Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Jupiter Ascending – Recension

JA1

– Warner Bros. Hollywood, The United States of America. Hur kan jag som provisionsplufsig bolagsdirektör hjälpa till?

– Det här är syskonen Wachowski. Vi vill göra film igen.

– Det vill ni ja. Okej, vad vill ni göra för film den här gången då? Förra gången gick det ju inte så bra. Folk har inte glömt Cloud Atlas ännu om ni nu trodde det. Jag säger inte att det inte går att genomföra men jag vill ändå flagga för att det krävs något extra för att vi skall fatta varandras händer och sjunga Kumbaya.

– Det här är något speciellt. Vi lovar. Lyssna här. Först har vi en kille, en ryss. Han gillar stjärnor och grejer i rymden. Karln blir mördad när hans kvinna är gravid och hon föder en tjej som heter Jupiter. Fattar du? Stjärnor och Jupiter. Klockrent med den kopplingen! I alla fall. Hon får städa toaletter och hata sitt liv ett tag men sen visar det sig att hon är typ hela Jordens ägare och att hon kan styra bin och så. Samtidigt pågår det en maktkamp mellan bittra Engelsmän i en annan galax och möjligen också en annan tid. De vill ta över allt och göra rymdknark av människor. Man kan typ bada i deras livskraft och bli yngre. De vill döda Jupiter för de vet att hon egentligen äger Jorden men hon blir skyddad av en kille med flygande pjucks och osynlig sköld. Ju ondare man är desto mer skall man viska också, vi kan inte nog understryka vikten av detta. I rollerna tänkte vi oss hyfsat kända, rätt medelmåttiga, träiga skådisar med pissdålig personkemi och rejält med överspel från åtminstone 25 % av ensemblen. Mila Kunis är lagom menlös och läser gärna direkt ur manus så henne vill vi ha. Channing Tatum är snygg så honom gör vi skitful, alltså Shrek-ful genom att ge honom utstående öron och gult bockskägg. Äh, vad fan, vi kastar in ett par gula ögonbryn också så är vi hemma. Som urskurk tar vi han den där Stephen Hawking. Alltså inte den riktiga, det skulle ju bli dålig stämning då utan den unga som är på bio nu. Han får glida runt i mörka korridorer som en steampunkig Dracula och viska som ormen Kaa i Djungelboken. Resten fyller vi ut med en inavlad Noaks ark. Ett härligt potpurri med röda elefantmän, ödlor i oljerock, en läspande uggla och lite annat smått och gott. Vi tänker att det blir riktigt cleant med ett par prisjägare också som ser ut som något ur rollspelet Mutant. Sjukt mycket laserstrålar och några tunna evolutionsteorier får vi också in på två timmars speltid. Nå vad säger du? Är vi grymma eller är vi grymma?

– Men dra mig baklänges! Det här låter ju inte alls som Cloud Atlas. Ni har ju verkligen lärt er av era misstag och gjort något helt annat. Inga av de element som gjorde Cloud Atlas till en rejäl dynghög går ju att återfinna här. Let’s make some serious business!

JA2
Ond, ondare, Balem

Ja, så skulle det kunna låta om vi lekte tvärtomleken. I själva verket gör ju syskonen Wachowski exakt samma misstag här. Det är en lövtunn story full av konstiga karaktärer i en värld fylld av specialeffekter. Men trots all daterad CGI och alla gigantiska plothål, vem bor egentligen var och när och hur länkas allt samman? så är det mest irriterande ändå att vi människor efter en biljon år styrs av en brittisk högfärdig kungafamilj som träter och konspirerar som om det fortfarande vore tidigt 1500-tal.

