Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Hypnotisören – Recension

Att säga att jag och svensk film har ett något ansträngt förhållande vore en stor underdrift. Vi var goda vänner under 80-talet då svensk film kunde vara rolig, skojfrisk, och underhållande utan att nödvändigtvis vara djupsinnig. På senare år har dock svensk film svikit mig gång på gång och jag har mer eller mindre förlorat hoppet på att vi någonsin ska bli vänner igen. Skulle vår vänskap få en nytändning i filmatiseringen av Lars Keplers (Paret Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril) succéroman Hypnotisören?

Kriminalkommissarie Joona Linna (Tobias Zilliacus) har ett vittne, en femtonårig pojke, som överlevt en ursinnig slakt på en familj i ett radhus utanför Stockholm. Pojken svävar mellan liv och död och kan inte förhöras med vanliga metoder. Det verkar som att förövaren dessutom är ute efter familjens äldsta dotter som är spårlöst försvunnen. I sin kamp mot klockan övertalar Linna den starkt ifrågasatte hypnotisören Erik Maria Bark (Mikael Persbrandt) att försöka nå fram till pojken genom hypnos. En livsfarlig resa ner i det undermedvetnas bottenlösa mörker tar sin början.

Joona Linna (Tobias Zilliacus) och Ung Polis (Johan Hallström) hittar upptakten till "en livsfarlig resa ner i det undermedvetnas bottenlösa mörker"... en resa som jag tycks ha missat.

Jag vill säga att jag inte har läst boken och har således ingen ordentlig koll på hur historien utspelar sig där, men ännu en gång förvånas jag över hur dålig koll svensk filmindustri verkar ha på den grundläggande treaktsstrukturen, på fundamental karaktärsutveckling och logik. I Hypnotisören är de logiska luckorna stora som helvetesgapet i vilka historien faller handlöst ner mot en säker död. Hela första akten saknar karaktärskonflikt och ingen av karaktärerna tycks ha någon annan drivkraft än att de ska göra det de gör för att det står i manus.

När till exempel Joona Linna ringer till Erik Maria Bark mitt i natten, de har aldrig träffats tidigare, och säger till honom att han måste komma till sjukhuset för att där finns en skadad pojke så blir hans enda svar ”Ok, jag kommer”. Han undrar inte varför de ringer just honom, vem pojken är eller vad som har hänt. Han bara rycker på axlarna och drar ifrån sin motvilliga och misstänksamma fru mitt i natten. Som man brukar göra… eller?

"-Och när du vaknar upp så kommer du att ha glömt att du någonsin medverkat i den här filmen."

Inom loppet av några timmar så ställs Linna inför två brutala mord men har till en början ingen aning om att de är relaterade, men helt plötsligt så har han bara gjort den kopplingen utan att vi ha fått se hur eller varför. För mig skulle det varit en ganska viktigt plotpoint. En ”aha-upplevelse” för oss och Linna. Istället utelämnas viktiga fakta filmen igenom och vi förväntas hänga med i alla fall. Visst ska man inte dumförklara sin publik med för mycket information men att vi ska förstå hur vår huvudkaraktär har fått eller kommit fram till viktigt information bör ju vara rätt och riktigt.

Apropå information så verkar man i Hypnotisören glömt bort den sedan länge uttjatade manustermen; ”Show don’t tell”. Om något går att berätta i bild eller handling i stället för i dialog så ska det göras. Filmen är sprängfylld med förklarande dialog och det blir flera gånger på gränsen till absurt hur karaktärerna förmedlar viktig information till publiken genom att berätta den för varandra. Resultatet blir att dialogen känns stolpig och fruktansvärt skriven, den saknar liv och logik.

"-Vad säger du... ska vi helt omotiverat prata om saker som får mig att inse en ledtråd?"

Logik är ytterligare en viktig ingrediens som filmen saknar, både i historien och i karaktärerna. Jag har förstått att man i filmatiseringen valt att helt ta bort en bihistoria från boken och dessutom vävt ihop de två andra historierna till en. Jag förstår varför man har valt att göra det eftersom det gör sig bättre på film, men jag förstår inte hur man har valt att göra det. Det verkar som att manusförfattarna bara valt dramatiska scener ur boken och sedan slängt ihop dem utan att riktigt tänka på de logiska banor som leder fram till dem. Dessutom skulle många av de mindre logiska luckorna tillsynes kunna ha lösts med små enkla medel och ändringar, men av någon anledning så har man struntat i det.

Att ta upp allt som jag upplever ologiskt och forcerat skulle ta alldeles för lång tid och antagligen spoila filmen ordentligt för er som väljer att gå och se den trots min recension, men jag måste ändå ta upp den, för mig, allra största fadäsen… någonsin… i svensk filmhistoria. Så vill ni inte veta, så sluta läsa nu och hoppa över nedanstående stycke.

"-Varför i helvete gjorde jag inte Beck 27 istället?!"

Vi har en film som heter ”Hypnotisören” som i grova drag handlar om en man som är specialist på just hypnos och kan få folk att med hjälp av just hypnos att minnas saker som de förträngt eller glömt bort. Så långt är vi alla med. I ett skede i filmen så blir Barks son kidnappad och i samband med kidnappningen blir även hans fru (Lena Olin) drogad. Efter incidenten sitter paret i ett polisförhör där frun ojar och beklagar sig över att hon inte minns något, tänk om hon såg något viktigt! Jag kom ganska snart på vart scenen skulle leda; att Bark hypnotiserar sin fru så att hon minns. Logiskt eller hur? Tydligen inte… i alla fall inte för filmens manusförfattare. Istället väntar man typ en timme in i filmen, några dagar för våra karaktärer, innan frun helt plötsligt kommer på denna uppenbara lösning. Under hypnosen ser hon tydligt förövaren och kan göra en fantombild som i sin tur leder hela upplösningen.  Vad det berättar för mig om alla inblandade är att de är dumma i huvudet. Att de inte ens kan inse den mest uppenbara av alla lösningar och som dessutom är hela filmens premiss.

