Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Transnistra
Film

Intervju: Anna Eborn skildrar ungdomar i landet som inte finns, i Guldbaggenominerade Transnistra

På måndag 20 januari är det dags för årets Guldbaggegala. En av de nominerade är Anna Eborn, som fick inte mindre än tre nomineringar för sin dokumentärfilm Transnistra. För “bästa film”, “bästa dokumentär” och “bästa klippning”. Nomineringar som jag blev lite extra exalterad över, eftersom jag dels har känt Anna sedan vi var 14 år, och dels tycker att Transnistra är en alldeles underbar pärla till film. 

I Transnistra följer Anna Eborn en grupp ungdomar i Transnistrien, en utbrytarrepublik i Moldavien. Ett land som inte är erkänt av något annat land, men som har eget styre, egen flagga med hammaren och skäran på, och där man talar ett annat språk (ryska istället för moldaviska). I den lilla staden Kamenka följer hon kompisgänget med tjejen Tanya och de fem killarna Tolya, Denis, Sasha, Burulya och Dima. Och allt är fantastiskt vackert filmat på 16 millimetersfilm (av fotografen Virginie Surdej).

Regissören Anna Eborn och fotografen Virginie Surdej på inspelningen av Transnistra.
Anna Eborn och fotografen Virginie Surdej filmar Tanya och Sasha. Foto: Vladyslav Kamensky
Hej Anna! Har du hämtat dig från nomineringschocken nu?

– De sa bara att jag var nominerad för bästa dokumentärfilm när de bjöd in mig till presskonferensen, så jag blev ju överraskad över att vara nominerad i fler kategorier. Men bara att vara nominerad till bästa dokumentär var ju jättekul! Det är ju väldigt få filmer som är nominerade i den kategorin, det är ju bara tre. Jag visste inte det innan. Det var lite oväntat att det var så få, om man tänker på hur många dokumentärfilmer som görs i Sverige. 

Ja, jag har inte riktigt fattat varför det är bara tre nominerade i vissa kategorier och fem i vissa kategorier. 

– Nej väldigt konstigt. Men väldigt kul att vara en av tre såklart!

Anna Eborn
Anna Eborn med sin Big Screen Award från Rotterdams filmfestival och Nordic Dragon Award för bästa dokumentär på Göteborgs filmfestival. Två priser som hon vann med bara några dagars mellanrum. Foto: Ingrid Forsberg
Vi hängde ju häromdagen, och då diskuterade vi ju just om Transnistra skulle bli nominerad till bästa dokumentär. För det fanns det ju såklart en stor chans att den kunde bli. Men hur förvånad blev du att den också blev nominerad till “bästa film” och “bästa klippning”?

– Alltså lite både och. Transnistra har ju tävlat mot andra fiktionsfilmer tidigare. Den var till exempel i tävlan på Rotterdams Filmfestival, och vann “Big Screen Award” mot riktigt bra stora fiktionsfilmer. Som danska Hjärter Dam. Så det har ju hänt förut att den har tävlat i den typen av kategorier, för “bästa film”. Men det var väl oväntat att Sveriges Guldbagge skulle välja att lägga in en dokumentärfilm i deras bästa film-kategori. Förstår du hur jag menar?

Ja, absolut. Förra året var ju faktiskt också en dokumentär Guldbaggenominerad till både ”bästa dokumentär” och ”bästa film” – The Deminer av Hogir Hirori. Men då tänkte jag också att det var speciellt, och väldigt kul.

– Ja, och var det inte också så att Rekonstruktion Utöya vann för bästa regi? För regissören Carl Javér. 

Ja, precis! 

– Sen kan man ju säga att på Oscars i år, så är ju dokumentären Honeyland (från Nordmakedonien) nominerad både till “bästa dokumentär” och “bästa utländska film”. Så det kanske är lite som en trend. Honeyland har jag ju också tävlat mot jättemånga gånger, vi har ju nästan varit på turné tillsammans det här året på olika dokumentärfilmsfestivaler. Och ganska många gånger har Honeyland vunnit, men ibland har jag vunnit… Men man vet ju inte med de här jurysarna. Man kan liksom inte förvänta sig att bli nominerad, men när man blir det så är det jättekul! 