Än en gång håller syskonen fast vid att vi endast är små pjäser i ett stort intergalaktiskt spel där klaner strider om äganderätt och makt. Det som är fräscht här är väl att rymden är mindre patriarkal än normalt. Här är det faktiskt en ung kvinna som får ta över hela skiten, om hon överlever sina prövningar vill säga. Vägen fram till tronen är kantad av lögner och svek men som tur är har hon sin Caine. Någon slags rymdvarulv som har blivit av med sina vingar och nu surfar fram på natthimlen med sina fräsiga gravitationsdojor i väntan på absolution. Hennes Majestät som alltid faller för fel män faller givetvis för den tystlåtne ulvmannen med sina MMA-öron och hemmablonderade frippa men de kan ju inte vara tillsammans. Det går ju bara inte för sig. Vad skulle galaxrådet säga då med all sin byråkrati och sina regelverk? Det är nämligen apsvårt bara att få en rojalistisk titel i den här tidseran och tänk då om man skulle behöva förklara sin kärlek till ett samhällets bottenskrap, en sorglig karaktär inte mer värd än den toalett hon städade i morse. Samtidigt har vi då Balem, den ondskefulla britten som tänker krossa Jupiter till varje pris. Han är den rättmätiga ägaren till Jorden och därmed basta. Han skickar ut sina trupper bestående av alla rymdkarikatyrer man kan tänka sig. Från små grå gubbar till ödlemän.

JA3
Det är svårt att beskriva töntnivån i den här rullen men en bild säger ju mer än tusen ord

Skådespeleriet är skämskuddeuselt. Kunis och Tatum river sällan ner applåder på egen hand men placerar man dem tillsammans så skär det sig värre än vatten och olja i en slarvigt hopkokad kycklinggryta och Eddie Redmayne som var så bra i The Theory of Everything spelar över så att både blöjor och latexbyxor spricker i sömmarna. Nu höll jag ju på att glömma Sean Bean. Å andra sidan är han Sean Bean i sitt Sean Beanigaste tillstånd så det finns inte så mycket mer att tillägga. Han spelar åldrad stridspitt och mentor åt The Mauler, förlåt Caine och det enda man undrar är ju, DÖR HAN? *

Det finns en färdigpizza som marknadsförs med frasen ”X-tra allt” och den slagdängan verkar Wachowskis ha copy/pastat för här har man inte sparat på något. Det är som om man har jobbat efter en checklista och bara satt ett kryss i boxen för kryssandets skull. ”Har vi fått med en rail grind utförd med gravitationskängor?” ”Nej, den har vi missat men det är lugnt, vi klämmer in den i första laserstriden. Skall vi förresten ha fler färger på strålarna eller räcker det med RGB-skalan?” ”

Det finns ingen rim och reson eller logik i historieberättandet utan här är det yta som gäller. Ju mer yta desto bättre, då är det lätt för publiken att rikta intresset mot annat än något så trist som en handling. Genom att ösa på med bullet time så känner publiken igen sig. Ni vet det som en gång i tiden gav Wachowskis sin berömmelse. När man i the Matrix stannade tiden och lät kulor och andra vapen glida genom luften i riktigt långsam slow motion. Det var det coolaste någonsin då. Nu? Nja, not so much. En totalsågning blir det dock inte. Jupiter Ascending är trots allt ganska underhållande i all sin kitschighet och som B-rulle betraktad är den rejält välsnidad. Men man kan inte leva på gamla meriter. Efter Cloud Atlas och det här så är jag på min vakt. Det blir en varning och ser jag något liknande igen från syskonparet så skall jag personligen skriva ett brev och kräva deras omedelbara avgång. Det har ni mitt ord på.

Jupiter Ascending har biopremiär 6 februari

betyg1_5

 

* Om ni skulle ha missat det faktum att Sean Bean alltid dör i sina filmer så hittar ni en fördjupning i ämnet nedan.

9 COMMENTS

  1. Wachowski-syskonen och/eller Warner Bros. gör dessutom misstaget att marknadsföra filmen som gjord av ”skaparna av Matrix-trilogin”. Fet varningsklocka där! Hade de velat locka mig att se denna film så hade de formulerat det som ”skaparna av The Matrix”. Och efter usla floppar som Matrix II och III, Speed Racer och Cloud Atlas – hur får de här två ens göra filmer längre?

  2. Det är sannerligen en fråga man kan ställa sig, och det kommer jag prata om i P3 kl 15 idag.

  3. Han gör skräpfilmer som overkligt nog drar in rätt stora summor pengar. Det är ett svar i alla fall.

  4. ja herregud. Var inne och kollade hans fem senaste och deras production costs kontra vad dom drog in. Skrämmande.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."