"-Älskling, kan inte du hypnotisera mig nu så vi kan få ett slut på den här soppan?"

Att filmen  lanseras som en thriller är  en kraftig överdrift på gränsen till lögn eftersom största delen av filmen går åt till onödiga scener som ”utforskar” Erik Maria Barks äktenskap och hur paret ”tampas” med en urvattnad och urgammal otrohetsaffär. Scenerna känns så otroligt malplacé och oengagerade, de bromsar upp det lilla tempo filmen har till ett stagnerat stillastående. Jag vred mig obekvämt och olustigt i biosätet när tanken troligtvis var att jag skulle engagera mig. Är det ett relationsdrama eller en thriller? Jag skulle säga varken eller eftersom även dramat är taffligt och generiskt genomfört. Att Lasse Hallström i en intervju på frågan ”Vad fick dig att fastna för just den här historien?”, svarade ”Det var så roligt att få komma hem till Sverige och jobba” säger väl ganska mycket om hans insats i filmen. Han gillar dessutom inte thrillergenren säger han, så varför i hela fridens namn valde man honom?! Är ett namn mer värt än hängivenhet och engagemang?!

Om jag var tvungen att säga något positivt om filmen så är det att den faktiskt är väldigt snyggt fotad, tyvärr inte konsekvent rakt igenom men tillräckligt för att uppmärksammas. Sedan är det svårt att bortse från att de flesta större roller är besatta av duktiga skådespelare, även om de drar iväg i rejäla överspel ibland. Nämnas skall också den klaustrofobiska uppgörelsen på isen, som faktiskt fick mig att kippa efter andan. Tre saker som är enda anledningen till att jag inte ger filmen en ensam etta i betyg.

För att sammanfatta; Hypnotisören är ett slarvigt hopklistrat spektakel där platta och ointressanta karaktärer försöker lösa en av dom mest ologiska och forcerade mordgåtor någonsin genom att habila och duktiga skådespelare rapar stolpig och själlös dialog för att sedan snubbla på lösningen utan finess. Hur man kan välja att adaptera en bästsäljare som, vad jag har hört, är en spännande och smart kriminalhistoria och sedan inte arbeta fram ett riktigt bra manus innan man går i produktion är för mig en gåta, en gåta som är mycket mer spännande och lockande än själva filmen. Så svensk film, vi är färdiga med varandra du och jag tills du har en ordentlig ursäkt att visa upp.

Hypnotisören har svensk biopremiär 28 september 2012

7 COMMENTS

  1. Blir ledsen och trött men detta var inte oväntat. Kan man se den över en grogg som ett skämt (man kan ju det med många svenska filmer)? LEDSEN OCH TRÖTT!

  2. Undrade just om Lasse Hallström skulle kunna rädda den oerhört tråkigt skrivna boken!!! Tack, då slipper man se den! 😉

  3. SPOILER!! SPOILER SPOILER:  När systern snackar med polisen – Jag vet vem som gjorde det. Men jag vågar inte berätta.. Eller något liknande. Det låter på henne som inte ens polisen kan skydda henne från mördaren. Då snackar hon alltså om sin 14åriga lillebror som ligger i koma. Så dumt. 

  4. Hur kan filmen bli bra när boken är lika dålig? Gav upp efter sidan 110. Osannolik historia och spekulativt våld krönt av ytliga personteckningar. Faktiskt inte ens spännande.

  5. Alexander, såg precis filmen och håller med dig i dina sågningar fullt ut! 

    Det var verkligen en av de sämsta film jag sett på ett bra tag, med jättelika plot-holes, fullständigt bortsjabblade karaktärer, och en totalt oengagerande handling som segade sig framåt …  till och med filmmusiken kändes avig. Med tanke på grundelementen från boken är det nästan något av en prestation att lyckas tappa bort i princip allt bra, och bara lämna kvar gäsp. Och den polisverksamhet som i boken tydligen bedrivs av en påtagligt klipsk kommissarie Linna tycks i filmen ligga närmare Kling & Klang-standard. Lasse H – how could you do this to us?

  6. Såg filmen igår och kan inte annat än att hålla med. Shit, vilken otroligt ogenomtänkt klippt film! Känns som att 1/3 är bortklippt. Saker man undrar är bla: Varför skriver den psykiskt instabila mamman, som bara vill ha sin son tillbaka, i ett sms till sonen att ”Hypnotisören måste dö”? Hur vet hon vem hypnotisören är? Har de ett förflutet? Varför är systern rädd att hennes bror i koma ska komma efter henne så hon inte vågar berätta för polisen? Vad är hennes roll i det hela överhuvudtaget? Varför har bio.mamman skrivit med blod(?) i målarstudion? Varför vill hon ta Persbrandts son? Varför sticker Joona iväg från restaurangen när han kommer på att komakillen var smutsig om fötterna? Varför hypnotiserar inte Persbrant Ohlin på en gång? Varför känns de inte mer panikslagna och rädda när de får veta (av någon oförstålig koppling) att en brutal massmördare har kidnappat deras son? Ja, det hela känns mest som ett stort ”Jaha…!? Och varför….? ” Riktigt DÅLIG, synd på så många bra skådisar!

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.