Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Irrational Man – Recension

IM

Vi har aldrig haft något vidare bra förhållande jag och Woody. Jag tänker inte påstå att han är överskattad. Ingen kan väl ignorera den långa rad av kritikerrosade filmer legendaren Allen har spottat ur sig och visst har även jag stått där i frontlinjen och låtit applåder regna över klassiker och moderna publikfavoriter som Manhattan, Kairos Röda Ros, Matchpoint och Midnatt i Paris. Jag tänker inte heller låta mitt omdöme baseras på hans privatliv. Det är ett populärt och vanligt förekommande fenomen som absolut inte har med saken att göra men det har ändå skurit sig mellan oss. Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske är det så enkelt att det går ungefär 10 medelmåttiga rullar på en riktigt bra. Kanske är det den ständigt närvarande prettostormen som rasar i mitt inre. Eller så är det helt enkelt så att Woody Allens speciella filmstil inte funkar på mig.

Irrational Man är ett mysterium. Inte på det bra sättet dock. Det här är en film som inte är tillräckligt läskig eller seriös för att kunna kallas rafflande men den är heller inte tillräckligt rolig eller ironisk för att kunna titulera sig komedi. Det blir alltså varken hackat eller malet men förutom ett riktigt segt mittparti är Irrational Man ändå hyggligt intressant. I synnerhet om man går igång på existensiella frågor och filosofisk pastisch.

IM2
Joaquin Phoenix är nersupen och oemotståndlig i Irrational Man.

Abe Lucas (Joaquin Phoenix) är en filosofiprofessor med något av en bad boy-stämpel. Han krökar och gökar som om varje dag var den sista och har inget emot att starta dagen med en rejäl sup ur fickpluntan på väg till jobbet. Han är ett veritabelt vrak. En djupt deprimerad och alkoholiserad missförstådd grubblare som förför kvinnor på löpande band och det spelar ingen roll om de är medlemmar av fakulteten eller studentskor. Han berättar historier om sitt liv och hur han föll i spillror. Offerkoftan värmer gott och givetvis faller kvinnorna som furor och det dröjer heller inte länge innan han inleder en affär med vetenskapsprofessorn Rita (Parker Posey). Problemet är bara att han samtidigt börjar limma kraftigt på toppstudenten Jill (Emma Stone). Han konstaterar dock snabbt att lammkött slår erfarenhet varje dag i veckan och går all in på Jill till Ritas förtret.

Det nöts, stöts och blöts ett tag men sedan hettar det till rejält. Abe och Jill råkar hamna mitt i en vårdnadstvist där en kvinna önskar livet ur sin domare som troligtvis tänker döma i motpartens favör. Nihilisten och relativisten i Abe vaknar nu till liv och han beslutar sig för att fimpa den där rättsskiparen. Han har ju det perfekta alibit. Inget motiv whatsoever. Vad kan gå snett liksom? Det är ju det perfekta brottet.

IM3
En förvrängd spegel är ju alltid ett kul inslag… eller?

Allen har ständigt skämt bort oss tittare med intelligent dialog och Irrational Man är inget undantag även om det är lika mycket monolog som dialog. Annars är det tydligt att Woody har spenderat mycket tid med att studera muntergökar som Sartre, Kant, Kirkegaard och Dostojevskij. Släng sedan in lite sedvanlig noir chic med jazz och grynigt foto så vet du vad du har att förvänta dig.

Men inte helt oväntat är det i slutändan skådespeleriet som lyfter den här filmen. Joaquin Phoenix brukar övertyga och gör så även här. Rollen är som klippt och skuren för honom och en naturlig fortsättning på hans fenomenala skådespel de senaste åren. Hans tragiska figur är svår att tycka om men samtidigt är det svårt att bara avfärda Abe Lucas som en tragikomisk martyr. I porträttet är det lätt att se var Woody står som moralist och cyniker i en korrupt värld och han trycker stenhårt på det här med effekt och verkan. Kan man komma undan med mord? En fråga som har ställts i århundraden med en mängd olika svar och här får vi ännu ett. Emma Stone är utmärkt i rollen som den något naivt förälskade Jill och paret är perfekt supporterat av indiedrottningen Parker Posey, vars sexuellt frustrerade campus-fru är en välvillig version av Martha i Who’s Afraid of Virginia Woolf?

Irrational Man är Woody Allen lätt och lagom. Det är en kvasifilosofisk Hitchcock med beslutsångest. Inte en av hans bästa stunder men inte heller den sämsta.

Irrational Man har biopremiär 2 oktober.

betyg2_5

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."