Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Into the Storm – Recension

ItS3

Katastroffilmer har genom åren varit en tacksam genre och en hyfsat säker investering för filmbolagen. Vår fascination för naturens makter är stor och filmerna behöver inte alltid vara särskilt bra om man tittar till manus och skådespelare. Det är katastrofen som sådan som spelar huvudrollen och det kan vara allt från brinnande skyskrapor till istid. Nu blåser det upp till storm i Steven Quales Into the Storm men redan 1996 retade regissören Jan de Bont upp vädergudarna rejält och vi fick Twister. En blockbuster som jag minns låg länge på topplistan över hyrfilmer och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var extremt mäktiga oväder som drog fram över min 28-tums tjock-TV.
Twister var väl egentligen ingen höjdare men den gjorde det den skulle, storyn var okej och vi som publik var imponerade men många vindar har blåst genom lövträden sedan dess och både världen som sådan och tekniken har förändrats radikalt, på gott och ont. På gott eftersom stormvindarna i Into the Storm är grymt imponerande, på ont eftersom man nu tvingas dras med found footage och de där störiga Jackass-wannabee-karaktärerna som så gärna vill bli YouTube-kändisar.

ItS1
There is a storm coming

Pete (Matt Walsh) är produktionsledare i en grupp med s.k. storm chasers. Människor som vigt sitt liv åt att åka land och rike runt för att försöka hamna mitt i en tornado, denna gång för att filma hela skiten och bli stenrika på kuppen. Han är en riktig douche som ständigt trycker ner sin personal och värderar filmklipp högre än liv och mest elak är han, föga överraskande, mot den enda kvinnan i gruppen.
Allison (Sarah Wayne Callies) är en någon form av nyexaminerad väderspecialist vars jobb är att berätta var nästa storm kommer att dyka upp. Hon har misslyckats hela året och det här är hennes sista chans så nu gäller det att hitta en fet tornado åt Pete eller känna sig blåst på både jobb och stålar.
Det var lite annat löst folk med i den specialutrustade pansarvagnen Titus också men de var så ohyggligt ointressanta att jag helt ärligt inte minns vare sig namn eller ansikte.

Allison hittar givetvis en annalkande storm, konstigt vore det annars och nu bär det av till Silverton, Oregon där trökgöken Gary, spelad av Richard Armitage huserar som vice rektor på skolan och det vore väl märkligt om han inte hade en familjetragedi bakom sig och två söner som hamnat i kläm, både emotionellt och fysiskt under kollapsande byggnader. Tornadon slår till med full kraft och nu är det bråttom för Gary, kommer han att hitta sin avkomma innan det är försent?

ItS2
Håll i hatten, nu blir det åka av!

Into the Storm slår ihop tre olika sidostorys där den ena är mer ointressant än den andra. Pete och hans gäng åker mest omkring i cirklar och gnäller och i princip är det samma ramberättelse som i Twister. Då var den ny, nu, not so much. Garys räddningsaktion hade väl funkat om det inte var så att jag fullständigt struntar i utgången eftersom både han och hans båda söner är så extremt trista och menlösa att, ja jag vet faktiskt inte var jag skall börja för att kunna förklara exakt hur trist han är men om jag säger så här, Hugh Jackman framstår som en glad lax då förstår ni kanske nivån. Och ungarna springer omkring med sina kameror och dokumenterar när de egentligen borde springa för livet, rädda någon i knipa eller göra något rationellt men det är väl så samhället fungerar idag. Hashtag first, och detta jag vill gärna föra till protokollet: Herre min skapare vad trött jag är på handkameror!
Det tredje spåret är också filmens största irritationsmoment. Det är det s.k. komiska inslaget där två halvalkade byfånar med mobilkamera gör allt för att hamna på nätet. Från första gången de dyker upp på duken önskar jag att de omgående blir träffade av en fallande frontlastare.

En sak som gjorde Twister till en helt okej rulle var att det fanns karaktärer att bry sig om. Rutinerade Philip Seymour Hoffman, Helen Hunt och Bill Paxton var trovärdiga och förmedlade ändå någon form av känsla. Här är karaktärsutvecklingen noll och ingenting. Richard Armitage är det ”stora” posternamnet och för den stora massan är han väl mest känd som Thorin Oakenshield i Hobbit. Han är fortfarande Thorin men istället för gnälliga dvärgar har han här två åsidosatta ungar i släptåg. Hans röst är djup och han vill så gärna vara auktoritär men bara för att det flög i Tolkiens värld betyder det inte att samma approach funkar ute på Amerikanska vischan. Han är som sagt var, det tål dock att upprepas, både trist och fadd i sin kostym och slips som han vägrar att lätta på självmant. Fan, fäll ner pungen och landa. Chilla lite farsan!
Sarah Wayne Callies har störst register av de inblandade men hennes roll är i sin tur så stereotyp att det inte spelar någon roll. Hon stirrar på LED-skärmar. Hon är ny på jobbet, ifrågasatt och det enda hon egentligen vill är att komma hem till sin femårigadotter som hon försöker ringa eller Skypa stup i kvarten.

ItS4
Fångad av en stormvind

Men det finns en sak som gör Into the Storm till en film som ändå kan vara värd att se på bio och det är specialeffekterna. Vi har ju gått rätt hårt åt CGI på senare tid här på Onyanserat men när det används rätt så kan det vara skillnaden mellan hit och fiasko. Problemet är balansen. Att CGI’n inte får ersätta allt annat och det gör den visserligen här också men jag kan ändå inte sticka under stolen med att det är häftigt att se städer, skogar, flygplatser och fordon sugas upp i den där välrenderade tromben. Nej, det är inget snack om det och det är mycket av den varan. Den sista halvtimmen bjuder på ett grymt tryck. Märkligt att det för en gångs skull inte är 3D. Sällan har så mycket saker kastats mot mig som här och det borde ha varit en idealisk film för 3D men pengarna räckte förmodligen inte till på sista raden. Katastrofscenerna är likväl oerhört imponerande och hade jag bara fått åtminstone en person att bry mig om så hade det dessutom kunnat finnas ett visst spänningsmoment också men nu är Into the Storms enda behållning effekterna, ironiskt nog.

Into the Storm har biopremiär 13 augusti

betyg1_5

2 COMMENTS

  1. Härligt! Då hoppas jag att du får en grym åktur. Berätta gärna vad du tyckte.

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."