Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Inget gullande med åskådaren – recension av And Breathe Normally


Lara står i kassan och ska betala. Hon skramlar med mynt, ger till kassörskan. Kan jag ta resten på kortet, frågar hon. Declined, säger kassörskan. En man längre bak i kön säger att han kan stå för resten, men Lara säger nej och ger tillbaka toapappersförpackningen. 
Detta är första scenen i isländska And breathe normally (2017) skriven och regisserad av Ísold Uggadóttir.

Lara (Kristín Thóra Haraldsdóttir), ensamstående mor med pengaproblem, får chansen att få ett traineejobb som passkontrollant. Hon sitter bredvid sin handledare och han godkänner ett pass, men Lara uppmärksammar honom på något som är konstigt i passet. Ägaren till passet är Adja (Babetida Sadjo), och det här är första gången deras vägar korsas, men inte den sista. De kommer vara beroende av varandra även framöver och deras handlingar kommer vara avgörande för den andre. När Adja förs bort tittar en liten flicka och en kvinna längre bak i kön efter henne. 

Adja tas omhand och döms till fängelse och hamnar tillslut på ett flyktingboende medan hennes ärende behandlas. Samtidigt flyr Lara sin lägenhet med alla obetalda räkningar. Sonen Eldar (Patrik Nökkvi Pétursson) förstår inte varför hon inte hämtar all post från brevlådan, den är ju fullproppad. Med endast några väskor och den adopterade katten drar hon och sonen ut på  “äventyr” i bilen. 

Uggadóttir gullar verkligen inte med åskådaren. Hon planterar lite ledtrådar här och var i förbigående och vi får räkna ut mycket själva. Sent får vi reda på att anledningen till Adjas flykt från Guinea Bissau är hennes sexualitet. Trots att dialogen är sparsmakad, är det dock relationerna man blir förälskad i. Adja och Eldar skapar en alldeles särskilt kärleksfull relation, och när Adja verkar ha förlorat allt hopp är det Edgar som ger stabilitet tröst och värme trots språkförbistringen.

Uggadóttir vann välförtjänt pris för bästa regi på Sundance filmfestival för någon månad sedan, och det är lätt att förstå varför. Med hennes finkänsliga hand för tankarna till socialrealistiska regissörer som Mike Leigh och Ken Loach. Hon är inte sentimental alls, och åskådaren lämnas med många frågor. Det här var den första film jag såg på Stockholms feministiska filmfestival, men filmen har fått stöd från Sverige så jag kan tänka mig att den kommer tas upp på svenska biografer. Jag hoppas det i alla fall. 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.