Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Jack the Giant Slayer – Recension

JGS1

Jack är den snälla bondpojken som blir blixtförälskad i en vacker prinsessa men de hinner inte ens torrhångla innan flickebarnet hamnar i elaka jättars våld och för att rädda henne måste han klättra upp till himlen på en bönstjälk. Japp, det är den sagan. Det har blivit dags för nästa fairytale reboot, denna gång signerad Bryan Singer.

Livet som ung bonde är hyfsat, det finns alltid saker att göra men det är inte superspännande och Jack (Nicholas Hoult) drömmer om äventyr. Han växte upp med berättelsen om Kung Erik och Jättarnas Kungadöme och det är ju så han vill ha det. Mjölka kor och mocka grisdynga i all ära men ärofyllt svärdsvingande och besinningslös slakt av mytologiska monster smäller helt klart högre men man skall som bekant vara försiktig med vad man önskar sig, något Jack snart skall bli varse.

JGS2
Jack och hans bönstjälk

Vår blivande hjälte bor i ett litet hus med sin farbror. Ett hus som behöver renoveras men de monetära medlen lyser med sin frånvaro och Jack tvingas därför sälja sin käraste ägodel, en häst. På marknaden i den lilla byn stöter han så på den näpna prinsessan Isabelle (Eleanor Tomlinson) och attraktion uppstår men hans prioritet just nu är pengar så hon får helt enkelt vänta. Tyvärr lyckas han bara byta till sig några bönor. Ett byte som inte ses med blida ögon av farbrodern. Han blir skogstokig och slår bönorna ur händerna på den snopne pojken och ni vet ju alla hur det gick. En liten bönrackare som letar sig ner genom golvplankorna och slår rot där nere i myllan. Prinsessan är precis som Jack inte helt nöjd med sin tillvaro, hon brottas med diverse I-landsproblem och drömmer om äventyr. Två smått vilsna själar som hänger och drömmer om ett roligare liv. Match made in heaven tänker ni och det är precis vad det blir. Likt Ranelids ego på senare tid växer bönstjälken plötsligt och tar enorma proportioner och vips är hon högt upp i det blå.

Hans majestät konungen (Ian McShane) sätter gröten i halsen och skickar hela räddningspatrullen, ledd av den karismatiske Roderick (Stanley Tucci) och den ädla riddaren Elmont (Ewan McGregor). Jack ser nu sin chans till en mer spännande tillvaro och sällar sig till nämnda sällskap. De klättrar och klättrar och klättrar. I slutet av varje gigantisk bönstjälk finns som bekant ett land fullt av groteska jättar och i just detta land härskar den onde Fallon, spelad av en fantastisk Bill Nighy. Han har en enkel men diabolisk plan, att leda sina krigare nerför stjälken och belägra det sömniga kungadömet men det skall snart visa sig att även Roderick smider planer.

JGS3
Bill Nighy är stor, animerad och tvehövdad

Jag är oerhört besviken på valet av huvudroll. Nicholas Hoult är möjligen Robert Pattinsons arvtagare. Han är nämligen olidligt slätstruken och menlös som Jack, nej det osar inte direkt Errol Flynn om den karln om man säger så och det finns heller ingen som helst kemi mellan honom och Tomlinson, som annars är bra i rollen som Isabelle vilket gör att den romantiska delen i sagan är stendöd och alla sagor behöver lite kärlek. Tur är då att birollerna är desto starkare där framför allt Tucci och McGregor gör vad de kan med sina karaktärer och alla verkar ha haft riktigt roligt, förutom Hoult då som mest verkar allmänt uttråkad och emo.

Jack the Giant Slayer är annars en klassisk saga med klassiska inslag, på gott och ont. Man känner till sagan och man känner igen stereotyperna även om de i vissa fall har blivit rejält uppgraderade. Filmen är underhållande, den är överraskande våldsam för att vara en familjefilm när fårskallar (i dubbel bemärkelse) krossas av jättefötter i närbild, vilket för övrigt väckte fina drömmar om en ny Jurassic Park till liv och det här kommer kanske att göra ont men ur ett rent visuellt perspektiv slår Jack the Giant Slayer Peter Jackson’s Hobbit som var så omtalad med sin 48 FPS-teknik, där min känsla var att man försökte göra allt så perfekt att man glömde bort det viktigaste, underhållningsvärdet. När jättarna bungeejumpar ner på sina offer, kastar brinnande träd och går bärsärkagång och demolerar allt i deras väg så sitter jag faktiskt och småler för det här är häftigt! Att baselementen sedan håller på att sprängas gör ju inte upplevelsen sämre. Nej, att Jack the Giant Slayer är gjord för att underhålla råder det inga som helt tvivel om, om någon nu trott något annat.

Bryan Singer har inte gjort en film sedan 2008 men det hindrade honom inte från att ta sig an en tänkt Blockbuster men risken att det här blir en ny John Carter finns helt klart där. Hög budget, svag huvudroll, ostig filmplansch. Jag säger absolut inte att Jack the Giant Slayer är en dålig rulle men det är inget nytt eller på något sätt banbrytande. Samtidigt var det ju det här med fantasy, genren som nästan alltid är underhållande och tar mig med till en annan värld, låter mig glömma bort verkligheten för en stund och drömma om ett liv fyllt av äventyr.

Jack the Giant Slayer har premiär 3 april

betyg3

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."