr rätt tillbakadragen. Hans roll är av typen deus ex machina – när det ser som mörkast ut så smyger Gandalf fram ur skuggorna, vevar med staven och löser bitarna.

Gollum saknar sin ring

Det intressanta är snarare Bilbos mentala resa – att gå från att vara en sorglös livsnjutare till att bli en hjälte, men eftersom den här filmen är att betrakta som akt 1 av 3 hinner det inte hända så värst mycket på den fronten heller. Från början var det tänkt att Guillermo del Toro skulle regissera och jag kan inte släppa tanken på att det nog hade varit en bättre idé. Peter Jackson har ju all rutin i världen och kan mytologin utan och innan, men det är inte utan att det känns som att det gått lite väl mycket på rutin den här gången.

Hobbit har biopremiär den 12 december. 

betyg2_5

 

 

1 COMMENTS

  1. Är det bara jag som irriterar mig över att actionscenerna är så fullständigt orealistiska? Det kanske låter fånigt att klaga på i den här typen av film, men en effekt av att man numera kan skapa vilka scener som helst i datorer blir ju tyvärr att det allt som oftast blir Tom & Jerry av allting så fort det vankas action. Folk ramlar 20 meter och dunsar i graniten utan att få en endaste skråma, dvärgarna kommer undan med att sucka besvärat efter att 300 kilo vättekung landat på dem efter ett fritt fall på en och en halv fjärdingsväg (för att använda Tolkien-språk). Nu kanske det här inte är rätt film för att visa den verkliga effekten av fallskador och vad som händer med kroppar som slungas in i bergväggar, men någon förbannad måtta får det ändå vara! Personligen kan jag inte leva mig in i scener som är så långt från verkligheten att de blir löjliga.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".