Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Jack Ryan: Shadow Recruit – Recension

Jack Ryan 3

Jag är kränkt. Och förbannad.

Först, gubbgnäll: varför är det så högt ljud på biograferna dessa dagar? Eller ”starkt ljud” heter det väl om man ska vara audiologiskt korrekt. När jag kollade The Dark Knight Rises trodde jag att min bröstkorg skulle implodera när Bane vände upp och ned på flygplanet i inledningsscenen. Här är det de skarpa ljuden som testar mina trumhinnors smärtgräns, pistolskott och glass som splittras. Jag borrar in pekfingrarna i öronen – och påminner mer om en rallare som spränger fram Inlandsbanan än en ”jobbande” skribent som ser bio mitt på blanka dagen.

More is more möjligen för en fjortonåring, men för alla oss andra är oftast less more. Sänk ljudet. Eller kapa i alla fall topparna, det måste väl finnas någon initierad snubbe i långt hår och cargo-shorts som säger ”Eken” och ”kisen” som kan ratta ljudspakarna.

Sedan, ännu mer gubbgnäll: Det här är en otroligt dum film.

Jack Ryan är USA:s svar på Carl Hamilton. Tidigare gestaltad av Alec Baldwin, Harrison Ford samt Ben Affleck. Nu är det lustigkurren Chris Pine (Star Treak, This Means War) som med sina ”boyish charms” ska ge denna totalt själlöse och slätstrukne agent en ny dimension. Jack Ryan är ett geni, det får vi veta dels genom att vi informeras om att han skriver på en avhandling – oooh, wow – och genom att hans chef inom CIA, Thomas Harper (Kevin Costner, japp, countrymusikern Kevin Costner) upprepat upplyser oss. Uppenbarligen saknar manusförfattarna förmågan att istället visa oss att Jack Ryan är en smarting.

Jack Ryan 1
”Jack Ryan speaking.”

Men det tar inte slut där. Man vet att det är illa ställt med manuset när man som publik känner sig vida mer intelligent än både rollfigurerna och författarna.

Exempel 1: Jack Ryan möter ondingen Viktor Cherevin (Kenneth Branagh) för första gången på dennes hyperflashiga Moskva-kontor, han tittar på den stora tavlan som hänger på väggen och säger:

”Napoleon at war.”

”So, you know your history.”, svarar Cherevin och tittar med en blick som säger att ha nu fått sig en värdig och superintelligent motståndare.

Exempel 2: Jack Ryan och hans CIA-kollegor befinner sig i en intensiv fas av jakten och han undrar om terroristerna inte lämnat några spår efter sig:

”Maybe posted some pictures online? No, they’re too smart.”

Okej… den som började instagramma mitt under ett projekt jag drev i min terroristcell skulle åka ut med öronen före, snabbare än hen hann säga C-4. Är det så här amerikanarna ser på sina fiender är de inte konstigt att de misslyckas varje gång de tar till vapen.

Chris Pine är i övrigt inte alls särskilt lustig i den här rollen. Och Keira Knightley är reducerad till kuttersmycke med öppen mun och ”väntande ögon”. Regissören själv, Kenneth Branagh, gör inte bort sig som stereotypisk gangster-ryss, men han förgyller knappast heller situationen. Däremot gör han bort sig i regissörsrollen. Svenske Peter Andersson dyker upp som Viktor Cherevins knappt talföre chefs-goon. Och om honom kan det sägas att han ser ond ut.

Jack_Ryan
”No, no more Shakespeare. I’m in waste management now.”

Kanske beror haveriet på att detta är den första Jack Ryan-rulle som inte har en Tom Clancy-bok som förlaga. Jag vet inte. Och jag tänker inte gräva mer i det. Nu orkar jag inte skriva mer. Ni får resten i stödordsform: ekonomisk krigföring, påver agentporr, ryssar, produktplacering, algoritm, teknik, våld, Jack Ryan tumlar ut ur en bil som går i dryga 150 knyck och får några skrapsår samt något häftigare andhämtning.

Piss. Och sänk ljudet.

betyg1

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *