Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Jane Eyre – Recension

Det görs hemskt mycket nyversioner och uppföljare nuförtiden. Jag är en av dem som tycker att det helt klart är för mycket. Det börjar kännas riktigt oinspirerande och tråkigt nu. Men, trots det kan man såklart uppskatta de enskilda filmerna för det de är, och jag har länge sett fram emot den här versionen av klassikern Jane Eyre som nu filmats ännu en gång (på imdb.com finns totalt 22 produktioner med namnet Jane Eyre listade, så fråga mig inte varför någon kände behovet att göra en till ), med Cary Fukunaga som regissör.

Varför var jag då ändå peppad på denna? Jo, förstås för att huvudrollerna görs av Michael Fassbender och Mia Wasikowska, två av de mest intressanta skådisarna just nu om ni frågar mig!

Efter att ha blivit förskjuten av sin kärlekslösa faster (tillika adoptivmor) växer Jane Eyre upp på en flickskola från helvetet och tar som vuxen jobb som guvernant hos den lynnige och gåtfulle Mr Rochester på hans imponerande men isolerade gods Thornfield. Snart uppstår heta känslor, men samtidigt händer det mystiska saker på Thornfield. Jane hör mystiska ljud utanför sin dörr på nätterna, och Mr Rochester verkar dölja någonting som står i vägen för deras kärlek…

Det här är ingen mysig romantisk kostymfilm med tedrickning och romantiska möten i frodiga, engelska trädgårdar utan det är bistert och lite kusligt, med poetiska dialoger fulla av filosofiska och religiösa frågeställningar. Det är inte jättesvårt och konstigt, men det är ju baserat på en 1800-talsroman, så det tungsinniga litterära språket kommer på köpet om man säger så. Jag har inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna (det finns både tv-serier, tv-filmer och långfilmer) av Charlotte Brontës 1800-talsklassiker, men jag har läst boken. Och som så ofta blir det lite manusproblem när man ska överföra en lång roman till en tvåtimmars-film. Det är såklart omöjligt att få med allting från boken i filmen, men frågan är om manusförfattaren har valt rätt delar, och fått ihop filmmanuset till en helhet som funkar bra även om man inte har läst boken.

Tyvärr känns det som att en del viktiga delar gått förlorade. Till exempel hänger man inte riktigt med på hur relationen mellan den unga guvernanten Jane Eyre och arbetsgivaren Mr Rochester utvecklas riktigt. Den himlastormande kärleken kommer lite från ingenstans känns det som, och plötsligt händer saker som man liksom inte riktigt fått någon föraning om. Jag har som sagt läst romanförlagan, så jag misstänker att det här kan uppfattas som ännu konstigare om man inte har det.

Men, Mia Wasikowska och Michael Fassbenderg gör mig inte besviken. Wasikowska som Jane Eyre är med i stort sett i varenda scen, och hon har verkligen inga problem att bära upp filmen. Och Fassbender är lika sevärd som alltid, även om han inte lyser lika starkt som Wasikowska.

Miljöerna och den olycksbådande musiken har en stor betydelse för nerven och känslan i filmen, som skulle kunna beskrivas som ett gotiskt romantiskt drama. Det är grått och fuktigt mest hela tiden. Landskapen är vackra, men karga och ensliga. Ja, hela filmen är liksom vacker men oinsmickrande, och trots en del brister så är det faktiskt en väldigt sevärd tjugoandra filmatisering av Jane Eyre.

 

1 COMMENTS

  1. håller med att det var många scener ur boken som borde varit med! blev lite tokigt med alla tillbakablickar att relationen med Rochester utvecklades lite annorlunda, man förstod inte Jane särskilt bra alls, även om hon är huvudpersonen! (även relationerna till hennes riktiga kusiner och väldigt många andra fanns inte med över huvud taget!) du borde se (min favvo) från 2006, då får man verkligen med det viktigaste i boken och förstår båda sidorna väldigt bra!
    just också scenen efter branden i sovrummet, väldigt intensiv och laddad men det ska inte alls vara så? kom ju från ingenstans? de som inte läst kan inte fått rätt bild alls…
    slutet irriterade jag mig också väldigt mycket på, de som inte läst trodde väl han var död och att hon letade efter en gravsten, och mötet känns väldigt nedstämt, till skillnad från boken då de hamnar i en slags eufori av att återfå varandra! lite jobbigt from time to time.

    som film: bra, men som Jane Eyre: inte så bra

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.