Kul att du nämnde Honeyland, jag tänkte precis ta upp den. För det är tydligen första gången någonsin som en film har blivit Oscarsnominerad till både bästa dokumentär och bästa utländska film.

– Det kanske handlar om hur filmen är berättad. Både om man tänker på Honeyland och på Transnistra. Båda är filmer som är gjorda utan voice overs, och är mer i scener. Alltså det liknar ju fiktion på det sättet, även om det är väldigt dokumentärt. Men man kan ju titta på filmen precis på samma sätt som man tittar på en spelfilm. Emotionellt sett så kan du liksom hänga med precis som i vilken annan film som helst.

– Och det är väl det som är det göttiga med dokumentärfilm, att nu får det nog vara slut med att fråga “jaha, vad lärde du dig nu då av den här dokumentären? Vad fick du för info?” Alltså faktabaserad film, det har vi passerat nu. Jag tänker att det här är konstnärliga filmer precis som alla andra. Det är ju många som har frågat mig: hur mycket är dokumentärt och hur mycket är fiktion i din film? De tänker att den är regisserad fiktion. Och det är ju folk som har sagt att Honeyland också är regisserad. Och det har väl kanske att göra med att metoden för hur vi gör dokumentärfilm har ändrat sig lite grann.

Transnistra
Bild ur filmen Transnistra. Bild: Virginie Surdej/ Folkets Bio
Så, hur skulle du beskriva din film Transnistra? Om man inte alls vet vad det är för film, så kanske man tror att det är just en dokumentär med voice over och fakta om den här utbrytarrepubliken Transnistrien, i Moldavien. Och det är det ju inte alls. 

– Nej, det är det absolut inte. Och jag tänker lite att den tiden är förbi. Man ska sluta tro det om dokumentärfilm. Ibland känns det nästan som att en del svenska kritiker tror att de ska gå in och se den typen av dokumentärfilm. Men den typen av dokumentärfilm får inte stöd av Filminstitutet på det sättet längre. Kanske av SVT och så, men det är ju inte tv-program vi arbetar med. Det är ju film. Då är det ju mer intressant att se på vad är det för typ av berättande. Jag jobbar mer med karaktärsbeskrivningar. Jag följer en grupp ungdomar under ett och ett halvt år, i Transnistrien. Det är ett gäng med fem killar och en tjej. Så det handlar om kärlek, och om att vara 17 år. Vad skulle du säga att den handlar om?

Jag skulle säga att det är det, att det handlar om de här ungdomarna och deras liv. De har relationer med varandra, och bråkar med varandra. De pratar om livet och kärleken. Det handlar om att vara ung på just den platsen liksom.

– Ja, och jag tänker på att komma från en sån liten plats som Kamenka, där ungdomarna i filmen bor. Det gör ju du också, du är ju från Lysekil som är relativt litet, och Grundsund som jag är ifrån är ju ännu mindre. Vissa av ens kompisar när man är 17 år stannar kvar, och vissa drar därifrån. Vem är det som ska stanna kvar, och vem är det som drar? I filmen är ju Tanya den som kanske måste dra därifrån, för att kunna komma vidare. Hon vågar det, hon är liksom den personen som till slut lämnar. Och de här killarna stannar kvar. Och det är ju ganska så klassiskt.

– Och det handlar samtidigt om vem som är din riktiga vän. Vem har du kvar när de lösa kärleksförbindelserna är över? För när man är 17 år och förälskad så är det ju rent statistiskt sett extremt sällan som det håller så länge. Man gör ju slut. Men man kanske inte gör slut med den som till slut är ens kompis. Och det handlar det också om i filmen.

Transnistra
Tanya och Tolya, i filmen Transnistra. Foto: Colin Leveque/Folkets Bio.
Skriver du ett manus innan du börjar filma?

– Nej, jag använder mig inte av manus. Jag skriver karaktärsbeskrivningar och scener och så där. Men det är mer att jag skriver när någonting har hänt, jag skriver ju inte innan någonting har hänt. Det som händer i Transnistra är sånt som man kanske kan skriva i en fiktionsfilm, i ett narrativ. Man kan tänka ut det innan man börjar. Men i en dokumentärfilm kan man ju inte tänka ut det innan man börjar.

– Jag klipper och skriver manuset samtidigt som jag filmar, beroende på vad som händer i de här ungdomarnas liv. Man kan ju alltid välja att klippa fram det ena eller det andra. Men det var den här historien jag valde att berätta till slut. Ett slags avskalat, enkelt narrativ. Och då står det väl kanske i kontrast till att det är i ett land som folk inte känner till. Transnistrien är ju ett land som på ett sätt inte existerar. Men de här ungdomarna existerar ju, de har rätt till att leva och drömma och vilja göra saker. Men det känns ju ganska så maxat att hela deras land på något sätt är lite försvunnet på kartan. 

Ja, verkligen. Hur ofta när du berättar om filmen händer det att folk inte vet att regionen, eller landet, Transnistrien ens finns?

–  Väldigt, väldigt ofta. Och det är egentligen konstigt, för det ligger i Moldavien, så det finns ju i Europa. Men pratar man med rumäner, moldaver och rysktalande personer, med personer i Ukraina, så är det ju många som självklart har koll på vad Transnistrien är. Men det säger ju också någonting om att vi är ganska ignoranta här. Man räknar kanske att Europa, ja det är det som ligger runt Bryssel ungefär. Men det finns ju ganska många andra ställen. 

– I Transnistrien har de egen valuta, eget styre, det finns en egen gränspolis. Känslan är väldigt mycket att det är ett eget land. De kollar pass när du åker in, det pratas ett annat språk än i Moldavien, man måste växla pengar. De har sitt eget system. Och oavsett hur landet har blivit till, så är det ju där. Det existerar ju. Ungdomarna i min film är ju bevis på det, de bor ju där. Det gör ju såklart att filmen blir lite mer viktig. 

Att det är ett så speciellt land gör ju att det känns spännande i sig att följa de här ungdomarna. Men det som jag blir så fängslad av är både det och det här väldigt allmängiltiga om att vara ung. Du skildrar det på ett så fint sätt, som gör att man lever sig in i det väldigt mycket. Trots att man absolut inte bor i Transnistrien. Så filmen har båda de här sidorna, det som är väldigt allmängiltigt och det som är väldigt specifikt, om att bo just där.

– Ja, och det är ju en slags poäng också. Man kan ju titta på en film om ungdomar, som utspelar sig på landet i Frankrike till exempel, och det är inget konstigt. Du förväntar dig att deras känsloliv ska vara exakt samma som här. Men med de här små lite speciella länderna blir det ju lätt så att man tänker: Om man ska göra en film i ett land som inte existerar, ja då måste man förklara hur det här landet trots allt existerar. Och så behöver man ju aldrig göra med Frankrike. Och det kan vara lite förminskande för den egna existensen på något sätt, att de här ungdomarna ska behöva ta ansvar för massa politiska grejer som händer i deras land. Men de är ju mitt uppe i sina tonår, de skiter kanske i det just nu. 

Transnistra
Tanya och Sasha, i filmen Transnistra. Foto: Virginie Surdej/Folkets Bio.
Vad har du fått för reaktioner när du visat den i länder som är närmare Transnistrien?

– Filmen blev väldigt omtyckt när jag visade den i Polen, det finns många som förstår ryska bra där. Den blev omtyckt i Serbien, Ukraina, Moldavien, och i Ryssland. Och feedbacken jag får då är att folk har känt igen sig själva, och hur de växte upp. Och de tackar också för att fmen bara berättar det den gör, och på det poetiska sätt som den gör. Nu gör ju inte jag sådana filmer, men om jag hade bestämt mig för att berätta fakta om Transnistrien tror jag inte att filmen hade fått samma reaktioner. 

Jag tänkte på det du sa förut, att du klipper fram det du vill berätta. Det är ju intressant, för du är ju nominerad för bästa klippning också! Kan man säga att du skapar filmen mycket i klippningen?

– Ja, både och. Har man inget bra material från inspelningen så har man ju ingenting att klippa! I den här filmen har jag ju haft ett väldigt fint, jättestarkt råmaterial. Men jag filmar väldigt lite, alltså inte så många timmar, så man kan säga att jag håller på att klippa och göra strukturen på filmen redan under tiden vi filmar. Det händer redan på inspelningen. Sedan när jag sätter mig och börjar klippa så flyttar jag runt olika scener som jag har filmat. Jag har en idé om narrativet. Men jag klipper också mellan inspelningarna, och då ser jag ju lite vart filmen är på väg. Men generellt för dokumentärfilmare skulle man kunna säga att klippningen kan vara ett slags manusskrivande. Så det sker nästan lite i omvänd ordning. 

Då är det ju väldigt roligt att du är nominerad för bästa klippning! För att det är ett så stort och viktigt jobb just i den här typen av film som du gör. 

– Ja det är svinkul! Det är ju ett gigantiskt jobb. Man är på inspelning några veckor här och där, men i klippningen sitter man ju i flera månader. Det är då jag börjar gå in i filmen, jag lämnar den verkliga verkligheten, det fullt dokumentära. Och går in i scenerna, för att se vad de berättar, åt vilket håll de går. Om jag känner någonting. Det är då jag börjar blanda in musik. Jag vill ju väldigt gärna klippa. Jag har ju klippt nästan allt jag har gjort, själv. Och så får jag feedback från några få personer, mina producenter och så, när det närmar sig slutet. Men det är regi hela vägen igenom också. Jag regisserar ju också i efterarbetet med ljudläggningen och så. 

Transnistra
Från inspelningen av Transnistra. Foto: Nadya Prakova.
Jag kommer inte ihåg ordet exakt, men du sa i en intervju att du jobbade med någon slags omvänd regi. Att du jobbade med att få ungdomarna i filmen att inte tänka på dig, att bara göra det de skulle ha gjort ändå.

 – En som inte är skådespelare, en vanlig otränad person, man kan ju inte regissera den personen. Då blir ju personen helt ställd. Om man håller på och säger “först går du dit, sen säger du det” och så vidare. Det blir ju helt stelt, personen känner sig osäker. Jag jobbar med indirekt regi, att jag försöker göra det på ett osynligt sätt. Och göra så att den här personen som står framför kameran enbart ska känna sig stärkt. Och känna att den inte kan göra något fel i hela världen. Och det kan man inte riktigt heller, med min metod.

– Men det betyder ju definitivt inte att man är passiv. Man är ju extremt aktiv. Jag försöker ju göra allt för att skapa den där stämningen. Och det är ju ett samarbete mellan mig och fotografen, men också med översättaren vi har med oss på inspelningen. Man ska passa sig för att regissera en som inte är van, tror jag. Om man vill ha ett avslappnat uttryck i ansiktet, och det vill man ju. 

Ja det har du ju verkligen lyckats med. Det är fascinerande att tänka sig hur det skulle vara att se Transnistra, utan att veta att det är en dokumentär. För jag tror verkligen, som du sa, att man skulle kunna se den och inte veta att det var en dokumentär. 

– Ja, det är folk som har sagt det till mig, att de inte har vetat det. 

Så på måndag är Guldbaggegalan, spännande! Hur betydelsefullt känns det rent branschmässigt att bli nominerad?

– Jätte! Alltså man känner sig väldigt accepterad. Det känns ju väldigt stort, oavsett hur det går. Och jag har aldrig varit där, så jag har ingen aning om vad jag har att vänta, säger Anna Eborn.

Transnistra finns att hyrstreama på SF Anytime och TriArt. Den finns också att se på Göteborgs Filmfestival streamingtjänst Draken Film. Och du kan se den gratis på Cineasterna, om du har ett bibliotekskort till något av de anslutna biblioteken. 

Den översta bilden i inlägget visar Anna Eborn, fotografen Virginie Surdej och Tanya och Sasha, vid inspelningen av Transnistra. Fotograf: Vladyslav Kamensky.

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.